Frågan är om en hyllningsgala som denna gör något för Michael Jacksons eftermäle. Visst, han har fått storheter att rada upp sig, statsmannen Nelson Mandela skickar sin hälsning och soullegenden Smokey Robinson läser upp den.
Oräkneliga fans har försökt få biljetter. TV4 sänder direkt till andra sidan jorden. Men musikaliskt blir det ofelbart jolmigt – med undantag för när Stevie Wonder sjunger sin egen gospel ”They won’t go when I go”.
Själv är jag mer tagen av hur mycket av kommentarerna efter hans död som faktiskt har handlat om hans musik, om vilken fenomenal artist, hitmakare, sångare och dansare han var. Rapporteringen hans femton sista år handlade annars mest om det hemlighetsfulla liv han levde, med sina beslöjade barn vars härkomst fortfarande är oklar. Hukande undan ständiga skandalprocesser, i en allt bräckligare kropp och med en privatekonomi som – trots närmast ofattbara inkomster – stadigt försämrades.
Många jämförelser har gjorts med Elvis Presley. Som Elvis kallades ”The king of rock ’n’ roll” tog sig Michael titeln ”King of pop”, dessutom gifte han sig med Elvis dotter.
Men den tydligaste likheten är hur långt de båda var från sina karriärers topp när de dog, trots att ingen av dem var gammal, och hur bilden av en tragikomisk fördetting kom att överskugga den av ett musikaliskt geni.
Jo, det fanns hyenavittring kring Michael Jacksons planerade serie om femtio avskedskonserter i London, som ursprungligen skulle haft premiär just i dag, onsdagen den 8 juli. Men publikintresset trotsade förväntningarna, alla biljetter som släpptes sålde slut på nolltid. Och jag är övertygad om att de flesta som köpte biljett gjorde det för att de verkligen ville se honom livs levande, se honom göra sina patenterade snabbdanssteg och hicksjunga med den typiskt andfådda rösten. Denna gestalt som verkade så osannolik att man alltid var en smula osäker på om han fanns på riktigt.
Just det var också en anledning till att han blev så enastående stor, och har fortsatt att fascinera ständigt nya generationer. Att han liknade en fantasifigur mer än en verklig människa: en svart man som blev allt vitare, en vuxen man som frossade i allt barnsligt, en popikon som blev den mest framgångsrike i hela världen och vars tillvaro ändå tycktes befinna sig i ständigt sönderfall.
Med Londonkonserterna hade fokus hamnat på hans musik igen och biljettförsäljningen hade redan gjort projektet till en succé. Hans första på länge.