Första gången vi träffas är det fortfarande ett tjockt snötäcke på marken och Anna Järvinen har pälsmössa. I Moderna museets fik skriver hon ned nya skivans låttitlar i ett anteckningsblock. Järvinen och hennes band har just avslutat inspelningarna och håller på att mixa skivan, och när jag frågar om hon ser ett tema tittar hon ned på sin handskrivna lista och säger, efter en stunds tvekan, ”att flyga”.
Anna Järvinen slog ned som en spröd och lätt proggig bomb i Pop-Sverige 2007 med solodebuten ”Jag fick feeling”, och två år senare kom uppföljaren ”Man var bland molnen”. Båda albumen hyllades av kritikerna, och nu kommer tredje skivan ”Anna själv tredje”. Några veckor efter vårt första möte i museikaféet intervjuas Järvinen i P 3 och får frågan vad hon skulle vilja testa för yrke förutom artist. Hon svarar ”pilot”. Och när vi möts igen i en barnbokhandel på Södermalm i Stockholm fortsätter Anna Järvinen att tala om sin fascination för luftburenheten.
– Visst var det märkligt det där med pilot. Det var det första jag kom att tänka på. Men egentligen tror jag att det handlar mer om känslomässiga flygturer än om faktiska, fysiska. Det är lite så mitt liv sett ut när den här skivan kommit till.
Vad innebär en känslomässig flygtur?
– Att man släpper taget och låter sig dras in i euforiska tillstånd. Och jag vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag har nog kommit fram till att de där tillstånden verkar bättre än vad de är, det finns alltid en baksida.
Du talar om skivan i termer som att flyga. Men i presstexten som poeten Joar Tiberg skrivit använder han ord som ”faller” och ”störtningar”. Vad är skillnaden mellan att flyga och att falla, tror du?
– De hör ihop. Man vill inte tänka på bakfyllan när man lyfter, men den finns ju där alltid. Det är en berg-och-dalbaneupplevelse, det finns ett hisnande i både upp- och nedåtrörelserna, och det är något jag undersökt medan jag gjort låtarna.
Är berg-och-dalbanan nödvändig för din kreativitet?
– Jag vet inte. Jag tror att kreativiteten med tiden har blivit som ett sätt att andas, och att den inte behöver innehålla några alltför svarta passager. Jag har använt skapandet som en medicin, absolut, när jag hamnat i svåra sorger eller vad det kan vara. Det har varit en väg ut. Jag har kanaliserat det dåliga i sångerna, teckningarna eller texterna, och verkligen fysiskt känt att det hjälpt. Låtarna har blivit som vänner som förstår hur jag mår, och varje gång jag sjunger eller spelar låten har det varit som att plåstra om det som gör ont.
Man skulle kunna tänka sig att det blev skitjobbigt att spela dem, att återuppleva känslorna.
– Ja, men det är precis tvärtom. Låtarna bekräftar mina känslor. Det är som när ett barn skriker, det är bättre att förklara att man förstår, att det finns en anledning och att det är logiskt att det är så här jobbigt, hellre än att säga att allt är bra: ”Titta på den här sprattelgubben!”. Jag har börjat inse det med mina egna barn också.
Du har sagt att du var väldigt blyg som liten. Har du kommit över det?
– Nu när du frågar tänker jag: ”Vad håller jag på med, intervjuas av DN, vad läskigt!” Jag tror inte att man någonsin helt blir av med sin blyghet. Men det som är skönt med att bli äldre är att jag känner att det är okej, jag får vara sådan. Mitt bästa tillstånd är att vara lugn, glad och blyg. Då mår jag som bäst. När jag var yngre kunde jag se blyghetsmolnet när det var på väg och visste att det var dags: jag kommer att rodna och skaka i ansiktet och inte komma på någonting att säga. Det molnet kommer mer och mer sällan, och det kanske är för att jag accepterar det.
Vad fick dig att tycka att det är värt att trotsa blygheten?
– Jag har nog alltid haft en otrolig hybris. En otrolig revanschlust mot mina egna demoner. Jag har alltid känt att jag kan göra vad som helst.
Blyg med hybris, det är en intressant kombination.
– Mm, ja, intressant kanske. Ganska bökig, men det är inget jag valt, det har bara varit så.
Skivan är en avslutning på en trilogi. Men det är en oplanerad trilogi, som Anna Järvinen själv först nu i efterhand ser som en avslutad enhet. Och skivtiteln, ”Anna själv tredje”, knyter också ihop skivorna. Titeln syftar på ett motiv som ofta skildrats i konsthistorien: Jesus, Maria, och Marias mor Anna. Tre generationer tillsammans. När Anna Järvinen läste konstvetenskap i 20-årsåldern fastnade hon för motivet och började själv göra variationer på det med sin mor och mormor. När skivan skulle döpas dök frasen upp i hennes huvud. Den syftar både på de olika åldrar hon själv bär inom sig, och på de tre albumen.
– Det är helt kronologiskt, från liten till äldre och äldst. Den första skivan är väldigt naiv och barnslig, och det finns en punkkänsla i den, helt superspontant och oslipat. Den andra skivan har en låtsad vuxenhet över sig, ett ungdomstillstånd. Och jag har fortfarande inte koll, ingen uttänkt teori kring vad jag gör, men nu har jag kanske hittat en trygghet, en stabilitet.
Har man inte alltid en låtsad vuxenhet? Man trodde att ens föräldrar fattade allt när man var liten. Så plötsligt är man lika gammal själv och förstår inte mer än när man var tolv.
– Ja, det är som i Bob Dylan-låten: ”I was so much older then, I’m younger than that now”. Jag har aldrig varit så vuxen som när jag gick ut gymnasiet, det var en kort period när man kände att man hade sådan stenkoll. Efter det blev det bara mer och mer svårförståeligt alltihop.