Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Musik

Helena Paparizou överlever

Foto: Beatrice Lundborg

Livet blev en schlager för både Helena Paparizou och Grekland när hon vann Eurovision 2005. Sedan kom kriserna. Journalisten Alexandra Pascalidou har pratat lyxliv, rasism och kärlek med sin landsmaninna. På lördag tävlar Helena med ­låten ”Survivor” i Melodifestivalens Andra chansen.

En grekisk gudinna har hon kallats. Hon föddes som det tredje barnet i en invandrar­familj i Borås. Schlagerdrottningen och den ­grekiska megastjärnan Helena Paparizou, som nu tävlar i Andra chansen, har sina rötter djupt rotade i kastanje­trädens Karditsa, i det som kallas för Greklands ­lilla hjärta i Thessalien. Helenas liv – från arbetarklasstillvaron i Göteborg till super­stjärna i Europa – skulle kunna beskrivas som en modern Askungesaga.

Pappa Georgios var snickaren som blev krög­are. Mamma Efrosini började arbeta på Algots textil­fabrik i Borås redan som femtonåring. När fru Efrosini fick fibromyalgi öppnade hon en barnbutik i Avenyn som hon drev i 20 år.

Året var 2001 när Helena intog Eurovision-scenen i Köpenhamn som en eterisk varelse i vitt med det då svarta håret i en stram hästsvans. Då tävlade hon för Grekland med Nikos Panagiotidis i gruppen Antique och låten ”I would die for you” kammade hem en tredje plats.

Första gången våra yrkesvägar korsades var 2005. Jag var programledare för grekiska melodi­festivalen där Helena sjöng tre olika bidrag som tittarna fick rösta på. Ett av dem var ”My number one”.

När Helena på sin grekiska namnsdag den 21 maj 2005 klev upp på Eurovisionscenen i Kiev i sin guldgnistrande Cavalli-kreation satt jag ensam i ett bås och kommenterade tävlingen för grekisk tv. När ”doux points” haglat in och jag insåg att vi vunnit brast min röst i direktsändning. Helena gav Grekland sin första Eurovision-seger och sändningen slog historiskt tittarrekord med 93 procent – fler än skrällsegern i Fotbolls-EM. Jag lämnade kommentatorsbåset och sprang ner på scenen för att fira.

Efteråt ville segeryran aldrig ta slut. När det specialchartrade flygplanet landade i Aten stod tusentals människor längs vägarna och viftade med flaggor.

Sedan dess har vi många minnen som knyter oss samman. Vi har svept vodka i vattenglas på en lukullisk middag med Moskvas borgmästare. När musikvideon till ”My number one” spelades in fastnade vi i en källarhiss i ett stängt museum i Thessaloniki. På Malta tävlade vi – som båda är matälskare – i vem som kunde äta mest. Under en bilresa från Lissabon till Andorra fick hon mig att gråta av skratt med sina sexskämt. Vi har ätit segertårta med Greklands premiärminister och kramat gråtande greker på Münchens tågstation.

Det var under de dionysiska åren i Grekland, när eurosedlar ströddes som serpentiner och livet var en schlager. Som programledare för TV-underhållningen ”Euromania” reste jag och Helena runt i Europa. Helena utsågs samtidigt till ambassadör av turistminister Dimitris ­Avramopoulos som plöjde ner en halv miljon euro i kampanjen ”Live your myth in Greece”.

–Gud vad vi hade roligt under den perioden! Kommer du ihåg när vi åt med Kievs borgmästare på den fantastiska restaurangen och jag upptäckte att jag hade larmet kvar på min jättefina nya dyra jacka? Vi garvade nästan ihjäl oss när vi kom på att de kunde tro att jag var en sjungande kleptoman.

–Det var en jätteära att bli utsedd till turist­ambassadör och marknadsföra Grekland med min sång. Fast jag var väldigt trött under den perioden – jag jobbade på en nattklubb fyra nätter i veckan samtidigt som vi åkte till 17 destinationer.

Vad bär du med dig av den tidens triumf?

– Jag har bara gott att ta med mig från den peri­oden av mitt liv. Jag blev Greklands älskling, ”The girl next door” och samtidigt deras hjältinna som tog hem en seger åt dem. Jag har fått en otrolig kärlek och jag kan aldrig förneka att jag älskar det. Snälla, dränk mig i kärlek, då kan jag älska ännu mer!

Det regnade gåvor, erbjudanden och pengar över dig. Vad har du gjort av alla pengar?

–  Oftast investerar jag i jobbet. Nya scen­kläder, fler anställda. Jag köpte mig ett hus och mycket annat. Men man kan inte bli rik om man inte lär sig hantera pengar. Och utan hälsan i behåll kan man inte se till att pengar rullar in i hushållet. Jag sätter alltid hälsan främst.

Eurovision-bronset 2001 blev en biljett till den grekiska marknaden för Nikos Panagiotidis och Helena i Antique. De två hade kämpat hårt för att behålla modersmålet men de grekiska språkpoliserna var inte nådiga. De gjorde narr av de unga artisternas minsta misstag.

Trots att tio år har gått sedan Helena folkbokförde sig i Grekland får hon fortfarande frågor om Sverige. När hon nyligen gästade en morgonshow kommenterade programledaren: ”Du var så svensk när du kom!”. Helena, som fortfarande sockrar sin grekiska med engelska ord, konstaterar att det var svårt i början.

– Jag kom ju från en helt annan mentalitet. Det var svårt med trafiken. Allt var högljutt även för mig som inte direkt är den tysta typen.

Den grekiska natten och musikscenen är stenhård. Periodvis sjöng du fem nätter i veckan från midnatt till soluppgång för att på dagarna göra tv, reklam och intervjuer. Hur orkade du? Vad drev dig?

–Den grekiska natten är hård och svår men lärorik. Jag har blivit väldigt rutinerad och härdad efter så många säsonger på scen. Jag orkar för att jag älskar mitt jobb! Jag får mycket kärlek av människor och de har alltid visat att de vill se mer av mig. Mitt jobb är fantastiskt.

Två stora tragedier har präglat Helenas liv, båda händelserna är knutna till hemstaden Göte­borg. Den första var brandkatastrofen på Backa­plan i Göteborg 1998 som skördade 63 unga liv och lämnade hundratals skadade. Helena förlorade flera vänner i branden. Hon skulle själv ha varit där om hennes mamma tillåtit henne.

Tio år senare, medan Helena sjöng på en upplyst atensk bouzoukiscen firade Grekiska föreningen som vanligt juldagen med fest i sin lokal i Backa, Göteborg. Plötsligt föll ordföranden, Helenas pappa, Georgios, ihop. Hans hjärta slutade slå. Flera ringde efter ambulans. Men den kom inte. Den hade stannat två kilometer bort vid en bensinmack i väntan på poliseskort eftersom föreningslokalen låg i ett så kallat ”riskområde”. Men inte heller polisen kom. När ambulansen slutligen körde fram var det för sent. Georgios dog i sin äldsta dotter Ritas armar. Bara 60 år gammal.

–Det har spekulerats och skrivits en hel del om min pappa. Ambulansen kom ungefär 30 min för sent för att området ansågs vara ”högriskzon”. Vad är det? Ett fängelse? För att göra en lång historia kort fick vi avslag på vår Lex Maria-anmälan.

–Men min far har en längre historia än 30 minuter. Han blev 60 år. Han var en stolt och ståtlig man med stort hjärta och ett fantastiskt skratt. Han var en hårt arbetande man som gjorde allt för sin familj. Vet du att jag fortfarande kan höra honom skratta? Det är så jag vill minnas min far – min hjälte.

Ett halvår efter pappa Georgios död drabbades Helena av struma. Symptomen var humörväxlingar, hastig viktuppgång, sömnsvårigheter och trötthet. Trots hennes häpnadsväckande öppenhet i intervjuer vältrade sig grekisk skvallerpress i spekulationer om graviditeter och vikttjat.

Jag minns en natt 2009 på bouzoukiklubben lerA odos. Helena sjöng för hundratals människor som dansade på borden och kastade korgar med nejlikor på henne. När jag gick upp till logen började hon gråta. Det var en sorgsen vrede efter pappans död.

Efter att förgäves ha försökt begrava sorg och vrede genom hårt arbete tog hon en time-out i april 2011 och flyttade hem till familjen i Partille. I samma hus bor både mamma och storebror Dinos med sina barn. Storasyster Rita bor bara hundra meter bort. Helena började gå i KBT-terapi och grekiska medier ringde mig för att spåra henne.

Jag minns hur Helena lät i telefon när hon berättade att hon äntligen fått hjälp med depressionen och de fobier hon utvecklat. Glädjen hon uttryckte när hon berättade att hon för första gången på många år vågat åka buss och korsa ett torg själv. Jag tänkte att vem som helst skulle ha utvecklat agorafobi i hennes kläder.

Än idag, kan hon inte ta ett steg på grekisk mark utan att människor kastar sig om hennes hals och kindpussar henne kors och tvärs. Och jag har aldrig sett henne avvisa någon.

Några månader senare återvände hon till sitt hem i södra Aten, lite starkare.

2008 inleddes det som skulle bli Greklands värsta ekonomiska kris i modern tid. En kris som hotade att leda till statsbankrutt. Hur har detta påverkat dig personligen?

–  Krisen i Grekland har påverkat alla mer eller mindre. Flera skatter, större arbetslöshet, nedskärningar på pensioner och löner. Ändå har matpriserna inte sjunkit. Många kämpar för att få pengarna att räcka till elen, hyran, mediciner och mjölk till barnen. Men man ser alltid till att anpassa sig till det man har i fickan. Det grekiska folket har varit ledsna länge nu. Jag håller tummarna och sänder mina positiva tankar. Det kan bara bli bättre.

Med krisen öppnades Pandoras ask och artister som tjänade miljoner avslöjades som skattefuskare. Hur gjorde du?

– Jag betalade min skatt. Jag har en typisk svenska i mig. Vi har lärt oss att vara rädda för Skatteverket. Men det var inte bara artister som inte betalade skatt, det var många andra också. Den före detta transportministern körde nyligen sin lyxiga avställda bil. Han ställde av den för att slippa förmögenhetsskatten. Han blev så stressad när medierna rapporterade om detta att han var tvungen att åka på semester till Malaysia.

Vad tänker du om att ERT (Grekisk Public Service) lades ner?

– Jag tror det var ett snabbt beslut som Greklands premiärminister tog för att dra ner på kostnader för landet. Det var väldigt höga summor som betalades ut för vissa. Och Grekland är ett land som har alldeles för många statligt anställda. Premiärministern var tvungen att börja någonstans. Å andra sidan tycker jag att det är tråkigt för nu finns det fler arbetslösa och mindre kultur i tv. Men de kommer nog styra upp detta snyggt och rätt.

Rasismen växer runtom i Europa och tar plats i parlamenten. Har du känt av rasism i Sverige eller Grekland?

– Jag kan inte säga att jag har upplevt grov rasism riktad mot mig. Jag avskyr rasism och tycker att det ofta handlar om rädsla, precis som med homofobi. Det är tråkigt med människor som inte är öppna. Men smygrasism finns alltid. Vi skämtar ju till exempel alltid om norrmän i Sverige. Som svenskfödd grekinna som utvandrat från mitt hemland och invandrat till mina föräldrars hemland har jag alltid anpassat mig till samhället och tror inte att det ska anpassa sig efter mig.

En grekisk musiker, Pavlos Fyssas, mördades på öppen gata av nazistiska Gyllene Gryning. Är du rädd?

– Jag vill inte skrämmas av Gyllene Gryning men jag vill veta vilket samhälle våra barn ska få ärva. 2014 och fascism går inte ihop. Jag säger nej till deras aggressiva attityd både i riksdagen och på gatorna. Greker har utvandrat i århundraden och alltid blivit bra bemötta var de än landat. Flyktingar flyr för sina liv och behöver hjälp.

Nyligen, i en intervju hos det gifta program­ledarparet Petros Kostopoulos och Tzeni Balat­sinou, berättade Helena att hon växt upp med romska och muslimska vänner, att hon hade väninnor som bar slöja och att ”vi borde respektera människor som de är”. Trots programledarpar­ets fördomsfulla insinuationer, i ett nöjesprogram där man mest förväntas flabba, i ett land där rasismen sitter på första parkett i parlamentet, stod hon på sig utan rädsla för att gå miste om popularitetspoäng.

I julas tog hon, i ett annat program, ställning för homosexuellas rätt att gifta sig och skaffa barn genom att exemplifiera med det svenska kändisparet Mark Levengood och Jonas Gardell. Allt detta i ett land där HBTQ fortfarande, av höger­extrema politiker och vissa präster, beskrivs som en anomali.

Du har deltagit i Athens Pride och kysser en svart kvinna på ett grekiskt tidningsomslag under en tid när intoleransen ökar. Vad fick du för reaktioner?

– Det väckte både rasister och homofober men jag ville aldrig provocera utan bara visa att homo­sexualitet är något naturligt.

Grekiska medier är mer sexistiska. Där förväntas vi kvinnor vara mindre klädda och mer utmanande. Hur ser du på din roll som förebild? Är du feminist?

–Jag gör oftast det jag känner är rätt för mig. Vem jag pratar med, varför, hur och när. Jag är en popartist och har ofta följt de senaste trenderna. Har alltid växlat mellan de ”tillräckligt sexiga” och de sofistikerade klädstilarna. Jag tycker inte att utseendet och klädstilen har med feminism att göra, det handlar om livsstilen. Jag har varit ekonomiskt oberoende sedan jag var 17 år och alltid jobbat hårt. Jag gör min röst hörd och ber inte om ursäkt eller böjer huvudet.

Ibland kan jag uppleva att vi måste vara som akrobater som sitter i spagat mellan våra två hemländer. I Grekland är du Elena och här är du Helena. Hur är grekiska Elena jämfört med svenska Helena?

–Grekland låter mig leva lyxigare. De förväntar sig det. Där har jag en stab med stylister, make-­up-artister och andra som hjälper mig. Där har jag en revisor som arbetar för mig dygnet runt så att jag ska slippa gå till myndigheter och betala räkningar. Allt för att jag ska kunna göra det jag är bäst på – musiken.

Var känner du dig mest hemma nuförtiden?

– Jag bestämde mig väldigt tidigt i mitt liv att jag aldrig ville känna mig kluven. Jag är en svenskfödd grekinna med svensk mentalitet och grekiskt temperament. Barn till invandrare, som sedan utvandrade och invandrade till sina föräldrars hemland. Europa är mitt hem!

Med den grekiska krisen rasade skivförsäljningen, skivbolag och bouzoukiklubbar stängde, arvoden halverades och du bestämde dig för att slutligen tävla i Melodifestivalen.

– Christer Björkman har frågat länge. I Melodi­festivalen 2012 gjorde jag en ny version av Erik Saades ”Popular”. Det var kul. Men i år gick jag in självmant och det var låten, ”Survivor”, som tog mig till SVT. Den fångade mig för jag är en fighter och en survivor. Det är inte tävlandet jag är ute efter, utan min medverkan i Sveriges absolut största musikfest där folk får rösta på den låt de gillar mest.

Vad riskerar du med din medverkan?

– Jag har inget att förlora, bara att vinna – även om jag inte kommer till final. Men jag ska inte dölja att mitt tur- och favorit nummer är 1. Melodifestivalen och Eurovision i sig har aldrig skadat någon artists karriär, däremot får man chansen att synas och höras.

Hur reagerade grekiska medier på din medverkan?

– De ser det som naturligt att jag vill ställa upp för Sverige eftersom jag ofta poängterat att det är mitt hemland. Hade det inte varit för Sverige hade de inte vetat vem jag var.

Vilken är den största skillnaden mellan Helena 2005 när du vann Eurovision och Helena 2014?

–  Jag har mognat som person och som artist hoppas jag. Jag har fått kämpa emot många frestelser. Nu lever jag lite enklare än jag gjorde då eftersom det är andra tider.

I sommar ska du gifta dig med Andreas. Grattis! Blir det ett stort fett mediabröllop?

– Andreas friade för exakt ett år sedan och vi ska bara hitta ett passande datum, vilket är lite svårt eftersom hans bror bor i Brasilien och min familj i Sverige. Det kan bli litet och familjärt eller stort och fett. Vi får se.

Du är rutinerad och erfaren och har nött scener och sjungit sönder mikrofoner i mer än femton år. Du har sjungit inför 300 miljoner tittare och vunnit – hur nervös är du inför andra chansen?

– Nervös är man alltid. Men väl på scenen glömmer man allt. Jag bad svenska folket om en andra chans eftersom jag varit borta så länge. Och jag fick den.

(H)Elena Paparizou

Elena Paparizou ­föddes år 1982 i ­Göteborg.

I Sverige är hon betydligt mer känd under namnet Helena. Idag bor hon i Glyfada i södra Aten i Grekland med ingenjören Andreas Kapsalis.

Bakgrund:

Hennes karriär kickstartade år 1999 med duon Antique som hon bildade med Nikos Panagiotidis. År 2001 representerade Antique Grekland med bidraget "Die for you" och kom trea. År 2005 vann hon ­Eurovision Song ­Contest med bidraget "My number one".

Aktuell:

Hennes senaste grekiska hit är sången "Baby it's over" som släpptes 2011.

2012 medverkade hon i finalen av Melodi­festivalen som ­mellanakt.

I år, nio år efter segern i Eurovision Song Contest, tävlar hon för första gången i ­Melodifestivalen. På lördag deltar hon i andra chansen med bidraget "Survivor".