Här har du årets bästa skivor

Sara Norling väljer

W A Mozart
"Symfoni 29, 33, 35, 38 & 41"
Orchestra Mozart, Claudio Abbado
(Archiv Production/Universal)
Klassiskt
Dirigenten Claudio Abbado och hans unga handplockade Orchestra Mozart spelar den mest uttjatade musik så hungrigt att det nästan gör ont att trycka på stoppknappen. Här mixas intryck från den tidstrogna skolan med ett romantiskt förhållningssätt till flödande nonsensfri Mozart. Resultatet är på samma gång mainstream och yrvaket utforskande och borde effektivt tysta alla som undrar varför man ska spela in den här repertoaren igen och igen.

Bach
"J S Bach Early works"
Andreas Staier
(Harmonia Mundi/Naxos)
Barock
Med bångstyrig cembalomusik från en Bach på tjugo-nånting vitaliserar Andreas Staier virtuost bilden av en vördad ikon.

"Orkestersånger av Hillborg, Boldemann, Gefors"
Anne Sofie von Otter, Göteborgs Symfoniker, Dir. Kent Nagano
(Deutsche Grammophon/Universal)
Nutida orkestermusik
Hallucinatorisk symbios mellan röst och orkesterkropp samt oblygt teatrala utflykter från subtil sångerska.

Georges Bizet
"L'Arlésienne, Carmen - prélude et entreactes"
Les Musiciens du Louvre, Marc Minkowski
(Naïve/Naxos)
klassiskt
Marc Minkowskis "L'Arlésienne" lever på sound, sound, sound. Musiken är flyktig. Klangen är robust, skimrande och, ja, mycket fransk.

Vincenzo Bellini
"La sonnambula"
Cecilia Bartoli, Juan Diego Forez, Orchestra La Scintilla
(L'Oiseau Lyre/Universal)
Opera
Konsekvent och "tidstrogen" bel canto från Cecilia Bartoli. Och bitvis irriterande manierad. Vilket bara ökar spänningen.

FREDRIK STRAGE VÄLJER

The Game
"LAX"
(Geffen/Universal)
hiphop
På sin tredje skiva jämför The Game sig själv med Gandhi, Nelson Mandela och Martin Luther King. Det är stora ord för en rappare vars favoritämnen är sex, gräs och våld. Men eftersom hybris alltid har varit hiphoppens femte element är det bara att kapitulera inför bråkstaken från Compton. Hans karriär gör den omtalade NWA-comebacken överflödig. The Game rockar västkusten så hårt att sydstatsrap känns som fjantiga bolibompasignaturer.

The Bug
"London zoo"
(Ninja Tune/Playground)
REGGAE
Producenten Kevin Martins tredje skiva som The Bug är skruvad som dubstep, brutal som dancehall och omtumlande som om rymdvarelser landat på Jamaica och byggt en ny civilisation.

Pascal
"Galgberget"
(Novoton/Bonnier Amigo)
ROCK
"Jag ska bygga något stort och vackert som jag ska krossa er med", sjunger Pascal och pulvriserar all annan svensk rock.

Kanye West
"808's and heartbreak"
(Def Jam/Universal)
ELECTROPOP
Dumpad hiphoppare förvandlas till melankolisk electropop­pare och spelar in den bästa skilsmässoplattan sedan Bruce Springsteens "Tunnel of love".

Kleerup
"Kleerup"
(EMI)
ELECTROPOP
Dumpad hipster förvandlas till melankolisk electropoppare och bjuder Sveriges bästa sångerskor på efterfest. Ett neonskimrande soundtrack till vargtimmen.

Johannes Cornell väljer

e.s.t.
"Leucocyte"
(ACT/Bonnier Amigo)
Jazz
Efter alla år tillsammans gjorde E.S.T. till sist en skiva där trion i princip återuppfann sig själv. Samtliga låtar är helt improviserade och dokumenterar knivskarpt Esbjörn Svenssons, Magnus Öströms och Dan Berglunds enorma lyhördhet för varandra i varje tänkbar riktning. Att Svensson skulle omkomma i en dykolycka bara någon månad efter att skivan levererades gör förstås musiken tung att höra i en annan mening. Men jag minns honom gärna så här.

Ingebrigt Håker Flaten, Håkon Kornstad
"Elise"
(Compunctio/Naxos)
Jazz
Norges gamla koralskatt i händerna på två unga jazz- och improvisationsmusiker. Jazz på norska 2008.

Nina Ramsby
Ludvig Berghe Trio
"Du har blivit stor nu (en kamp)"
(Moserobie/Bonnier Amigo)
Jazz
En lika originell som otvungen syntes av jazz och det svenska språket. Årets jazz på svenska.

Brian Blade & The fellowship band
"Season of changes"
(Verve/Universal)
Jazz
Melodiskt och nyanserat med en av världens mest musikaliska trummisar i dag. Jazz för ett nytt Amerika.

Depart
"Mountain messenger"
(ACT/Bonnier Amigo)
Jazz
Vildsint hybrid av jazz, funk, Ravelsk impressionism och alpin folkmusik. Jazz i puckelpisten.

THOMAS ANDERBERG väljer

Gabriel Fauré
"Requiem"
Accentus, dir. Laurence Equilbey
(Naïve/Naxos)
Klassiskt
Vår tid är inte mörkare än någon annan men man behöver inte leta efter skäl för pessimism. Svårare är det att finna en tröst som övertygar. Gabriel Faurés rekviem är ett sådant undantag: musik i dödens skugga med backspegeln riktad mot ljuset. Fauré försöker inte trotsa döden med ilska och dundrande basuner utan söker en resignation utan bitterhet. Det är ett älskat verk som här - i sin ursprungsversion - får en ovanligt kärleksfull och allt annat än sentimental behandling.

Dennis Wilson
"Pacific Ocean Blue/Bambu"
(Sony BMG)
Pop
Upp ur arkivdjupen halas här äntligen det album, "Bambu", som var nästan komplett då den ostyrigaste Beach Boys-brodern dränkte sig, först i sprit och sedan i havet. Vackert, kärvt, unikt.

Anders Eliasson
"Dubbelkonsert" och "Symfoni för stråkar"
Ulf Wallin, Roland Pöntinen, Radiosymfonikerna, dir. Johannes Gustavsson
(CPO/CDA)
klasiskt
Anders Eliassons mörka stråksymfoni balanseras fint av den varmt klingande dubbelkonserten.

Fleet Foxes
"Fleet Foxes"
(Bella Union/Bonnier Amigo)
Folkrock
Via Beach Boys och Crosby, Stills, Nash & Young drar Fleet Foxes in den amerikanska folkmusiken i nuet. Årets debut.

Rokia Traoré
"Tchamantché"
(emarcy/Universal)
afropop
Sparsamt, nästan asketiskt; och samtidigt uttrycksfullt och intensivt från en av Malis mest särpräglade artister.

Niklas Wahllöf väljer

Nordpolen
"På Nordpolen"
(SINCERELY YOURS/BORDER)
Pop
Blott 22-årige Pelle Hellström lyckas med sin enmansorkester att sätta knappnålarna exakt på de områden på livets karta som somliga av oss aldrig lyckas förstå. Hur gamla vi än blir. Uttrycket andas lika mycket oförställt vemod över ickelivet på den här tundran som glödande kamp för att hålla uppgivenheten stången. Och att tonsätta detta med techno i stället för, säg, elgitarrer är briljant. Nordpolen är inte lätt bortviftad ynglingsångest, Nordpolen räddar fler själar än rikets samlade kuratorer.

Radar Bros
"Auditorium"
(Chemikal Underground/Border)
Rock
Stämsången och de självklara melodierna gör att det ur den genomledsna fuck-all-attityden stiger en underbart värmande sol.

Joel Alme
"A master of ceremonies"
(SINCERELY YOURS/BORDER)
Pop
Alme vinglar gatan fram och raj-rajar den allra puraste loserromantiken. Bättre än Springsteen.

Glasvegas
"Glasvegas"
(COLUMBIA/SONY BMG)
rock
Inte bara årets svartaste, snyggaste och mest smärtande popsensation. Den sannaste också.

Pascal
"Galgberget"
(NOVOTON/BONNIER AMIGO)
rock
Snart ett år efter releasen ringer fortfarande Isak Sundströms och Manuela de Govais desperata, ursinniga gapande i öronen.

Johanna Paulsson väljer

Frida Hyvönen
"Silence is wild"
(Licking Fingers/Playground)
Pop
Frida Hyvönen lyckas ständigt finna nya vägar bortom det introspektiva singer/songwriter-idiomet. På tredje albumet fick minimalismen stå tillbaka för det maffiga medan bekännelser och fiktion sömlöst glider samman. För framför allt har Hyvönen ett eget tilltal, en lakonisk ton fylld av reflektioner som kretsar kring men aldrig kan förlika sig med tvåsamhetsnormen. "Silence is wild" ställer det vilda mot det tama och fortsätter att fascinera i all sin påklädda nakenhet.

Michael Nyman
"8 Lust Songs"
(MN/Naxos)
Nutida konstmusik
Renässanserotik och svällande Nyman-minimalism är en berusande kombination med bultande behag och begär.

Glasvegas
"Glasvegas"
(columbia/Sony BMG)
rock
Ingen har förvandlat samhällsbruset till vackrare ångestpop än årets skotska debutanter.

Earth
"The bees made honey in the lion's skull"
(Southern Lord/Sound Pollution)
Drone metal
Långsamriffande och kittlande gitarrfigurer är betydligt mer upphetsande än bredbent in- och utmanglande.

Calexico
"Carried to dust"
(City Slang/Bonnier Amigo)
Americana
Tucsons finaste när de är som bäst i gränstrakterna mellan amerikansk ökenrock och mexikansk folkmusik.

Martin Nyström väljer

Steve Dobrogosz och Anna Christoffersson
"Rivertime"
(Amigo/Bonnier Amigo)
jazzpop
På "Rivertime" finns sånger som vågar sig så långt in i kärleken och hur det är att älska någon att man inte riktigt vet vart de bär i väg. Bara att där äventyras precis allt. Steve Dobrogosz pianospel är både fallucka och ledstång i en dialog med Anna Christofferssons naket flammande röst. En musik som är förkrossande romantisk och samtidigt full av risk. Och helt oemotståndlig när den beskriver hur en ocean kan resa sig inom en och få en att helt vilja överlämna sig och bara föras i väg.

Vincenzo Bellini
"La sonnambula"
Cecilia Bartoli, Juan Diego Forez, Orchestra La Scintilla
(L'Oiseau Lyre/Universal)
Opera
Ingen kan som Cecilia Bartoli få en värld som nyss varit tyst och tom att plötsligt fyllas av ekon och skaka av jubel.

Diverse artister
"Umalali - the Garifuna womans project"
(Cumbancha/Bonnier Amigo)
afrokaribiskt
Oförställt gripande sånger från kvinnor av det karibiska Garifunafolket. Bortvända från världen och mitt i den.

Antonio Vivaldi, George Kentros och Mattias Petersson
"There are no more four seasons"
(Sekt/dotshop.se)
konstmusik
Vivaldis "Årstiderna" upplösta och sammanblandade i ett digitalt kvittrande, stormande och bultande rus.

Michael Nyman
"8 Lust Songs"
(MN/Naxos)
Nutida konstmusik
Svällande, pumpande och vilt tjutande orgasminstruktioner från 1500-talet som ger nutida musik en ny kåthetsgrad.

Mattias Dahlström väljer

M83
"Saturdays = Youth"
(Mute/EMI)
Pop
Bit för bit har M83 ägnat hela 2000-talet åt att bygga en alldeles egen romantisk och drömsk värld. Byggstenarna har de hämtat från det tidigaste nittiotalets shoegazingpop, från exakt de skivorna jag växte upp med, som utgör själva grunden för den popmusik jag kanske älskar allra mest. Är det nostalgi? Kanske. Antagligen. Men "Saturdays = youth" är också - bortom alla minnen av My Bloody Valentine och Slowdive - ett album med popmusik som breder ut sig, som sväller över åt alla håll och kanter, som verkligen vill ta plats.

Frida Hyvönen
"Silence is wild"
(Licking Fingers/Playground)
Pop
Tretton av de mest precisa, pricksäkra och rörande popnoveller som har skrivits i det här landet.

Fleet Foxes
"Fleet Foxes"
(Bella Union/Bonnier Amigo)
Folkrock
I all enkelhet ett fantastiskt litet album med stämsång och de finaste av melodier. Det räcker väldigt långt ibland.

A.B.N
"It is what it is"
(Rap-a-lot/import)
Hiphop
Lika lågt tempo som hög intensitet. Och kombinationen elgitarr och släpig rap har aldrig låtit bättre.

Lil' Wayne
"Tha Carter III"
(Cash Money/Universal)
Hiphop
Årets popstjärna.

Malena Rydell väljer

Frida Hyvönen
"Silence is wild"
(Licking fingers/Playground)
Pop
Hennes tilltal! Det är faktiskt helt unikt. Det är helt fantastiskt.

Jenny Lewis
"Acid tongue"
(Rough Trade/Border)
Pop
Tantcountry och Tom Petty-pop, västkustsoftrock och långklänningsballader. Jenny Lewis har gjort den amerikanska indierocken elegant igen.

The Mountain Goats
"Heretic Pride"
(4AD/Playground)
Pop
Den stolta dissidenten John Darnielles bästa, och lyxigaste skiva hittills.

Markus Krunegård
"Markusevangeliet"
(V2/Universal)
Pop
Det var längesedan "pop på svenska" lät så här, ja, intressant.

Fleet Foxes
"Fleet Foxes"
(Bella Union/Bonnier Amigo)
Folkrock
Glada, stolta och bindgalna låter de. Som om de var Crosby, Stills & Nash i en heliumballong gav Fleet Foxes folkpopen temperamentet åter.

Nils Hansson väljer

Fleet Foxes
"Fleet Foxes"
(Bella Union/Bonnier Amigo)
Folkrock
Fem unga amerikaner från nordvästkusten samlas och sjunger stämsång så att lyckan strålar om dem. Oavsett hur vemodig den aktuella låten råkar vara. Jämförelserna med fyrtioårig musik från Crosby, Stills & Nash och The Beach Boys är så förledande att man lätt missar hur väl Fleet Foxes passar in i den nyskäggiga folkrockens 2000-tal. Djupt förankrade i traditionen, ändå med ett helt eget tonfall. Kanske årets mest generationsöverskridande popmusik, våga inte förminska den med vulgäretiketten "retro"!

Frida Hyvönen
"Silence is wild"
(Licking Fingers/Playground)
Pop
Nu med popband, lugn och nyanserad. Och ändå precis likadan. Hur kan så traditionell pianopop låta så egen?

Glasvegas
"Glasvegas"
(Columbia/Sony BMG)
Rock
Årets mest ursinniga känslostyrka kom från ett Glasgow inga turister ser. Djupsvarta texter, skimrande musik.

Rokia Traoré
"Tchamantché"
(Emarcy/Universal)
Afropop
För varje album tycks hon skruva ner volymen ännu ett snäpp. Subtilare Malimusik gör inte ens Salif Keita.

The Last Shadow Puppets
"The age of the understatement"
(Domino/Playground)
Pop
Två engelska indiestjärnor på rymmen från sina band gör 60-talet ungt på nytt. Lika storslaget som rastlöst.

Po Tidholm väljer

David Sandström Overdrive
"Pigs Lose"
(Razzia/Bonnier Amigo)
Rock
Ska man flytta ut på landet, odla skägg och spela in sin skiva i ett uthus gäller det att vara ordentligt begåvad. Många har gjort det förut. Vid första lyssningen kändes gamla Refused-trummisen David Sandströms skiva ganska tunn. Låtarna är hårt hållna i ett ganska urmodigt rockformat. Med tiden växer de. Så här vid årets slut fortsätter den processen alltjämt. Sandström sjunger och spelar gitarr med en lätthet som får mig att tänka folkmusiker, och orden rinner ur honom på det där västerbottniska sättet.

Frida Hyvönen
"Silence is wild"
(Licking Fingers/Playground)
Pop
Granne med David Sandström bor Frida Hyvönen. En fantastisk berättare även hon, på ett sätt som får en att undra vad de har i vattnet där uppe.

Markus Krunegård
"Markusevangeliet"
(V2/Universal)
Pop
Markus Krunegård gjorde en nedstigning i sin inre tonåring och skrev sedan en räcka fantastiska låtar. De fick dessutom originella arrangemang.

Doktor Kosmos
"Hallå?"
(Nons/Bonnier Amigo)
Pop
Vänsterpartiets nya pressekreterare Uje Brandelius och hans orkester gjorde en av sina bästa skivor under året. Alla låtar handlar om… Doktor Kosmos.

Fatboy
"In my bones"
(Fat State/Playground)
Rockabilly
Fatboy utgår från traditionell rockabilly, lägger till sentimentalitet, stråkar och svällande gitarrer och skapar en pastischmusik som trots allt fungerar i samtiden.

Nanushka Yeaman väljer

The Roots
"Rising down"
(Def Jam/Universal)
Hiphop
2008 blev valåret då rapparnas deltagande i valdebatten slog alla rekord. Livehiphoppionjärerna i "The Roots" bidrog med apokalyptiska polaroidljudbilder av dagens USA. Med hotfulla synthar och trummor som närmast boxades fram avhandlade de sjukvårdssystemet, skolmassak­rerna och klimatångesten, medan trogna gäster som Dice Raw förklarade krig mot stereotypförstärkande hiphop i afrobeatångande "I will not apologize". Få förblir så tunga, kompromisslösa och dansanta femton år efter sin debut.

CSS
"Donkey"
(Sub pop/Border)
Postpunk
Polerade partydiamanter, perfekta popriff och diskret brasiliansk brytning från Os Mutantes värdiga arvtagare.

Veronica Maggio
"Och vinnaren är…"
(Universal)
Soul
Måtte Kihlens produktion och Maggios röst aldrig mer skiljas åt. Aldrig har Motownsoul låtit så bra på svenska.

Roots Manuva
"Slime and reason"
(Big Dada/Playground)
Hiphop
En skicklig balansakt mellan mäktigt mörker och dansant humor från en av Storbritanniens egensinnigaste röster.

Estelle
"Shine"
(Homeschool/Warner)
Soul
Årets comeback. Ett stjärnproducerat men ändå genuint giftermål mellan brittisk och amerikansk soul.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut