Melodifestivalen 2012

Hanna Fahl: Ranelid är den perfekta stormen av surrealism

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Det finns en alldeles speciell hisnande känsla. Den är svår att förklara, omöjlig att beskriva. Det är känslan av surrealism. Det är känslan av tusentals konflikter i hjärnan, ett massivt syntax error, en oförmåga att välja rätt reaktion som resulterar i alla reaktioner samtidigt: skam, lycka, beundran, förakt, misstro, fascination, ointresse, om vartannat som en stor explosion av vitt ljus i känslocentrum.

Det behöver inte vara stor konst som framkallar den här reaktionen. Snarare tvärtom, banaliteter. Den kan till exempel uppstå i det undflyende glappet mellan verklighet och fiktion, som den elfte februari 2009 när skådespelaren Joaquin Phoenix gästade David Letterman. Han såg plötsligt så ruffig ut. Svarade förvirrat på Lettermans frågor, som huruvida han var nöjd med sitt nya skägg? "Jag var okej med det, but now you make me feel weird", mumlade Phoenix och tittade ned i golvet. Den närmsta tiden fortsatte han att uppträda märkligt. Youtubeklipp från klubbar där han uppträdde som undermålig lodisrappare dök upp. Var Phoenix galen? Psykiskt sjuk? Knarkare? Ett geni? Var allt ett skämt? Naturligtvis var det iscensatt, naturligtvis, sade vi alla i kör och låtsades ha förstått allt från början när mockumentären "I'm still here" i regi av Casey Affleck fick biopremiär ett drygt år senare. Men innan dess. Det där ögonblicket då vi stirrade på honom i tv-rutan och allt var så bisarrt. Hisnande.

Annons:

Den kan uppstå i det totalt oväntade, i brottet mot konventionen. En Lukas Moodysson som ger fingret åt Guldbaggepubliken, eller en Kanye West som kapar älskvärda countrytösen Taylor Swifts tacktal på en MTV-gala. Och, på tal om Kanye West, den kan uppstå i betraktandet av den totala, distanslösa megalomanin. I betraktandet av ett ego ostoppbart framrusande som ett skenande tåg. I en Lady Gaga som låter sig framfödas som en helig reptil ur ett gigantiskt semitransparent marmorerat ägg på röda mattan.

Björn Ranelids medverkan i Melodifestivalen är allt detta. Det är den perfekta stormen av surrealism, en overklighetskänsla som är omöjlig att reagera rätt på. Är det stor konst? Herregud, nej, vi talar alltså om en daterad eurodiskolåt med reciterade plattityder om kärlek. Men samtidigt: skam, beundran, medlidande, fascination, likgiltighet, allt om vartannat. Jag vet inte ens om den här alldeles speciella hisnande känslan inuti huvudet är bra. Men den är intressant. Det måste man ändå ge honom, Björn Ranelid.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

ÖB: Vi har inga egna indikationer

 Överbefälhavaren: Vi får mycket hjälp av civilbefolkningen. 276  53 tweets  223 rekommendationer  0 rekommendationer

heltqvist_144102
Foto:Paul Hansen

 Peter Hultqvist (S): Sverige värnar den territoriella integriteten. 8  7 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

 ”Skulle varit tydligare.” Anders Grenstad till DN om felaktiga uppgifterna. 145  26 tweets  118 rekommendationer  1 rekommendationer

bild_144102
Foto:Försvarsmakten

 Är det ”Nessie”? Svenska ubåtsjakten till åtlöje på sociala medier. 362  13 tweets  349 rekommendationer  0 rekommendationer

Jeffrey-Fowle-500
Foto:AP 56-årige Jeffrey Fowle.

 Efter sex månader. USA: Jeffrey Fowle är på väg hem. Tack, Sverige. 158  4 tweets  154 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 DN avslöjar: Idrottsnämnden miljonsatsar för att rädda den hittills försummade arenan. 296  22 tweets  274 rekommendationer  0 rekommendationer

hammarby-144
Foto:Emma Eriksson

 I Efterlyst. Mannens bild visades i tv – då angav mannen sig själv.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: