– How ya doing Poughkeepsie!
Robyn står på en scen i den gamla fabriksstaden vid Hudsonfloden, två timmar norr om Manhattan, och försöker få i gång publiken.
Tjejerna längst fram vid scenen primalskriker artigt när Robyn drar av sig jackan och sjunger ”Dancing on my own”, men annars är mottagandet avvaktande. Det här är inte Robyns publik.
Den lokalaradiokanalen K104.7 – som har parollen ”Today’s hit music!” – har arrangerat en heldagskonsert som kallas ”Not so silent night”.
Det storadragplåstret är Miranda Cosgrove, en tonårig Disneystjärna. Robyns namn hittar man en bit ner på konsertaffischerna och hennes speltid är inklämd på schemat mellan en puertoricansk barnkör och The Jersey Shore Fist Pump Set.
Konferenciern introducerar Robyn som ”tjejen ni kanske känner igen från Gossip Girl”, en amerikansk TV-serie där hon nyligen gjorde ett gästuppträdande.
De enda vuxna i lokalen är militärer i full kamouflagemundering, som går runt och försöker rekrytera tonåringar till armén, eller föräldrar med barn som sitter på deras axlar, för att se scenen bättre. Under Robyns uppträdande frågar en mamma en av sina två döttrar: ”Är det där Pink?”
Det är sista veckan på Robyns USA-turné, hennes tredje i år. Hon har spelat för euforiska fans på utsålda konserter i New York och Los Angeles, gästat hos Jay Leno och David Letterman och sjungit på lyxiga Voguefester på nedre Manhattan. De tre album hon släppt i år – ”Body talk, part 1, 2, 3” – har hyllats gränslöst i amerikanska medier. Madonna kallade henne nyligen ”en fantastisk låtskrivare och en väldigt cool tjej”.
Men att turnera i USA handlar inte bara om att bada i kärlek och glamour, utan även om sådana här dagar med slarvigt arrangerade radiogalor där snittåldern på publiken är runt elva.
– Det här är amerikansk radiokultur i sitt esse. Alla går runt och låtsas att de har koll fast egentligen är hela arran-gemanget bara kaos. Sen får man göra radiointervjuer där de frågar ”Shoppar du på Ikea?”
Om Robyn i dag symboliserar en optimistisk bild av musikbranschens framtid – kreativt kompromisslösa artister som sakta men säkert bygger upp en lojal skara fans genom att turnera och konstant ge ut bra musik – så är den här märkliga tillställningen som en polaroid från musikbranschens förflutna, där allt handlade om stora skivbolag som paketerade likartade artister för kortvarig framgång, inom tydligt segmenterade målgrupper.
Robyn bestämmer numeraöver sin egen karriär, så under USA-turnén är det bara en vecka som går åt till att ”göra radiogrejer”, vilket innebär sådana här uppträdanden. Förhoppningen är att de ska spela hennes låtar oftare på radion, så att hon når ut till en bredare publik.
– Publiken här vet inte riktigt vem jag är, så man kan inte riktigt säga att jag har ”crossed over” än. Mitt amerikans-ka skivbolag vill gärna det och det här är ett försök att få det att hända. Vi har börjat spelas på radiostationer här på östkusten, i Nashville och lite nere i Södern, men vem vet, det kan lika gärna bli så att jag gör alla de här spelningarna och sen händer inget.
När amerikanska musikkritiker hyllar Robyn bygger det ofta på en fascination över att hon gör dansant popmusik, som samtidigt är smart. New York Magazine kallar henne ”en popstjärna för dem som inte gillar popstjärnor”.
Musiksajten Pitchfork, som dikterat smaken för landets hipsters det senaste decenniet, skriver till exempel: ”Robyn tänjer inte bara på gränsen mellan det som är kommersiellt och det som är smakfullt. Hon utplånar den gränsen.”A
Att det skulle finnasen sådan motsättning har Robyn aldrig tyckt.
– Det har alltid funnits smart popmusik. Det var sådan musik jag lyssnade på när jag växte upp, vare sig det var Janet Jackson, TLC eller Prince. Jag har alltid varit en musiknörd först och främst, så jag har aldrig tänkt på att Janet Jackson skulle kunna ha en kitschfaktor. Jag har bara tagit det superseriöst hela tiden.
De skiften som skett i musikindustrin det senaste decenniet har förändrat maktbalansen mellan skivbolag och artister.
Robyn har haft sitt eget skivbolag sedan 2004 och hennes amerikanska skivbolag verkar hon mest se som en hjälpsam partner. Det är hon som ställer krav på dem, inte tvärtom. För henne har musikbranschens utveckling varit positiv, hon har fått mer att säga till om.
Även långt hemifrån, på den här märkliga radiogalan i Poughkeepsie, har hon en självklar pondus. När en av radiostationens konsertarrangörer kommer fram och frågar om hon kan tänka sig att flytta sitt uppträdande en halvtimme, ”så att det passar bättre med ditt reseschema”, säger hon.
– Visst, så länge jag hinner göra min soundcheck. Om jag hinner det kommer jag att bli världens lyckligaste person, om jag inte hinner det kommer jag att hålla på och bitcha med dig resten av dagen.
Första gången hon turnerade i USA som tonåring hade amerikansk r&b en guldålder och Robyn presenterades som en poppigare variant av de svarta popartister som toppade Billboard-listorna då, som Brandy och Monica. I dag lyssnar Robyn inte alls på sådan musik längre.
– R & b är nog den tråkigastemusik som finns nu. Det och amerikansk prettorock ligger på ungefär samma breddgrad för mig. Det är råtråkigt. När jag var liten fanns det artister som Mary J Blige, Brandy och TLC och de kom ju från hiphoppen. Men sen blev r & b något helt annat. Nu är det barnmusik. Det är Justin Bieber.
I Sverige är hon så populär att hon inte behöver oroa sig för musikens olika fack, men i USA är musikindustrin fortfarande tydligt uppdelad mellan olika genrer. När hon turnerar här måste hon ibland fråga sig vilken typ av konsertlokal som passar bäst – nattklubben eller det öldoftande rockstället.
– Jag har ju inte så många valmöjligheter här som jag har i Sverige, men för mig har musik aldrig handlat om att tillhöra en scen. Jag hör inte hemma i någon scen. Jag försöker tänka på min publik som att den inte bara tillhör ett visst fack, utan många olika. Det är bögar, hipsters, poptjejer, nördiga gothkids. Och alla som kommer på mina spelningar vet att publiken kommer bestå av lite allt möjligt. Jag behöver inte hålla på och positionera mig på det sättet, jag behöver bara försöka vara ärlig med mina intentioner.
Med sina senaste skivor har Robyn även blivit en gayikon i USA. Den Washingtonbaserade tidningen The New Gay skriver att Robyn ”har en enormt stor gaypublik i USA, vilket är tur eftersom gaymusik ofta är så dålig annars”.
– En av de roligaste sakerna med den här turnén är att spela i städer där det kanske inte alltid är så lätt att vara bög, som Portland, eller någon småstad ute på landet, och publiken är som en armé av fjollor och poptjejer och nördiga gothungar. Det är så coolt att ha en sådan publik som har hittat mig på egen hand.
Internet har också gjort det enklare för artister som Robyn att bygga upp en brokig beundrarskara. I stället för att pracka på folk musiken med högljudda reklamkampanjer försöker hon bygga en djup och långsiktig relation till sina fans med hjälp av internet och sociala medier. 70 000 personer följer Robyn på Twitter (en typisk tweet: ”I’m at Jay Leno. Chillin. Listening to Adrian Lux”).
– De flesta av mina fans har hittat mig på internet. Det är det alla de här grupperna har gemensamt, de finns på internet. Jag har en hemsida, jag är på Twitter och jag försöker hela tiden skapa innehåll för dem, som alla webbvideor jag gjort.
Den amerikanska teknologitidskriften Wired hyllade häromåret Robyn som ett typexempel på en popstjärna som anpassat sig till sin tid, som ”motsatsen till Britney Spears”.
Men det mest effektiva sättet att fördjupa relationen till fansen är kanske det mest traditionella – att turnera mycket och ofta.
– Jag ville verkligen turnera med den här skivan. Alla tycker att det är självklart att, säg, The Hives turnerar i två år, men de tänker inte så när det gäller popmusik. Skivbolaget hade lika gärna kunna lägga alla pengar på radio eller sådana här spelningar, men jag ville turnera. Jag har redan gjort tre turnéer här och ska göra två till nästa år. Förhoppningsvis ger det en annan utdelning än radio, det blir som en organisk publik som växer långsamt men stadigt. Man kanske inte säljer lika mycket skivor, men man bygger en publik som man vet att man kommer att ha kvar nästa gång.
Efter Robyns uppträdande ska hon göra en radiointervju med en hurtig programledare som ställer storögda frågor om Sverige, med pumpande technomusik i bakgrunden. Robyn verkar inte tycka att det är den mest intressanta intervju hon gjort.
Programledarens sista fråga: ”Snart är det jul. Vad är din favoritjulmat?”
Robyn funderar en sekund.
– Well, min favoritlåt är ”Dancing on my own”.
Hon tar på sig sin stora pälsjacka, studsar ut genom dörren i sina decimeterhöga ombyggda Timberlandkängor och vinkar hejdå till den amerikanska reklamradion för den här gången.