Melodifestivalen 2012

Hanna Fahl: Ranelid är den perfekta stormen av surrealism

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Det finns en alldeles speciell hisnande känsla. Den är svår att förklara, omöjlig att beskriva. Det är känslan av surrealism. Det är känslan av tusentals konflikter i hjärnan, ett massivt syntax error, en oförmåga att välja rätt reaktion som resulterar i alla reaktioner samtidigt: skam, lycka, beundran, förakt, misstro, fascination, ointresse, om vartannat som en stor explosion av vitt ljus i känslocentrum.

Det behöver inte vara stor konst som framkallar den här reaktionen. Snarare tvärtom, banaliteter. Den kan till exempel uppstå i det undflyende glappet mellan verklighet och fiktion, som den elfte februari 2009 när skådespelaren Joaquin Phoenix gästade David Letterman. Han såg plötsligt så ruffig ut. Svarade förvirrat på Lettermans frågor, som huruvida han var nöjd med sitt nya skägg? "Jag var okej med det, but now you make me feel weird", mumlade Phoenix och tittade ned i golvet. Den närmsta tiden fortsatte han att uppträda märkligt. Youtubeklipp från klubbar där han uppträdde som undermålig lodisrappare dök upp. Var Phoenix galen? Psykiskt sjuk? Knarkare? Ett geni? Var allt ett skämt? Naturligtvis var det iscensatt, naturligtvis, sade vi alla i kör och låtsades ha förstått allt från början när mockumentären "I'm still here" i regi av Casey Affleck fick biopremiär ett drygt år senare. Men innan dess. Det där ögonblicket då vi stirrade på honom i tv-rutan och allt var så bisarrt. Hisnande.

Annons:

Den kan uppstå i det totalt oväntade, i brottet mot konventionen. En Lukas Moodysson som ger fingret åt Guldbaggepubliken, eller en Kanye West som kapar älskvärda countrytösen Taylor Swifts tacktal på en MTV-gala. Och, på tal om Kanye West, den kan uppstå i betraktandet av den totala, distanslösa megalomanin. I betraktandet av ett ego ostoppbart framrusande som ett skenande tåg. I en Lady Gaga som låter sig framfödas som en helig reptil ur ett gigantiskt semitransparent marmorerat ägg på röda mattan.

Björn Ranelids medverkan i Melodifestivalen är allt detta. Det är den perfekta stormen av surrealism, en overklighetskänsla som är omöjlig att reagera rätt på. Är det stor konst? Herregud, nej, vi talar alltså om en daterad eurodiskolåt med reciterade plattityder om kärlek. Men samtidigt: skam, beundran, medlidande, fascination, likgiltighet, allt om vartannat. Jag vet inte ens om den här alldeles speciella hisnande känslan inuti huvudet är bra. Men den är intressant. Det måste man ändå ge honom, Björn Ranelid.

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

nykoping-500
Foto:David Hårseth/Blåljus.se, Magnus Hallgren

 DN på plats i Nyköping. Två döda efter lägenhetsexplosion. 105  16 tweets  89 rekommendationer  0 rekommendationer

 Tina Nordströms uttalande får kritik. ”Har inte funnits något medvetet politiskt ställningstagande.” 55  17 tweets  38 rekommendationer  0 rekommendationer

nordstrom-144-2
Foto:TT

 Skulle bli Fridolins pressekreterare Fastnade i Säpos kontroll – vill ha en halv miljon. 2  0 tweets  2 rekommendationer  0 rekommendationer

fridolin244
Foto:Jonas Eriksson
Annons:
skola2
Foto:Peter Pugliano

 Skulle avvisa före detta elever. Rektorn gick emellan – skadades. 42  6 tweets  36 rekommendationer  0 rekommendationer

 Ljuset och våren på ingång. Dagsljus lika viktigt för hälsan som motion, enligt sömnforskare. 21  0 tweets  21 rekommendationer  0 rekommendationer

sol144
Foto:Andreas Rolfer
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: