Snart folkpensionär, rik på att sälja låtar till reklamfilmer och sedan länge misär- och heroinfri. Iggy Pop kilar numera stadigt och lever ett tillbakalutat shortsliv i sin Miamivilla med vovve och två Rolls-Royce-kärror i garaget. Ändå fortsätter ”Punkens gudfader” att utmana just den schablonbilden. Den här gången delvis på Maurice Chevaliers modersmål.
Nya albumet ”Préliminaires” är en oblyg hyllning, på hialös frangelska, till den franska litteraturens omslagsgosse Michel Houellebecqs senaste roman ”Refug” (”La possibilité d’une île”, 2005). Mottagandet lär bli blandat, men skivan torde ändå vara det ”bästa jazzalbumet någonsin som en punklegend gjort om en fransk roman”, som nätsajten Pitchfork nyktert konstaterar.
– Skivan har sidor som är mer nutida, även om musiken är ganska traditionell och rakt på, fast med lite jazzkänsla. Det är ett album som rymmer … idéer, sammanfattar Pop i luren från Florida.
För snart tre år sedan läste han ”Refug” i en intensivsittning på ett franskt kustpensionat. Romanen grep honom. Han kände igen sig i den och ”som i all god litteratur” berättade den mer om honom än vad han själv lyckats formulera.
– Den handlar – tror jag – om sex, död och slutet på den mänskliga civilisationen, grejer jag gillar helt enkelt.
Förra våren blev Pop ombedd att skriva musik till dokumentären ”Last words” om Houellebecqs, senare sågade, försök att filmatisera ”Refug”. Han fick ihop några utkast på akustisk gitarr, men snart växte ambitionerna och hans skisser färglades av en samling jazzkunniga New York-musiker genom filutbyte över nätet. Efter att Pop levererat en del av musiken hörde Michel Houellebecq av sig. Mer än entusiastisk. Lycklig. Han är Iggy-fan sedan tonåren.
– Att upptäcka Iggy var samma upplevelse som att upptäcka Baudelaire och Dostojevskij. Skivan är som en oväntad julklapp och den stärker mig i tron att min bok var bra, säger han till franska tidskriften Les Inrockuptibles.
Nu är stenåldersrockaren och den-mest-kände-franske-författaren-sedan-Albert-Camus tajta. Så närstående att de häromveckan uppträdde i fransk tv tillsammans. En beläst läkarson uppfostrad på elitinternat och en rockslyngel uppväxt i en husvagnspark i Ann Arbor, i skuggan av den amerikanska industrins bilhjärta Detroit. Från två världar, förvisso, men med både berömmelsen, provokationslusten, den kontroversiella kvinnosynen och numera likviditeten gemensamt.
– Jag har alltid gillat att göra musik ihop med skräniga ungdomsförbrytare, the dum dum boys. Men det finns andra saker jag gillar också. Stilmässigt kan albumet säkert överraska en del, men några teman på den är lika provocerande som något av det jag sjungit tidigare, försäkrar han.
Iggy Pop identifierar sig inte med Houellebecq.
– Men jag kan känna lite … underdånighet inför någon som kan sätta ihop böcker med sådana djup, sådan relevans och genklang. Jag skulle aldrig kunna det. För mig finns det mystiska dimensioner kring en sådan begåvning. Det enda i hans gärning som jag möjligen kan identifiera mig med är att jag också skriver. Och alla som försöker skriva något sant vet att det är förenat med både umbäranden och smärta och ensamhet.
Du sjöng som ung om dig själv som en världens bortglömda pojke, på rymmen, driven av destruktivitet och med ett ”hjärta fullt av napalm”. Houellebecq har också positionerat sig som en avvikare och outsider.
– Jo, men jag tror att hans outsiderroll är resultatet av människosläktets dumhet (skratt). De reaktionerna på hans författarskap kommer från människor som inte lärt sig att läsa noggrant och tänka på vad de läser. Det är halva förklaringen. Den andra delen av förklaringen är kanske att Houellebecq ibland skriver sådant som är sant. Det är ofta roligt, men ändå noga riktat mot något och sådant vill inte folk ha. De vill ha tröstande budskap, mysiga saker.
Tystnad.
– Jag har aldrig känt mig upprörd eller äcklad av Houellebecqs böcker. Jag tycker tvärtom att det finns en... romantisk atmosfär i berättelserna.
Den science fiction-artade romanen ”Refug” rymmer både en kändiskomiker, hälsofanatiska sexsekter, religiös symbolik, ufon, människokloner; allt svept i en empatifri frostighet där bara hundar förmår skapa mänskliga värden, som närhet. Iggy Pops favoritkaraktär är just romanens lilla hund Fox. Hans egen heter Lucky. En fluffig malteser som framlever sina dagar på en solstol vid den Popska poolen varifrån han bossar med sin husse.
– Från början var det en ren uppgörelse: han eller jag. Lucky skällde konstant på mig. Men nu står vi nära varandra, fast jag är nummer tre i rangordningen efter honom och min flickvän.
Jag har alltid sett dig som en typisk kattperson.
– Well, jag är det också, men nu, sent i mitt liv, har min respekt för hundar vuxit. Jag adopterade en vildhund som jag hittade i Mexiko för femton år sen. Det var så det började.
Hundars totala avsaknad av ont uppsåt är gripande.
– Mm, det där är verkligen något intressant. Och det är mycket väl behandlat i Houellebecqs bok. Jag tror att han är olycklig över att hundar är mer beundransvärda än människor. Han betonar just deras små egon och hur de därför har lätt att känna sig till freds med livet. Min låt ”King of dogs” på albumet handlar om hur coolt det är att vara hund; att det överträffar människans tillvaro på alla vis.
Hunden är fri i själ och kropp, sjunger Pop med viss avund i Marlboro Man-rösten; den går naken, utan skor, tvättar sig aldrig därbak och käkar det som den hittar på gatan. Och om någon mopsar får vederbörande ett bett. Att Iggy Pop redan för fyrtio år sedan skrev ”I wanna be your dog” till Stooges debutskiva ter sig plötsligt självklart.
Under arbetet med ”Préliminaires” har han lyssnat på New Orleans-jazz, artister som Louis Armstrong och Jelly Roll Morton. Iggy Pop säger sig för tillfället vara utled på den benhårda grottrock som han var med och uppfann i slutet av 70-talet. Sin egen tvärkommersiella, multinationella, musikbransch präglad av ”dumhuvuden med gitarrer som bankar fram skräpmusik”. De tiotusentals unga elgitarrägare som han inspirerat imponerar sällan på honom.
– Tja, unga människor vill ha pengar och saker. De vill ha ett bra liv på andra villkor än förr. Villkoren är annorlunda och ambitionerna tydligare i dag. Jag tror att det kommer att resultera i musik som är mer tematiskt konservativ, möjligen lite trist, men skickligt framförd. Samma sociala trender som gav oss U2 och REM kommer nu att ge oss band som... Vampire Weekend. Det är en sådan utveckling som pågår, inte en mot raggedy-ass punkplayers som vi var i Stooges (skratt). Så någon behöver bygga ett museum till mig nu – och det är okej.
Tinnitustrött eller ej, Iggy Pop är ännu inte redo att pensionera sitt farbroderliga Iggy & The Stooges som återförenades 2004. Att bandets originalgitarrist Ron Asheton dog i en hjärtattack i januari i år betyder inte nödvändigtvis slutet för den så inflytelserika gruppen. James Williamson – som spelade i Stooges 1971–1974 och förgyllde den David Bowie-producerade skivan ”Raw power” – är redo att ta över, avslöjar Pop.
– James och jag talar. James vill spela. Jag är inte klar över vad jag vill göra eller när. Så det är där vi befinner oss. Vi håller alla kontakten.
Varför tvekar du?
– Jag vet inte hur involverad jag vill vara med James och på vilket sätt. Jag har spelat väldigt mycket live genom åren och kanske kan jag göra det igen nästa år, kanske om två, kanske inte alls. Jag är inte säker på vilket. Men det är en väldigt attraktiv idé. Vi talar och James är en mycket resonabel person så det finns definitivt möjligheter i det här. Iggy & The Stooges är inte nedlagt.