Singeln ”Rocket Scientist” slår an tonen. Till fläskiga big beat-trummor klargör den amerikanska skådespelaren/rapparen/r’n’b-sångerskan Eve vad björnbandet som kompar henne egentligen är för ena slags artisttyper: ”I ain’t no rocket scientist/I rock the house and sign the tits and that’s it!”
Det är serietidningsrockig electronica värdig The Ramones – punkslynglar och förebilder för Stockholmstrion.
Teddybears är inte som andra, på många sätt. I studion, gömd invid Norra Bantorget i Stockholm, filar Patrik Arve och bröderna Joakim och Klas Åhlund ständigt på låtidéer. Ett högst kollektivt digitalt meckande. När det är dags för en skiva så ”inventeras lagret”. Det ”som håller” blir sedan Teddybearsmusik.
– I vårt arbetssätt är vi nog mer besläktade med Gorillaz eller Chemical Brothers än ... Stefan Sundström, sammanfattar Joakim Åhlund, för dagen iklädd styv halskrage efter att ha brutit nacken i ett olyckligt möte med en ojämn trappa.
– Vi har ju en musikerbakgrund, men har nu vuxit in i en producent- och låtskrivarroll. Redan i början när vi var ett hardcoreband så lyssnade vi på klubbmusik och hiphop, fast då hade vi varken kunskapen eller tekniken att göra något av våra idéer, säger han och tillägger:
– I dag spelar det faktiskt ingen roll om det är jag, Klas, Patrik eller Patriks mormor som spelar gitarr på en låt, huvudsaken är att vi får till det sound som vi söker.
Steget från hardcore-åren i bandet Skull i början av 1990-talet till Teddybears nya skiva är i hög grad ett teknologiskt. ”Devil’s music” rymmer så många gästspelande kolleger och musikaliska stickspår att den hade varit en mardröm att göra utan hårddiskar, i stället för analoga tvåtumsband. Möjligheten att klippa och klistra fritt i ljudfiler, att regissera rockandet. Tekniken har också krympt världen. Samarbetet med Oklahomabaserade The Flamings Lips – ett annat extravagant röjarband – skedde helt via mejlade filer, de träffades inte en enda gång under arbetet.
Vad får alla dessa namnkunniga kolleger att vilja samarbeta med er? Från Iggy Pop, Neneh Cherry, jamaicanska Mad Cobra och Elephant Man till Ebbot Lundberg, Robyn, och nu B.o.B, B52’s och Cee-Lo i Gnarls Barkley.
– Vi har ju bara tagit kontakt med artister som vi beundrar och gillar. En låt som gamla ”Punkrocker” var nog en låt Iggy Pop föll för helt enkelt, något som snackade till honom och som innehöll mycket respekt för honom. I nästan alla samarbeten vi gjort har det varit så – eller artister som vi redan varit vänner med. Ytterst handlar det nog om att de har känt att vi förstått deras grej, vad deras musik handlar om – inte att de är kända namn som vi vill kunna skriva på våra skivor.
Energi, scenutlevelse och humor utmärker er musik. Men humor ger väl sällan några poäng i Den Seriösa Thom Yorkska Rockvärlden?
– Nej, men vi vill inte bekänna oss till den scenen. Det där är så distanslöst och bygger på något slags storhetsvansinne, att ens eget navelludd ska vara så otroligt intressant för resten av världen ... Men det betyder inte att vi tar mindre allvarligt på musik, vi har verkligen koll på hela musikhistorien, vi är skivnördar, men rockmusik måste ju ändå vara roligt. Ett glädjeämne. Det måste få kunna vara både tufft, olycksbådande – och glatt. Uttrycka olika sinnesstämningar.
– Men folk missförstår alltid allt hela tiden. Jag har till och med skrivit en text om det: ”Nobody understands anything.” Men vi gör vår grej och vi är glada för dem som förstår. Vi lever i vår studio åtta timmar om dagen omgivna av skivor och instrument. Vi är musiclovers, det tror jag är den bästa beskrivningen av Teddybears.
Från och med nu tänker ni bara framträda som band iförda era nallehuvuden, varför?
– Vi tycker helt enkelt att det ser roligt ut på scen, bra mycket roligare att titta på än våra fejs i alla fall. Vi klär helt enkel upp oss lite i stället för att stå i jeans och t-tröjor, fast det är lite svårjobbat: Man ser och hör rätt dåligt inuti huvudena (skratt). Patrik har en liten mikrofon inne i sitt björnhuvud som han kan sjunga och prata i och vi har alla inbyggd medlyssning. Hur vi ser ut? Genom björnmunnarna.
I titellåten ”Devil’s music” nämner ni bland annat Bo Diddley. Är inte era texter, precis som The Ramones, släkt med femtiotalartisternas sloganenkla rock’n’roll-texter?
– Jo, just Ramones har varit sjukt viktiga för oss som låtskrivare. Och de där gamla femtiotalsgrejerna är ju ren magi; det är fanimig inte lätt att göra så skenbart enkel musik, men så otroligt effektiv: Det finns niotusen miljarder toner som går att spela på niotusen miljarder instrument, men så spelar du bara tre toner och sjunger bara tre ord – och så får du hela jävla världen att skaka rumpa till det, både då och nu.
I samma låt driver ni den gamla tesen att bluessångaren Robert Johnson, men också Diddley, Led Zeppelin-gitarristen Jimmy Page och Eddie Van Halen, sålde sina själar till Djävulen. Allt för att bli briljanta musiker.
– Jo, men så måste det ju vara (nytt skratt). Det är ganska uppenbart att de stod i förbund med Djävulen. Det finns ingen hederlig människa med kristen livssyn som kan spela som dem. När jag växte upp var det precis samma mytbildning kring Eddie Van Halen som det var runt Robert Johnson på 1930-talet. Klabbe och hans kompisar brukade sänka hastigheten på grammofonen för att försöka spela med i Van Halens gitarrsolon, ”hur gööör han?”. Det var trolleri – som Uri Geller.
Åhlund ser låttexten som en lite motvillig hyllning till dessa okristna kolleger. Artister som, om Djävulsteorin nu stämmer, var villiga att gå mycket längre än alla andra i jakt på verkligt utomjordiskt bra musik: ”Ain’t no god-fearing human that can play that way/rock’n’roll remains the devil’s game/Jimmy Page is a 12-fingered demon with a double-neck SG”, konstaterar gästrapparen ADL i låten.
– Det är ju alltid två lag som står mot varandra. Det finns många bra kristna låtar också, men det känns ju faktiskt som om Djävulen ändå har fler hits.