Kusinerna Teddy och Tony Mitchell utgör The Mitchell Brothers, ett av Londons mer etablerade hiphop-löften. Deras stil kan kallas newbreed eller post-grime, men klart är att den inte är Jamaica-influerad som Roots Manuva eller hård som Dizzee Rascal.
- Vi rappar och vi är från England. Bara så långt är det samma sak, men vår musik är mer innovativ och framåtblickande, säger Tony Mitchell.
- UK hiphop har slagit hårt utomlands de senaste åren. Det beror på att vi inte längre imiterar USA. Vi har hittat en egen stil och det är mest vår förtjänst. Vår artistiska excellens, säger Teddy Mitchell.
The Mitchell Brothers kommer från det hiphop-stinna East London, Manor Park närmare bestämt. Efter år framför enkel inspelningsutrustning och med självmarknadsföring började spelningar trilla in och en kväll på klubben Ten Rooms spelade de in sin mixtape-cd "Sorted".
- När jag var på banken en eftermiddag råkade jag hamna i kön bakom Mike Skinner i The Streets och då passade jag på att stoppa ner vår skiva i hans ryggsäck. Nu önskar jag att jag hade slagit den i huvudet på honom i stället, för att han inte tog oss till nummer 1 tidigare, säger Teddy Mitchell.
Hur som helst. The Streets sajnade The Mitchell Brothers som första akt på sin etikett The Beats. Det var också i The Streets studio som The Mitchell Brothers debutalbum "The Breath of Fresh Attire" (2005) spelades in.
Stör ni er på att ständigt sammankopplas med The Streets?
- Jo, det kan bli lite tröttsamt. Vi är vänner och så, men han är popstjärna numera.
Ni då?
- Vi är rockstjärnor, skrattar Tony Mitchell. Hela myten, minus drogerna om du förstår vad jag menar.
De båda kusinerna och deras dj, S Chu, är oväntat tillmötesgående. Vartefter de fnissar sig genom intervjun försvinner den inledande kaxigheten och de önskar Sverige lycka till mot England i fotbolls-VM.
Innan The Streets uppträdde på Hultsfred 2003 var artister från den brittiska hiphopscenen ytterst ovanliga i Småland. Året därpå kom Dizzee Rascal, Freestylers och Aquasky & Ragga Twins till festivalen, och i fjol uppträdde M.I.A., Panjabi Hit Squad och Durrty Goods & Bruza här. Grime, eskibeat eller vanlig hiphop, men det tycks som att brittiska artister bortom indie- och rockskråen har blivit ett allt stadigare inslag på Hultsfredsfestivalen.
En annan brittisk hiphop-representant på årets Hultsfred är Kano, som förstås också kommer från East London. Kano, eller Kane Robinson som det står i passet, är liksom The Mitchell Brothers musikstilenligt klädmedveten/fåfäng - hela, rena märkesgrejer och ett välvårdat yttre, så klart - och även han är avvaktande trevlig.
- UK hiphop har växt på ett positivt sätt de senaste tre fyra åren, sedan Dizzee Rascal kom fram. Sakta men säkert upptäcker folk och media all den talang som finns i East London. De kallar det fortfarande grime, men det är bara ett sound, ett tempo. Jag är inte så begränsad och det visade jag på mitt album, säger Kano.
Under intervjun kliver The Mitchell Brothers in, hälsar och växlar ett par ord med Kano som gästade på deras första singel "Routine Check".
- Vi umgås och har turnerat mycket tillsammans och med The Streets. Jag hoppas att vi gör något ihop igen, för den singel jag var med på är deras bästa låt. Enligt mig alltså, säger Kano som bara är i Hultsfred över dagen som ett avbrott i arbetet med sin kommande skiva.
Kano är veteran för sin ålder (21 år). I sina tidiga tonår deltog han flitigt i rap-tävlingar och nådde underground-framgångar med white-label-singeln "Boys Love Girls" när han var 16 år. Förra året kom debutalbumet "Home Sweet Home" som han har sagt flyttade fram hiphopens gränser både kommersiellt och artistiskt.
- Det där känner jag inte igen, men det stämmer. När Dizzee gjorde det var det på hans sätt och jag gör det på mitt. Under mina fem år har jag gått från små raves till stora klubbspelningar och publiken blir på alla sätt mer blandad.