Nej. Birgit Nilsson och Riccardo Muti har aldrig jobbat tillsammans. Inte ens träffats. Deras karriärer hade kanske kunnat mötas i en ”Turandot”, ”Don Giovanni” eller ”Valkyrian”. Men under 70-talet och det tidiga 80-talet, då Muti var chefdirigent för Maggio musicale – Florens prestigefyllda festival – och även firade sina första stora internationella triumfer med Londonfilharmonikerna, höll Birgit Nilsson på att avsluta sin karriär med mognadsprov som ”Elektra” och ”Die Frau ohne Schatten”. Operor som Muti aldrig dirigerat.

– Men jag hörde henne förstås. Flera gånger. På La Scala, i München och i Rom i en fantastisk ”Fidelio” dirigerad av Leonard Bernstein. Jag är oerhört glad över att ha fått detta Birgit Nilsson Prize, eftersom det kommer från ett viktigt musikland som Sverige och från en sångerska som var en av 1900-talets absolut största, säger pristagaren Riccardo Muti som tar emot priset av kungen i Stockholm nu på torsdag.

DN fick denna exklusiva intervju med Riccardo Muti i våras, kort efter att det blivit offentligt att han tilldelats priset. Och kort efter att han gått i bräschen för protesterna mot nedskärningarna inom Italiens kulturliv. Något som resulterade i att regeringen backade med sitt sparprogram. Det var innan finanskrisen vände ut och in på den italienska ekonomins illa stoppade socka.

I våras ledde Muti även det musikaliska firandet av Italiens 150-års­jubileum med ett flertal föreställningar av operan ”Nabucco”; omskrivna för att han lät publiken bissera hela ”Fångarnas kör”. En enorm succé, där alla i publiken reste sig.

– Det var inte planerat, men jag kände att orden ”Oh mia patria, si bella e perduta” (Å mitt vackra och förlorade fosterland) exakt stämmer in på vårt lands kulturskymning. Italien är inte känt för supermodern teknologi. Många av våra forskare tvingas fortsätta sina studier utomlands. Utomlands är vi respekterade för vår kulturhistoria. Den är vår identitet. Dödar man den så dödar man ett land.

Riccardo Muti är på strålande humör. Under hela intervjun ser DN inte en skugga av hans berömda, hetlevrade latinska temperament. Fotografen får dock inte vara med. Muti, till dagen iförd skarp orange skjorta och en tunn svart slipover som hänger över axlarna, är en perfektionist som vill ha full kontroll. Det har gått mindre än två månader sedan han ramlade ner från dirigentpodiet i Chicago. Hans minneslucka är total från den långsamma satsen i Sjostakovitjs femma till dess han vaknade upp på sjukhuset med en grupp läkare kring sängen.

– Jag föll som en fura med ansiktet rakt i golvet, säger Muti och tecknar fallet med armen.

Hjärtat slog för långsamt och nu har han en pacemaker inopererad. En duktig kirurg håller på att återställa en rad käkbens- och kindbensfrakturer internt, därav fotoförbudet. Men ansiktet är redan slätt och det syns inte ett spår av fallet.

Som dirigent har Riccardo Muti alltid haft långvariga förhållanden till sina orkestrar. Wienerfilharmonikerna har han dirigerat i över 40 år. I hela 19 år var han chefdirigent på La Scala i Milano. I fjol tillträdde han som ansvarig dirigent för Chicago Symphony Orchestra efter uttrycklig önskan från orkesterns musiker.

– Så har jag fått alla mina engagemang. Det har gjort att jag alltid kunnat känna mig fri och aldrig behövt tacka någon för en möjlighet. I medierna har detta ibland felaktigt tolkats som att jag skulle vara extremt arrogant och en diktator.

Muti tillägger att han fått en sträng uppfostran, såväl i hemmet som i skolan i Molfetta i syditalienska Apulien.

– En dirigent kan givetvis inte fråga vad var och en i orkestern tycker, men att dirigera är och måste vara en kärlekshandling. Det kan aldrig vara fråga om lydnad.

Verdi och Mozart förblir de två musikaliska pilastrarna i Mutis karriär. Under sin tid på La Scala återintroducerade han de stora Verdioperorna som ”La Traviata”, ”Trubaduren” och ”Rigoletto”. Flera av dem hade inte getts på över 20 år till följd av ”teaterns gamla spöken”, säger han och syftar på legenden Maria Callas.

Under senare år har han intresserat sig mycket för italiensk nyklassicism och kompositörer som Luigi Cherubini och Gaspare Spontini.

– Vårt liv är kort. Det handlar om att välja. Cherubinis mässor är musikaliska monument som ingen längre uppför.

Samtidigt finns det operor som Muti aldrig kommer att ta sig an som ”La bohème”. ”Alltför tårdrypande för mitt temperament, med all re­spekt för Puccini”, förklarar han. Ännu har han inte heller betat av Birgit Nilssons praktopera ”Tristan och Isolde”.

– Många har bönat och bett mig om en Tristan, säger han leende och tillägger: mitt svar har hittills alltid varit ”inte ännu”. Man ska ta sig an verk och uppgifter när man känner att det är rätt ögonblick. Dirigera är en sak, att tolka är en helt annan.

Riccardo Muti är omtalad för att ha en järnvilja som man inte bör utmana. Det vittnar en episod på La Scala om från 1995 då orkestern valde att strejka i sista stund. Publiken hade släppts in av misstag. En utsåld teater väntade allt otåligare på ouvertyren till ”La Traviata”. Muti såg ingen annan utväg än att spela hela operan själv på piano. Resultatet var en personlig triumf.

– Initiativet var inte avsett som en hämnd mot orkestern. Jag gjorde det eftersom det är min uppfattning att musiken aldrig ska behöva tystna.

I sin självbiografi ”Musiken först, sedan orden” som kom ut i fjol skriver Muti: ”Den kvällen gick någonting sönder i min förtroenderelation till orkestern eller åtminstone en del av den.” Ganska exakt tio år senare efter ett långt bråk mellan La Scalas ledning och Muti så röstade 80 procent av orkestern och operahusets övriga anställda för att Muti skulle lämna teatern.

Er sorti från La Scala är fortfarande ett öppet sår?

Muti förblir vänlig där han sitter i den stora hotellsoffan, men ändrar omedelbart tonläge:

– Det har aldrig varit ett sår. Jag hade tjugo underbara år på La Scala. Jag vet att jag har en plats i denna teaters historia. Alla kan göra fel. Allt jag gjort har jag gjort av kärlek till La Scala. Historien får utvisa om jag arbetat bra eller dåligt.

Det faktum att Muti i så hög grad förblivit trogen sina orkestrar har gjort att han debuterat extremt sent på många av de stora operahusen. På Metropolitan först 2010 med Verdis ”Attila”. På Romoperan, där han nu är permanent gästdirigent, först 2008 med ”Otello”.

I Stockholm har han varit tre gånger. Så sent som i fjol på Östersjöfestivalen med Radiosymfonikerna. Muti är lyrisk över samarbetet med Radio­kören och Eric Ericssons kammarkör, som redan tidigare resulterat i ett par belönade skivinspelningar med Berlinfilharmonikerna, bland annat Mozarts rekviem.

2002 gästspelade Muti med La Scala-orkestern på Berwaldhallen, där han bland annat uppförde ett stycke ur Stravinskys ”Le baiser de la fée”. Efter konserten dök Ingmar Bergman upp i Mutis rum för ett musikaliskt samtal.

– Jag var ovetande om att han hade så djupa musikkunskaper och egen erfarenhet av Stravinsky. Han gjorde en omfattande analys av stycket vi spelat. Innan vi skildes frågade jag honom om han ville göra en opera med mig.

Bergman kom med sitt sedvanliga ålderdomssvar att han skulle avsluta sin sista film och sedan dra sig tillbaka till Fårö. Muti anförtror att det finns tre regissörer som han alltid drömt om att få samarbeta med: Bergman, Fellini och Bernardo Bertolucci. Ingen av dessa tre har blivit verklighet, däremot otaliga prisbelönade uppsättningar med regissören Giorgio Strehler: ”Ett geni” kallar Muti honom.

I självbiografin återger Muti några rader han skrivit till sin dotter Chiara, i dag 38 år, när hon valde att bli skådespelerska. Tonen är försiktigt avrådande. Han påpekar att ”om du inte lyckas så innebär det ett liv präglat av ensamhet och besvikelser, om du lyckas så är det ett liv bestående av ensamhet och mycket arbete”.

Det låter som en tuff visdom, i hur hög grad gäller detta även er?

– Det är sant. Dirigentpodiet är en ensam plats. Under uppförandet är du utlämnad till dina egna tankar och oro. Publikens uppskattning och applåderna kommer eventuellt först när allt är klart.

– Det svåraste är att stå till svars inför publiken när du själv inte är nöjd med framförandet. Om du då är utrustad med ett kritiskt sinne så tänker du på det som inte har gått bra. Toscaninis dotter Wally berättade för mig att på kvällen efter en föreställning medan hustrun Carla lagade risotto så satt den åldrade Arturo Toscanini alltid med partituret i hand för att studera de detaljer som inte gått bra. Detta är ett arbete där du är ensam.

– Jag har svårt att förstå den unga generation av musiker och dirigenter som strålar av lycka när de leder orkestern. Det syns lång väg. För mig är det ett lidande och åtagande som förpliktar, framför allt konstnärligt. Min gamle maestro Antonio Votto, som också var på La Scala, sade alltid: ”vi står under himlens beskydd”. Det viktiga är att ha förberett sig korrekt. Hur kommer framförandet att gå? Det är det ingen som vet på förhand. Musik är inte som nummer där två plus två alltid blir fyra.