Det var för sju år sedan. Jag lyssnade uppmärksamt på Christer Björkmans instruktioner. Som Melodifestivalälskare och ung halvhipp musikjournalist var jag fast besluten att ta Melodifestivaljuryuppdraget på största allvar. Vi skulle se till att utnyttja våra specialkunskaper, sade Christer Björkman. Han var vid den här tidpunkten väldigt förtjust i genren elektroclash (eller ”electric clash” som han kallade den), och året innan hade plastelektrobandet Pay TV ställt upp i tävlingen.
Björkman ville hemskt gärna ha något annat vagt modernt. Jag var full av entusiasm. Några i rummet hade redan något glasartat i blicken, och först senare förstod jag att de varit med förr. De visste vad som väntade. Själv var jag som en glad kulting med pigg knorr, lyckligt ovetande om att den utlovade semestern på landet i själva verket var ett musikaliskt slakthus.
Vi lyssnade. Heminspelad diskofierad dansbandspop från vardagsrummet i Åmål, män som sjöng ”fina visor”, ytterligare lite diskofierad dansbandspop. Jag har aldrig i mitt liv hört så mycket fullkomligt smaklös musik. En gång var tvåhundrade låt dök en effektiv refräng upp, och de stod ut som glänsande guldpalats i en ocean av bajs. När jag gick hem på kvällarna surrade det i huvudet. Tittade man noga in i mina pupiller såg man att de var formade till en deppig dansbands-cdr från Åmål.
Ibland missade vi i juryn något. Och med ”missa” menar jag att vi inte gillade något som Christer Björkman hade bestämt sig för att gilla. Då tog han en liten försynt runda bland oss. ”Har ni hört en demo där Magnus Carlsson sjunger? Inte? Hm.” Sedan dök den mystiskt upp ändå, i slutsorteringen. Det var inte direkt någon hemlighet vem som bestämde. Vi i juryn satt mest där för att hojta till om det dök upp någon häftig ”electric clash”.
Numera hymlar SVT inte längre med hur urvalet går till. Björkman väljer själv ut femton bidrag, och juryn, under Björkmans ledning, sexton. Det är bra och rätt gjort av SVT att sluta låtsas vara en sorts demokratisk möjlighet för ”vem som helst” att bli en schlagerstjärna. Huruvida Christer Björkman är den ultimata schlagersmakdomaren vet jag inte, men att det behövs en sådan är lika självklart som att det krävs planering och kunskap för att boka band till Way Out West eller gästmusiker till Berwaldhallens vårprogram.
Faktum är att jag efter juryerfarenheten blir förvånad varje gång SVT lyckas få ihop trettiotvå hyfsade bidrag till deltävlingarna. Jag har skådat in i mörkrets demohög, jag vet vilket popmusikens Gehenna som döljer sig där. Tvivlar ni på det vill jag bara påminna om att det bästa vi kunde skrapa fram för sju år sedan efter att ha lyssnat igenom tre tusen demolåtar, var Martin Stenmarcks ”Las Vegas”.