Den svenska festivalmarknaden är övermättad. Det är en sanning ingen vill inse, särskilt inte en musikbransch som klamrar sig fast vid livespelningar som den sista säkra källan till inkomster. Men publiken är begränsad, och den som finns väljer de säkra korten.
Lägger man tusentals kronor på att festivala en helg vill man inte riskera att stå där på en gles camping där partyt aldrig startar. Och man vill ännu mindre riskera att festivalen inte blir av och biljettpengarna aldrig betalas tillbaka. Detta är reella faktorer som styr festivalbesökarnas val i dag efter att Hultsfred ställdes in förra året och Arvika konkurshotades.
Arvikafestivalen skrapade ihop resterna och försökte igen. Men vem vågar köpa biljett till en festival i kris? I mitten av juli gör även Hultsfredsfestivalen ett nytt försök efter att ha köpts av ett tyskt bolag. Hur det går med den biljettförsäljningen är ännu oklart.
Men kanske är det dags att inse att Sverige bara kan bära upp en eller ett par jättefestivaler, och att Peace & love och Sweden Rock lagt beslag på de positionerna. Om andra festivaler vill klara sig krävs rejält nytänkande, drastiskt nischande, neddragna ambitioner och kanske framför allt en historik fri från konkurshot.