Henok Achido försöker förklara sin inställning till jantelagen samtidigt som han blir plåtad av DN. Han refererar till en bekant som sa ”Ack den som sätter sina mål för lågt.” Själv använder han sig av uttrycket ”I’m better than myself” i sina låtar. I förra veckan kom skivan ”Almaz charming child”, kanske den minst svenska rapskivan från en svensk någonsin. Bra är den också, något som Achido inte direkt låtit bli att nämna i intervjuer.
Hur gjorde du för att bli så bra då?
- Jag lyssnade. När man är liten är man mottaglig för allting, så jag har försökt ha mitt barnasinne kvar. Vara nyfiken, lära sig allting vare sig det är bra eller dåligt.
När kom du på att du ville göra musik?
- Jag visste när jag var åtta nio år att allt jag ville var att bli en bra rappare. Sedan ville jag imponera på mina kusiner också, de var några år äldre. Nu har jag bevisat att jag kan, haha. Men jag vet inte heller hur jag har lyckats göra så här bra musik. Jag är sjukt, sjukt stolt över min platta.
Du höll på med den i två och ett halvt år?
- När jag gjorde ”Fly fresh” 2007 så visste jag inriktningen på soundet: modernt och uppfriskande utan att det är dansaktigt. Tyvärr har hiphop fått den stämpeln att allt måste vara dansaktigt. Jag vill bara att det ska vara en stor låt som alla kan sjunga med i.
- Sedan också att det finns utrymme för mig att lägga mina vokaler så att jag blir en del av låten. Jag vill ha lika mycket äkta känsla i min musik som det är i rock eller pop.
Hur gjorde du då för att komma fram till det?
- Jag lyssnar mycket på sättet de lägger sina vokaler. Just nu har jag fastnat för Antony and the Johnsons. Sättet han sjunger på, det kan inte bli mer äkta. Och Adele från England, folk som har själ i sin musik.
Går det att slå som engelskspråkig rappare i Sverige?
- Det borde inte vara skillnad på det och annan musik. Och det är ingen som tänker på att Looptroop har kört på engelska hela tiden. Så länge du gör bra musik spelar det ingen roll vilket språk du gör det på.
Du har fått uppmärksamhet på amerikanska hiphopbloggar, hur gick det till?
- Jag har inte haft något bolag som har hjälpt mig. Det är jag och min brorsa som har gjort det.
Ger det någon effekt?
- Definitivt. Folk i USA känner till en, kontaktar en. Vi lever ju inte i en hiphopkultur här i Sverige. Det är vissa människor som har valt att lyssna på hiphop och göra musik, men jag kan inte säga att det finns en kultur. Det är ändå Blondinbella som styr och ställer.
- Det känns som att man måste vara så positiv och göra massa fjantiga grejer bara för att bli accepterad när man håller på med hiphop. Det är lätt att det blir väldigt svennigt i intervjuerna.
- Men samtidigt känner jag att folk inte intervjuar mig på samma sätt som de intervjuar Adam Tensta eller Lazee. Jag är inte så himla intresserad av att snacka om det de snackar om. Jag får inga traditionella hiphopfrågor längre efter att folk har lyssnat på min platta, den är ju rätt mörk.
Vad är en ”hiphopfråga”?
- ”Är du politisk?” Timbuktu-syndromet. Jag har inget att säga om politik, jag styr inte politiken. Jag får rösta vart fjärde år, det är allt.
- Men här blir folk kära i en direkt om man snackar om fördomar. Alla människor har fördomar, även jag. Man ska inte måla ut sig som ett helgon. Jag tycker det borde vara straffbart nästan, haha.