Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Hanna Fahl: Pop och politik hör ihop och Loreen är intresserad på riktigt

För fyra år sedan var det OS i Kina. Minns ni diskussionerna då? De var intensiva, det höjdes många röster för en svensk bojkott. Vissa jämförde med OS i Nazi-Berlin 1936. Inför tävlingarna skrevs det om pressetik och journalister och redaktörer intervjuades om hur man skulle tackla situationen, politiker utfrågades om Sveriges officiella hållning. Det var en intressant diskussion, och inför resan hit till Azerbajdzjan läste jag så mycket jag kunde av de fyra år gamla artiklarna. Mycket går att applicera på situationen här.

Men en sak skiljer sig. Idrottarna. Nästan ingen övervägde att ställa dem till svars, att be dem förklara sina tankar, kräva pålästhet eller aktivism. Faktum är att när tre svenska idrottare – Emma Green, Alhaji Jeng och Johan Wissman – skrev på ett internationellt upprop för mänskliga rättigheter i Kina var den svenska sportpressen mest bekymrad över om det skulle gå ut över de svenska resultaten. Idrottarna riskerade inte uteslutning, så länge de inte bar någon banderoll eller knapp inne i arenan, lugnade Sveriges olympiska kommitté. Den finske OS-kaptenen var ännu mer avfärdande – förmodligen hade de finska idrottarna på namnlistan fått ett papper stucket under näsan och inte vetat vad de skrev på, förklarade han för TT.

Vi förväntar oss ingenting av idrottarna, förutom att de ska hålla låg profil och vårda sina muskler. Av popartisterna kräver vi så mycket mer. Jag tänker på det när jag för tredje gången intervjuar Loreen och återigen ber henne förklara hur det känns att sjunga schlager i en diktatur. SVT har haft tur med årets vinnare. Loreen är intresserad på riktigt, tillräckligt smart för att ha åsikter och våga och vilja uttrycka dem. Det är inte så självklart. Jag kommer på mig själv med att bli irriterad, nästan arg, när jag pratar med ett annat lands artist och hen inte reflekterat över situationen: ”Jag har inte märkt av något här, alla är trevliga.”

Pop och politik är samman­flätade. Popens själva syfte är att reflektera sin samtid, att förhålla sig till den, och de flesta milstolpar i rockhistorien är på ett eller annat sätt speglingar av stora samhälls­skeenden, från protestsångarna och punken till Abba och Lady Gaga. Kanske ligger det också ett visst mindervärdeskomplex bakom vår vilja att avkräva stjärnorna samhällsansvar. Populärmusik, och kanske schlager och radiodängor i synnerhet, dras fortfarande med en ytlighetsstämpel. Vi som älskar popen vill så gärna bevisa att den är något större, något betydelsefullt, och bevisbördan hamnar hos utövarna: Ta ställning! Utnyttja din maktposition! Men mindervärdeskomplex eller ej – jag tycker att det är bra. Man ska kunna kräva medvetenhet hos offentliga personer.

Snart är det fotbolls-EM i Ukraina. Och medan populärmusikkulturen ofta ser vinsterna i politisering finns det en oerhörd rädsla för politik inom sporten, så till den grad att man inte ens vågar ta ställning för de mest grundläggande principer som demokrati. Kommer Zlatan att göra offentliga besök hos människorättsorganisationer i Ukraina? Förmodligen inte. Men man önskar ju.