En gång sa en bekant som precis hade sett Ingenting ”det är ett band du skulle hata”. Om det var för att de var pretentiösa vet jag inte men i det facket hamnade de, helt och hållet baserat på förutfattade meningar. Namnet, eller bristen på namn gjorde nog sitt till. Ingenting heter ingenting. Fast de heter också [ingenting] vilket gör det hela rätt irriterande.
I alla fall, folk blir ändå äldre och tappar oftast förmågan att provocera genom att framstå som gymnasiala. Den soloskiva som Christopher Sander, låtskrivaren och sångaren i Ingenting, släppte i våras var ett tydligt tecken på det. ”Hej hå!” blev genomhyllad av kritikerna men fick inte något större genomslag i det allmänna medvetandet.
Kanske kan man se den som en uppvärmning inför Ingentings tredje album som släpps i början av september. Och som hänvisning till att Stockholm visst kan producera storslagen pop och att det inte alls är förbehållet småstäder som Eskilstuna och Göteborg. Ett land som älskar Kent och Håkan Hellström borde älska Ingenting också.
Christopher Sander serverar guavajuice med isbitar och blåbär hans syster plockat. Hans lilla balkong har utsikt mot parkeringen nere på gården, inte som lägenheterna på andra sidan huset som vetter mot Liljeholmsviken. Varje gång en bil startar låter det som en amerikanare utan ljuddämpare.
På lördag spelar Ingenting på Way out west i Göteborg, enda annonserade konserten i sommar. Om en månad släpps skivan ”Tomhet, idel tomhet” efter att ha legat klar sedan i juni.
– Det brukar ta onödigt lång tid från att skivan är klar tills den ges ut. Det är så mycket med omslaget som ska fixas, skivbolaget vill ha några månader på sig. Men på ett sätt är det mysigt, man får ha musiken för sig själv. Jag har aldrig kunnat lyssna på saker jag gjort efter att de har släppts, då ska alla sätta epitet på det, något försvinner.
– Hann du lyssna något förresten? Visst är det bra?
Ja! Hur blev det så bra?
– Jag har ingen aning faktiskt, det står skrivet… men jag tycker den är helt fantastisk, har aldrig hört en så bra skiva, haha.
– Kanske är det för att saker fick ta sådan tid, vi bestämde oss någonstans i början att ingen skulle behöva bli stressad. En viktig grej var också att vi fick åka bort tillsammans och spela in, vara någon annanstans och koncentrera oss. Det var så fint där vi var också, i Skåne, nära Kivik vid havet.
”Tomhet, idel tomhet” är producerad av Jari Haapalainen, landets mest framgångsrika producent just nu – åtminstone om man räknar recensentbetyg framför listettor. Hans medverkan på skivan har gett Christopher Sanders texter och avskalade röst en inramning som både fungerar som stötdämpare och piedestal.
– Han blev lite som en sjunde bandmedlem, jag kan inte beskriva hur, men han betydde otroligt mycket.
– Vi har aldrig brytt oss om sound tidigare. Det gör han jättemycket, han gör så att det låter intressant, så minsta detalj låter intressant. Han är mycket mer uppmärksam som lyssnare. Men det största för mig tror jag var att jobba med Sibille och Maria Eriksson (The Concretes, Heikki). Sibille Attar sjunger på tre låtar på skivan, hon är helt fantastisk. Hon bor i Glasgow nu men jag har varit imponerad av henne i flera år, ända sen hon sjöng med Tourettes. Hon känner Jari och när vi ville göra en låt till en duett var hon mitt förslag.
– Vi flög in henne från Skottland, haha.
Flashigt...
– Verkligen, det fanns lite sådana grejer, vad som gjorde det så bra var nog också att skivbolaget (Labrador) var som om det bara hade gett upp, som ”Okej, de ska väl få göra sin grej”. Så vi har fått mycket friare tyglar än tidigare, vi har fått det vi har pekat på utan att det nödvändigtvis har blivit så dyrt.
– Maria Eriksson är en fantastisk låtskrivare. Hon är med och sjunger på en låt som hon har gjort och som jag har översatt. ”Ge tillbaka det” heter den. Det är grymt att det är så många kvinnor som är med och verkligen gör avtryck på skivan. Det var inte alls planerat, det bara blev. Vi gjorde grunder i Skåne, sen kom vi hem och skulle knyta ihop säcken, göra alla pålägg. Så en kväll kände jag bara, fan, jag hörde kvinnoröster på alla låtar, så jag ringde Jari mitt i natten. Och han sa: ”Ja det kan vi väl göra.”
– Och så är Truls med, barnrösten.
Vem är det?
– Det är en son till några bekanta till mig. Båda föräldrarna är musiker, mamman är dirigent och pappan popmusiker. Så han har det i blodet. Han var nästan proffsigast av alla. Haha, han höll inte på och fjantade runt på alla instrument i studion som Markus Krunegård gjorde.
– Truls var bara: ”Jag vill ha en chokladkaka och en cola.” Han var den ende som krävde gage. Så kom han dit med sin farsa och så sa vi vad han skulle göra och så gjorde han det.
Hur gammal är han?
– Sju tror jag, eller sex.
Varför ha med ett barn?
– Det är faktiskt ganska kul tycker jag, det visar hur uppmärksam Jari är när han gör musik. Vi hade gjort en demo med den låten på där jag sjunger i falsett och han tog mig åt sidan och frågade: ”Det här med att du sjunger i falsett, är det något du har tänkt på?” Han hade hört det som om det skulle vara en barnkör. Ett oskyldigt barn. Det var en aha-upplevelse när han sa det.
Blev du förvånad över hur din soloskiva blev så hyllad?
– Jag tycker allt jag gör förtjänar fem plus. Men där var det uppenbarligen någon som hade lyssnat ordentligt.
Varför tror du att det som skrivs om er tenderar att bli så krystat?
– Jag vet inte riktigt vad som har skrivits om oss. Journalister ska ju alltid placera saker i fack och gärna hitta nedvärderande epitet. Men generellt tycker jag folk uppfattar oss som dem vi är.
– Nu har vi jobbat med en producent och gjort saker på riktigt också, tidigare har vi alltid gjort saker extremt billigt och spelat in själva, och tyckt att det har blivit grymt. Så här i efterhand förstår man vad det fanns för brister, hur det lät liksom. Så jag kan absolut förstå att allvaret har varit mer påfrestande än det är med den här skivan. Det krävs kanske något slags intressant yta för att det ska kunna funka.
Hur bildades Ingenting?
– För kanske sex år sedan kom jag på att jag ville börja skriva på svenska, så jag ringde upp några kompisar och frågade om de ville vara med. I början fick jag ta ett ganska tungt lass själv, eftersom det var jag som hade dragit ihop allt. Men sen har jag varit mån om att det ska vara ett band.
– Jag har alltid avundats sådana band som Kent och Bear Quartet som kommer från någon liten håla, som kommer tillsammans, alla flyttar till Stockholm och skaffar replokal. Alla tar det där steget, bestämmer sig för att de vill och prioriterar det. Det kan vara svårt för Stockholmsband, det är så mycket som lockar, hög omsättning på folk och artister och band, alla spelar med alla. Det är svårt att hitta bandkänslan.
Det känns som det är fler solomänniskor här?
– Ja, haha, här är saker liksom projekt. Man jobbar med projekt. Man kan märka det på de banden som har flyttat hit också, efter ett tag tappar de bandkänslan.
Vad får man ut av bandkänslan då?
– Det där kan forskarna få gräva ner sig i. Jag vet inte, musik är matematik på hög nivå. Jag tror det är kemin, att man umgås och känner varandra, det ger otroligt stor påverkan på musiken. Det är klart att man ska streta och komma från olika håll med olika influenser, men man måste också vilja samma sak, vilja uppnå samma sak. Hitta sitt rum.