Som elvaåring mötte han den 13 år äldre rapparen Birdman, vd för skivbolaget Cash Money Records. Birdman tog sig an den faderlöse Lil Wayne. Han adopterade honom och finns nu med när Cash Money Records hyr coffeeshoppen De Rokerij och bjuder in ett tiotal journalister från hela Europa.
Skivbolaget har skickat ut varningar till journalisterna i parti och minut. Förutom uppmaningar om att kunna sitt Cash Money och hot om inställda pressdagar bad man skribenterna att vara väldigt flexibla med tiden. "Vi kan inte svara för hur stora förseningar det kan bli." Inte alla tog den varningen på fullt allvar. Men mer om det senare.
Utanför De Rokerij står två enorma skyltar, en föreställandes Lil Wayne och en Cash Money Records diamantklädda dollarsymbol. På en låg pall sitter en skivbolagsrepresentant och försöker hålla humöret uppe hos de tillresta journalisterna. "Ni vet hur det är", säger han med ett snett leende.
Två danska kolleger börjar bli nervösa. Deras returflyg går om fem timmar. "Jag hoppas att han inte är mer försenad än två timmar", säger skivbolagsrepresentanten.
Det är han.
Även om Birdman dyker upp bara en timme efter utsatt tid råder det inga som helst tvivel om vem alla vill träffa: rapvärldens nya megastjärna Lil Wayne. Han debuterade redan 1997 och sålde platina med både sin soloskiva och med gruppen Hot Boys, ett slags hiphoppens New Kids On The Block, två år senare. Men det är först i år, med nya skivan "Tha Carter III", som det verkliga genombrottet kommit. I tider av vikande skivförsäljning sålde han en miljon exemplar av skivan bara under den första veckan. Det är den bästa försäljningsöppningen sedan 50 Cents "The Massacre" 2005. Två månader senare har två miljoner exemplar av "Tha Carter III" sålts, bara i USA. Singlarna "Lollipop", "Got money" och "A milli" toppar listor världen över. Att skivbolaget är berett att satsa lite extra på sin guldkalv är kanske inte så konstigt.
Birdman, iklädd röd Adidasoverall, behåller solglasögonen på trots att det är kolsvart inne på De Rokerij. Det tar bara någon minut innan en joint innehållande "sweetstick haze" läggs fram på bordet. Birdman ler brett, tydligt nöjd med upplägget. Han har släppt fyra soloalbum, sex med gruppen Big Tymers och en, "Like father, like son", med Lil Wayne. I oktober kommer "Bald eagles fly high", albumet som Birdman har spelat in med Miamirapparen Rick Ross. Han har sålt platina två gånger (eller tre, beroende på hur man räknar) och guld tre. Ändå vet han att alla bara vill prata om hans adoptivson Lil Wayne. Och han älskar det.
- Första gången jag träffade honom var i en skivaffär. Han var åtta år, jag var nitton eller så. Jag gjorde musik och var populär i området, New Orleans är en ganska liten stad. Wayne rappade för mig, jag gav honom mitt visitkort och sa åt honom att ringa mig. Jag trodde aldrig att han skulle våga, men han ringde varje dag och rappade. Till slut lät jag honom komma till studion. Han kom ofta, hans mamma lämnade honom hos oss. Då lät jag honom stanna, och han har varit med mig sedan dess.
- Jag är född i gettot med all skit det innebär. Jag tänkte inte så mycket på hans talang, jag hade bara en sak i huvudet: att få honom ut ur gettot.
Samma mentalitet genomsyrar Birdmans företag Cash Money. Denna skräckinjagande gangsterrappare, med fler tatueringar än en genomsnittlig maori, delar ut kalkoner till hemlösa varje Thanksgiving, ger basketbiljetter till fattiga barn som gör bra ifrån sig i skolan och har startat en fond som delar ut stipendier och lånar ut bostäder åt "the less fortunate".
- Nu, efter "Katrina", är det helt annorlunda. Nu behöver alla hjälp.
- Du kan inte ens föreställa dig hur det var att vakna upp och inte ha ett hem. Vi bestämde oss för att flytta till Florida direkt.
- Jag tror absolut att flytten hörs i musiken. I Miami är det palmer, stränder, vackra kvinnor och sol.
I New Orleans är det bara lera, vapen och våld.
För några veckor sedan kom det ut att Rick Ross, rapparen som Birdman snart ska släppa en skiva med och som är känd för att skryta om all kokain han langat, arbetat som fångväktare. I sydstatsrap finns inget utrymme för den sortens bakgrund. Internetfans blev vansinniga och dömde ut Rick Ross som en bluff.
- Han är fortfarande samma man i mina ögon. Jag bryr mig inte om all skit som skrivs på internet, folk spekulerar och ljuger, säger Birdman.
Några år tidigare hamnade han själv, tillsammans med Lil Wayne, i en liknande situation. En bild där de två rapparna kysser varandra läckte ut på nätet - en skandal i den homofoba hiphopvärlden.
- Jag kysser min son varje dag om jag vill! Jag älskar mitt barn av hela mitt hjärta.
Kan du förstå att folk blev upprörda?
- Det är så livet är. Om du vore pappa själv skulle du förstå. Om du växt upp utan pappa kanske du inte förstår. När man kommer från gettot vet man att man kan dö när som helst. Jag vill att mina barn ska veta att jag älskar dem.
Det gör de nog. Bland de mer udda kärleksbevisen finns en tatuering av Lil Waynes ansikte på Birdmans bröst.
- De är inte mycket för lyx, säger "Gotti", Birdmans bästa vän och alltiallo. Det är han som rullar de pekfingertjocka jointar som han sedan serverar chefen i snabb takt.
- De gillar McDonald's, gräs, brudar, enkla saker. Ibland dricker vi champagne, Moët och så, men inget överdådigt.
"Gotti" ska just fylla 42 och borde veta vad han pratar om. Han har arbetat för Cash Money Records i över ett decennium och likt resten av medarbetarna följt med när företaget flyttade till Florida efter att "Katrina" gjort det omöjligt att vara kvar i Louisiana.
Några timmar senare står Lil Waynes privata kock utanför hotellet och röker. Han förstärker bilden av att det är enkla grabbar vi har att göra med.
- När det kommer till mat är de väldigt simpla, det blir mest kyckling och fisk.
Är det tråkigt?
- Nej, men det är tråkigt att laga mat när han inte är redo att äta. Hemma i Florida kan han sitta och prata med två tjejer medan man lagar en femrättersmeny. När man kommer med förrätten säger han "Chef, wait a minute" och försvinner i en timme med den ena tjejen. När han kommer tillbaka och man kommer med steken säger han "Chef, wait a minute", och går undan med den andra tjejen. Det är hopplöst.
När Lil Wayne till slut, fem timmar efter utsatt tid, släntrar ner till ett konferensrum på lyxhotellet Amstel, dit hela cirkusen (minus fem inhyrda och besvikna modeller) fått flytta eftersom han inte behagat dyka upp på De Rokerij, har de två danska journalisterna plus en tysk tvingats att ge upp och flugit hem. Han bär jeans, ett tjockt plastbälte med streckkodsmotiv utanpå byxorna, vit huvtröja, keps och solglasögon. Han håller en Iphone som spelar instrumentaler i handen och munnen blänker av alla diamanter.
I rummet finns nu uppåt 25 personer - skivbolagsfolk, två filmteam, journalister och Lil Waynes entourage.
Förra året släppte Lil Wayne cirka 400 låtar. Majoriteten av dem har han skänkt bort på mixtapes som funnits för fri nedladdning på internet. Branschen, som dömde ut strategin och riktat in sig på att jaga fildelare, fick äta upp sina ord när "Tha Carter III" väl kom. Fanskaran exploderade och skivan blev en enorm försäljningssuccé.
Vad är viktigast, dina mixtapes eller ditt album?
- Allt jag gör är viktigt att höra från lyssnarens perspektiv eftersom jag gör det för dem. Men albumet är väl viktigare eftersom jag har tagit mig mer tid med det och lagt ner mer kraft när jag gjort det. Mixtaperna är ofta sporadiska tankar om det jag har i huvudet för stunden medan albumet mer visar på min kreativitet.
Är det en medveten strategi eller har det bara blivit så?
- Både och. Det är så jag lever och arbetar, jag har gjort min livsstil till min strategi. Jag är den ultimata artisten, den nya tidens artist. Jag säger inte det för att låta skrytsam. Jag har min studio med mig i ryggsäcken var jag än går. För att bli en ultimat artist behöver du inte vara som jag, men arbeta på ett sådant sätt.
- Jag spelade in på planet hit, det var första gången jag spelade in på ett flygplan. Jag har studion i hotellrummet.
Jag får känslan av att första tagningen är väldigt viktig för dig.
- Det är galet. Hur kan du veta det? Ja, första tagningen är oerhört viktig för mig. Är du synsk? Första tagningen är originalkänslan, andra gången försöker du återskapa den.
Vad tror du att den åttaårige Lil Wayne som träffade Birdman…
- Jag var elva.
Han sa åtta.
- Jag såg kanske ut att vara åtta. Men om du träffar honom igen, säg inte att jag var elva. Jag vill inte förstöra hans historia, haha. Förlåt, vad var din fråga?
Vad skulle elvaårige Lil Wayne tycka om den Lil Wayne som sitter här i dag, 15 år senare?
- Han skulle inte vilja bli något annat än mig. I turned up perfect.
Birdman säger att du inte har nått din topp än.
- Nej, nej.
Vid 30 kommer den.
- Sa han det? Haha! Det är ju typ i morgon! Jag vet inte, jag vill inte föreställa mig en topp, efter det kan det bara gå nedför, haha.
Men 2008 måste vara en milstolpe för dig. Nu är du störst av alla. Hur fungerar det för dig som från början är en underdograppare?
- Ja, det har ju förändrats. Såklart vet jag, eftersom jag är en intelligent kille, att jag inte är en under-någonting längre. Många tenderar att gilla underdogen, men när han blir "top dog" gillar de inte honom längre. Men tack och lov har jag haft turen att ha stöttande fans genom hela min karriär och alla mina faser. När jag hade flätor älskade de mig. När jag hade kort hår älskade de mig. När jag hade Dickies- och Girbaudbyxor älskade de mig. Nu när jag är rockstjärna … Det är en annan sorts kärlek, men de älskar mig. Och jag älskar dem tillbaka.
Du skrattar på nästan alla dina låtar.
- Jag har kul! Det är därför jag rappar så mycket. Ofta när jag skrattar är det när jag har tänkt ut något och sedan säger det. Först när det kommer ur min mun hör jag hur kul det var. "Damn, jag kom faktiskt på det".
Om du nu gör 400 låtar per år...
- Det kan inte stämma. Det är 365 dagar per år och jag gör åtminstone dubbelt så många. Säg att jag snittar 600 låtar per år. När jag går in i studion gör jag två tre låtar, jag vet inte ens hur man gör bara en.
- Jag tror inte riktigt att livet börjar förrän vid pensionen. Som jag ser det så arbetar man för att betala för den livsstil man vill ha i framtiden. Du kan inte uppskatta livet fullt ut om du arbetar, då får du bara leva livet på lördagar och söndagar.
Har du en pensionsplan?
- Jag planerar att vara galet rik. Jag har alltid föreställt mig att jag ska bli som Brad Daugherty. Han spelade basket i NBA med Cleveland Cavaliers och nu är han Nascarexpert (racertävlingar). Han har varit det i sju åtta år och vägrar att prata om basket.
Så du kommer att börja spela fiol?
- Haha, nej, jag kommer nog att inte ens vilja lyssna på musik längre.
Du får bli bilexpert du också.
- Kanske det! Jag samlar på veteranbilar och tycker väldigt mycket om bilar. Men framför allt tänker jag mig att mitt jobb som pensionär blir att spendera alla pengar som jag har arbetat så hårt för. Jag förstår inte dem som dör med mycket pengar. Det är korkat. Jag ska dö utan ett öre på banken, utan någonting att ärva. Ingenting!
Men du verkar duktig på att spendera pengar redan nu.
- Uh uh. det är Universal som spenderar pengarna.
Fast jag hörde att du försökte utmana det svenska rockbandet The Hives på biljard, och ville satsa en ryggsäck full av kontanter.
- Ja, haha! Jag ville spela om tusen dollar per stöt, men de vågade inte.
Du lyssnade mycket på Nirvana när du växte upp.
- Jag älskar Nirvana. Jag lyssnade faktiskt på dem alldeles nyss uppe på rummet.
Är rock och rap närmare varandra än vi lyssnare tror?
- Absolut. Det är samma aggressivitet. Hiphop handlar om att få ur sig sina känslor, bortsett från de där känslorna om att solen skiner och allting är underbart. Det är samma sak med rock.
- Vad kul att du tog upp det, för jag har en plan för de närmaste åren. Jag vill skapa en genrelös musikgenre. När jag kallade mig själv "den ultimata artisten" förut menade jag att man ska kunna förvänta sig av en artist att han kan rappa, sjunga, spela något slags instrument, vara gatusmart, klä sig snyggt, vad man ska säga, hur man ska säga det och när man ska säga det. Det är inget fel på att vara en god människa.