Beundrarna finns kvar. ”En tidlös syntetisk poporgasm”, bubblar dessa redan frälsta om bandets musik på Pages fansajt. Popduon talar själva om vikten av att inte bara upprepa det där tidlösa nu när de återuppstår efter tio års tystnad.

– Vi vill absolut inte låta nostalgiska och ”det-var-bättre-förr”. Snarare förfina vårt gamla sound och förena det med dem vi är i dag, vilket texterna beskriver. Vi har verkligen inte försökt låta techno eller house, det hade inte varit vi, betonar Marina Schiptjenko när vi ses i hennes omskrivna konstgalleri i nordvästra Vasastan.

DN:s recensent Johanna Paulsson konstaterar att Pages sound ”som var retrostämplat redan i skarven mellan 80- och 90-tal” knappast ”kan bli mer inne än i dag”. Det är ”en bedräglig enkelhet som lätt kan misstas för banal men lika gärna kunde kallas självklar”, skriver hon.

Förr sjöng duon om blickar av neon och flickor som bara ville dansa med andra killar. På nya albumet är längtan vuxen och delas av de allra flesta, ”man kan se dom varje kväll/dom tittar neråt när dom går hem/alla som längtar /alla som väntar”. Tonårsangsten och tonårslyckan har övergått i en mindre neonblank folkhemsk vardag: ”Kom så andas vi ett tag/gör sånt, som vi gjorde förr var dag”, sjunger sångaren och låtskrivaren Eddie Bengtsson melankoliskt mot en fond av syntbas, stråkar och strama melodislingor.

– Jag har förstås fått en massa annan livserfarenhet att utgå ifrån under de år som gått, ändå är texterna alltid den svåraste delen av låtskrivandet för mig, konstaterar han.
Comebacken var resultatet av ett infall. Marina Schiptjenko fick lust att sätta i gång med något nytt när de andra medlemmarna i BWO, hennes ordinarie och Grammis­belönade popgrupp ledd av Alexander Bard, var upptagna med soloskivor. Så hon ringde upp sin tidigare bandkompis i Skåne.

– Det skedde väldigt spontant. Vi träffades i julas och såg på gamla vhs-band på Page och tänkte ”men vänta nu, vi var ju riktigt bra!”.

Att intresset för deras musik har överlevt, en för 80-talet så emblematisk syntpop spelad på analoga syntar, betydde mycket för viljan att återuppväcka bandet igen.

– Det jag förstått är att många genom åren har fortsatt att lyssna på Page och det är ju för att vi tillhörde en subkultur som faktiskt finns kvar. Vi har blivit en referens för en massa nya människor inom den. Men vi gör bara det här för att det är roligt, inte i hopp om att bli ”inne”, ler Bengtsson, numera ­lärare i Helsingborg.

I dag är den elektroniska musiken en självklar del av popvärlden. En rad popband – inte minst Kent – har helt eller delvis övergivit den uråldriga gitarr-bas-trummor-modellen för att skapa musik utifrån oscillatorer, sequencers, studiosimulatorer och samplade trumbeats.
Att vara ett syntbaserat tonårsband i Malmö i början av 80-talet var inte lika självklart.

– Malmö var en proggstad då och det fanns ingen syntscen alls där. Det handlade mer om vad man spelade på än vad man spelade, synten var ett statement på den tiden. Vi var obskyra enbart genom att använda det här nya instrumentet, säger Eddie Bengtsson.

De minns särskilt spelningen på den vänsteralternativa festivalen i Pildammsparken i Malmö 1982. Den späda syntduon cyklade till den genom hela staden med var sin liten Korg MS10-synt respektive MS-20 surrad på pakethållarna. I en väska på styret en KPR-77-rytmbox – som de visste att Depeche Mode också använde. Syntarna hade de stämt hjälpligt med tonsignalen i en telefon innan de stack hemifrån. När de kom fram till festivalen återstod ändå en viktig detalj: att hitta något att ställa syntarna på. Pengar till riktiga stativ saknade de.

– Jag hittade två stora papperstunnor i metall som funkade bra, och det såg ju fräckt ut på scen, lite industriellt.., berättar han.

De var femton respektive arton år gamla när de startade Page. Marina Schiptjenko hade då övat piano i fem år. Eddie Bengtsson hade upptäckt syntmusiken genom den svårbeskrivbara new wave-genren som följde åren efter punken.

– När jag gick i skivaffärer då så tittade jag först av allt på nya ­album om det fanns någon i bandet som spelade synt. Och när det kom popband som Human League som uteslutande använde synthesizers så var det bara ”wow”, fast man egentligen inte tyckte att musiken var så bra.

De bekänner sig fortfarande till den tidiga synteran som byggde mer på handarbete IRL än programmering – sådan utrustning hade de inte råd med. I den mån de hade bakgrundskomp under sina konserter så var det inspelat i förväg på kassettband, som fick bytas mellan varje låt. De jobbade hårt med att komma ifrån de ödsliga stämningar som präglade tyska syntpionjärer som Popol Vuhs och Kraftwerks musik.

– Vi ville ha ett varmt sound. Eddie spelade bas och sjöng och jag spelade komp, det var ett jäkla jobb eftersom inget var programmerat. På ett sätt var det väldigt punkigt. Vi har alltid strävat efter något minimalistiskt, att vår musik inte ska låta för stort, fortsätter Schiptjenko.
I dag beskrivs ofta Page som ett lite naivt ”gladsyntband”, fjärran från det stränga svårmod som ofta präglade genren. Fast den etiketten vill de absolut inte bli påklistrade.

– Jag tycker att vi var ett väldigt melankoliskt band med en helt egen stil präglad av just punkens ”alla kan spela”-attityd. Jag tycker inte ens att vi låter som ett typiskt syntband – ett sådant är för mig en mycket allvarlig ung man som vill vara som Dave Gahan i Depeche Mode och sjunger till en massa smattrande syntar med maskinljud, säger hon.

Page gjorde många spelningar, fram­för allt i södra Sverige som då var en egen scen för syntbaserade band. Deras turnéer nådde förvisso Norge och i Sverige Linköping som längst norrut, men de förblev ändå ett kultband snarare än rikskända. Stockholmscenen var avlägsen på många plan. Syntar gav få kreddpoäng utanför den redan invigda kretsen. Det var inte heller lätt att få tag på likasinnande i 80-talets internet- och mobilfria Sverige.

– Skivbolaget Stranded (bakom bland andra Ratata, Lustans Lakejer, Reeperbahn och Di Leva, DN:s anm.) satte till och med in en annons i poptidningen Schlager och sökte oss efter att ha sett vår spelning i tv-programmet ”Öresound”. Det var som att få ett meddelande från yttre rymden.., berättar Eddie Bengtsson.

Marina Schiptjenko har sedan dess som medlem i BWO och deltagare i Melodifestivaler sett en långt mer effektiv sida av musikbranschen.

– Men jag har bara varit en besökare i den världen. Jag har aldrig haft ambitionen att stå längst fram och bli... stjärna, säger hon och lufttecknar citattecken kring ordet.
– Page är min gräsmatta, det är den som jag har mina rötter i.

Med vårens spelningar och spelningen på Arvikafestivalens Andromedascen på lördag, ihop med bland andra Sambassadeur och The Radio Dept, hoppas de kunna hitta andra lyssnare.

– Det vore otroligt roligt att genom radion nå en lite bredare krets än syntfantasterna. Jag tycker ju att vi är svenskt popband, fast vi råkar spela på elektroniska instrument, klargör Eddie Bengtsson.