Albumet ”No line on the horizon” tog två år att färdigställa på grund av Bonos engagemang i hjälporganisationen One campaign. Och skivan tar avstamp i USA:s utrikespolitik, marockanska gränder och bombplan.
- Jag har levt hela mitt liv som aktivist, men det finns också stunder när jag inte vill prata om krig mellan nationer utan bara stänga igen dörren, säger Bono, sångare och frontfigur i U2, eftertänksamt över en kopp svart kaffe och några skivor melon.
Varför valde ni titeln? Är det för att vi, trots allt, har en ljus framtid framför oss?
- Det är en titel som är öppen för tolkning, vilket jag gillar. Det beskriver det där ögonblicket när havet och himlen får samma färg, när horisonten suddas ut och man försvinner in i evigheten. För mig personligen symboliserar den bilden att det inte finns något slut i sikte, framtiden ligger vidöppen. Så, ja, jag är optimistisk, men jag tror också att nuet kommer att vara mörkt och tungt ett bra tag.
Så det är ert eget valbudskap ”Yes, we can”?
- Jag skulle säga att det är vårt eget ”Yes, we must” (skratt).
Låttexten i ”Unknown caller” har just en sorts retoriskt Obama-språk: ’Go/shout it out/rise up/escape yourself/and gravity.’ Vad tänkte ni när ni skrev den?
- Den handlar om en man vid ruinens brant. Han är ensam på ett motell och är så förtvivlad att han är kapabel till vad som helst. Han försöker lyfta telefonluren och ringa, men det går inte. I stället börjar den skicka honom instruktioner. Han vet inte var de kommer ifrån: Är det en vän? Är det Gud? Eller håller han på att bli galen?
- Den har en grekisk refräng och innehåller en kör som skriker de här instruktionerna. Tänk dig vad mäktigt det kommer att bli live om publiken sjunger med.
Hur skulle du säga att sista låten ”Cedars of Lebanon”, om en utbränd krigskorrespondent i Mellanöstern, passar in i den här kontexten?
- Den trampar på en öm tå. Kriget i Irak och molnen som hopar sig vid horisonten genomsyrar egentligen alla låtar på albumet. Dessa frågeställningar finns där i periferin, bland annat i ”Get on your boots”, som är självupplevd. Jag semestrade i Frankrike med min familj och kunde höra bombplanen som flög förbi, vidare mot Irak. Samtidigt befann vi oss där nere i vår egen lilla kärleksbubbla. Det var en märklig känsla.
På skivan finns en del elektroniska element som påminner om ”Achtung Baby”-eran, samt låtar med samma dova ljudbild som på förra skivan. Är det här essensen av allt som U2 gjort, komprimerat till ett album?
- Det här är ett album som vi väntat hela livet på att få spela in. Allt vi upplevt finns här – från den musikaliska experimentlustan, naiviteten och den emotionella sårbarheten till en medvetenhet och en insikt om att man vågar stirra ner i avgrunden.
- Samtidigt tittar vi aldrig tillbaka. Vi har inte lyssnat på ”Joshua Tree” eller ”Achtung Baby” sedan vi gjorde dem. Om jag hör en av låtarna på radio ler jag, men jag skulle aldrig få för mig att sätta på dem på stereon.
Ni sökte inspiration i Marocko för albumet, berätta!
- Vi åkte till Fez för att skriva låtarna. Jag tror att det hjälpte oss. Det fanns en massa trånga gator där man kunde vandra i timmar, utan att veta var man befann sig. Plötsligt hamnade vi vid en synagoga, en moské eller vid en kristen kyrka. Fez har en intressant blandning av trosuppfattningar. Vi skrev femtio låtar som vi sedan valde mellan. Jag tror att det lönar sig, då finns det ingen risk för att någon skulle bli utfyllnad.
Vad är det som får er att fortsätta, efter trettiotre år och 140 miljoner sålda album?
- Tanken på att nästa skiva skulle kunna vara den sista finns alltid där. Och många människor har U2-album hemma. Om de behöver ännu ett är en bra fråga, men samtidigt köper de ju dem. I och för sig köper ingen hela skivor längre, och om de gör det så lyssnar de inte på dem i ordningen början, sedan mitten och sist slutet. Men våra album är uppbyggda i tre akter, med risk för att låta pretentiös. Det finns en öppning, en mitt och en slutakt. Skivan är nästan en timme lång, men vi har bara fått positiva reaktioner av dem som lyssnat på den – och alla har lyssnat på hela.
Så det är ni och Kings of Leon som fortfarande håller fast vid det klassiska albumformatet?
- Kings of Leon är ett bra rockband, som också turnerat med oss. Jag älskar deras album. Om jag ska vara ärlig så är det dem vi tävlar mot. Kings of Leon, Coldplay, Interpol och The Killers är band som vi beundrar och jämför oss med.
Skivan är producerad av Brian Eno och Daniel Lanois. Vad hände med originalidén, att spela in albumet med veteranproducenten Rick Rubin?
- Det kändes helt enkelt inte rätt. Rick är en minimalistisk musikmakare och vi var inne i en maximalistisk fas. Vi ritade med kritor snarare än med Ricks försiktiga penseldrag. Vi kände att det här albumet krävde att vi experimenterade mer, därför valde vi Brian och Daniel Lanois.
Ni gör musik till en Spindelmannen-musikal också. Kommer ni att agera?
- Nej, jag ville bara prova att skriva musik utanför de klassiska bandramarna. Jag försöker övertala bandet att framföra låtarna live, men vi är inte riktigt där än. Det vore en dröm.
Vad kan vi förvänta oss av den kommande turnén, apropå det? Blir det ännu en stor produktion i stil med ”Vertigo”-turnén?
- Jag har haft en idé om att enbart göra en utomhusturné, av en typ som aldrig tidigare satts upp. Vi vill att det ska bli en extraordinär produktion, samtidigt får inte biljettpriserna bli för höga. Vi tänker fortfarande på det, men det är riskabelt eftersom det aldrig gjorts tidigare.Det ska bli jättespännande.
Slutligen, jag måste få fråga: Har du sett Bono-episoden av ”South Park”?
- Du menar ”The poo”? (skratt). Jag har sett den, mina barn visar den för mig hela tiden och tycker att det är det roligaste i hela världen. ”South Park”-gänget är genier, jag älskar dem! Vi har försökt få manusförfattarna att jobba med oss på ett eller annat sätt.
Det är ett ganska elakt och parodiskt avsnitt, men du verkar inte ta illa upp?
- Nej, det är fantastiskt träffsäkert. Så här är det: Om du inte tar emot stora priser eller utmärkelser tycker folk att du är ett svin. Och gör du det så tycker de att det har stigit dig åt huvudet. Jag hade en period när jag fick ta emot en massa priser på galor, jag kunde helt enkelt inte undvika det, och precis det fångade ”South Park”. Det är briljant.