Tonsättaren Ida Lundén är född i Göteborg där hon gick Musikhögskolan, på Afrolinjen i piano. Lämnade dock så småningon jazzmusiken för konstmusiken och de idéer som väcks där: ”Det är underbart med musik, men är det konst måste det handla om något ytterligare.”

Lundén har gått tonsättarskolan på Gotland och rör sig nu i hela fältet från noterad akustisk kammarmusik till elektronmusik. Hon möter gärna nya muskaliska subkulturer: "Jag gillar det första stadiet, då man är som en besökare lite vid sidan av och känner att man kan ta steget in på sitt eget sätt". För DN.se har Ida Lundén nu remixat Robert Schumanns pianokonsert i a-moll från 1845 som ingår i DN:s samling av 25 klassiska mästerverk.

Vad fick dig att välja Schumanns pianokonsert?

– På musikgymnasiet hade jag en vikarie som hette Björn som inledde varje lektion med att sätta sig ner vid pianot och spela öppningen, de fantastiska ackorden, till den konserten, säger Ida Lundén. Han hade yvigt hår, skägg och var oerhört inspirerande. Jag ville tänka på Björn, i min remix.

Den första versionen av pianokonserten skrev Schumann under sitt mest galet förälskade år. Men i din remix verkar du ha hejdat det där blommande. Får man inte vara så kär?

– Jag kände att jag ville lyfta fram något annat som också finns där, i sidotemat i första statsen. Ett vemod som jag tänker mig är Claras röst, Schumanns hustru, som var den berömda pianisten som fick stå åt sidan för sin man när han liksom älskade ihjäl henne.

Hur har du gått till väga?

– Jag har klippt ut småbitar som jag gillar, och gjort något ganska rått, ett pianostycke fast spelat på en sampler. Då upptäckte jag också hur folkmusikaliskt mycket är hos Schumann, som kan påminna om den nordiska, naturligtvis också genom den genomgående mollkänslan. De inledande ackorden, ”Björns ackord”, dyker dock upp i slutet i en skriande diskantklang - da dang da dang da dang da dang da dang - det tror jag är Schumann, älskaren, som återkommer när han blivit komplett galen ha ha ha!

Har du upptäckt något nytt hos Schumann?

– Nej, egentligen inte. Jag har alltid älskat Schumann, särskilt harmoniken i hans sånger. Jag har alltid varit fascinerad av hur ett och samma ackord kan höras på så olika sätt. Och Schumanns ackord befinner sig alltid på gränsen till något annat.