Den stora, sluttande gräsmattan är grön och alldeles tom. Henrik Dorsin tycker att det är skönt att se den så, utan vare sig scen eller picknickare. Han ser ut över gräset, rättar till sin keps och torkar högsommarsvetten ur pannan.

Han erkänner att det var lite korkat att börja höstsäsongen med att leda ”Filharmonikerna i det gröna”. DN-konserten har infekterat Henrik Dorsins sista semesterveckor med scenångest.

– Jag vill gärna repa länge och noggrant tillsammans med and­ra. Man kan ändå improvisera sen. Men här är så många inblandade att man bara repar någon enstaka gång. Innan dess har man haft ett par möten, säger han, medan vi lyckas krångla oss till lite bubbelvatten på en egentligen stängd och öde uteservering.

Dessutom vet han inte riktigt hur man gör som konferencier – hur mycket förväntas man babbla mellan varje nummer, hur mycket får man babbla – eller hur lite?

– Jag har ett par nummer jag vet att jag kommer att köra. Det är bra, om jag blir osäker på annat har jag dem att falla tillbaka på. Jag kände att det var viktigt att få sjunga, ­eftersom det är filharmonikerna som spelar.

”Operabesöket” är given, en sång han gjorde på ”Allsång på Skansen” för två år sedan (och som finns på Youtube), där han i ett opera­potpurri driver med finkulturen med att beskriva sitt premiärbesök på ”moderatmusikal”.

Henrik Dorsin sjunger gärna och bygger ofta sina egna nummer på musik, men med texten i centrum. Han säger att hans röst är oskolad och att han inte har en aning om hur han låter.

– Men jag kanske ska ta lektioner nu! Jag gör en roll i ”My fair lady”, med bland andra Tommy Körberg. Vi kom på att ett sätt att hålla kontakten efteråt är om han ger mig sånglektioner. Jag hoppas att det blir av.

Det har varit roligt att jobba med en så blandad och professionell ensemble som i ”My fair lady”, fortsätter han: med både Michael Segerström med bakgrund i de fria grupperna och Jan Malmsjö från Dramaten.

Varifrån kommer du själv?
– Humorsvängen.

Han skrattar. Fast någon stå­uppare har han aldrig varit, konstaterar han. Henrik Dorsin har före­dragit att jobba med andra, inte minst för att skapa en illusion av kontroll genom att repetera, arbeta med musiken, ordna lokal … Men han säger att den ensamma mikrofon som hittills har verkat skrämmande har börjat kännas allt mer lockande.

I ”humorsvängen” har Henrik Dorsin varit sedan han var barn. Hans revyer och sketcher dominerade klassens timme, och han skrev manus med några kompisar under skol­tiden (samma gäng som blev Grotesco, som ligger bakom program i SVT och ”Tingeling”).

– För mig var teater och humor samma sak. Jag gick på ”Hotell­liggaren” med mormor och morfar. På tv såg jag Hasseåtage och ”Spanska flugan”. Samtidigt tyckte jag ju om att skriva. Jag sökte till både scenskolan och en manus­linje, och tänkte att det jag kommer in på, det tar jag.

Det blev manus.

Hur vet man att något är roligt?
– Det vet man inte. Ibland kan man ha en magkänsla, men jag har varit med om att låta mig övertalas till att dra ett skämt som jag inte har trott på, och det har funkat jätte­bra. Jag har också varit med om motsatsen. Det som är otäckt med humor är att marginalerna är så små. Allt handlar om tajmning, rytmik och musik. Och om igenkänning – om den inte fungerar lyfter det inte.

I stort sett allt går att skämta om, fortsätter han, frågan är bara hur och när det görs.

– Trauman är förstås svåra att skämta om. Estonia, tsunamin. Humor kan förlösa trauman, i alla fall i mindre sammanhang, men den måste komma från någon som är delaktig – inte av en lustigkurre i glittrig kavaj som skickar en faktura efteråt.

Jag kan sakna en aktuell, politisk humor i Sverige; det känns som om många komiker skriver ett ­material som de kör länge.

– Jag tror att det handlar dels om samhällsintresse, dels om tid. Många har inte tid. Men jag håller med dig. Jag försöker ha en politisk udd även om jag inte är dagsaktuell.

Henrik Dorsin inspireras av tristess, om man med det menar ett slags långsam stimulanslös monotoni. Till slut börjar rastlösheten klia i kroppen och en bra bok eller film kan fungera som gnista: ”Nu vill jag också!”

Han lyssnar mycket på musik, men hellre i Ipod än på konsert.

– Nu blir väl filharmonikerna sura, men jag gillar att sitta i en fåtölj och lyssna på stereon. Jag har rätt gubbig musiksmak, men så är jag gubbe också. Jag lyssnar mycket på klassiskt, och på ful musik. Jag gillar Ronny Ronaldos ”The happy whistler”. Han visslar sentimentala femtiotalslåtar till en fin orkester och sabbar de vackra fiolerna. Och jag gillar bra, roliga texter. Tom Waits, Randy Newman.

– Men jag hänger inte med, det gjorde jag inte ens när jag var femton.

Då ville han helst inte visa vad han hade i sin freestyle. På hans blandband fanns inga pophits, där fanns ”best of” med Hasseåtage eller Povel. Många sketcher sitter i ryggmärgen.

När jag frågar om Melodifestivalens pausunderhållning ”Tinge­ling”, som han gjorde med Grotesco och framförde med Michael Lindgren, och som sedermera orsakade diplomatiska förvecklingar med Ryssland, blir Henrik Dorsin plötsligt tyst och tittar ned. Leendet försvinner.

– Det var … Jag märkte hur det var att förlora kontrollen. Man kan hålla på med en sak länge och hoppas att ”nu, nu, NU ska jag bli ihågkommen för detta verk!” – och så…

Tji?

– Ja, just det, tji. Undrar hur många som har haft det så. Inga jämförelser i övrigt, men Mozart kanske var på fyllan när han komponerade (han nynnar hetsigt melodin till ”Eine kleine”) – vad vet jag, och mycket hellre ville bli ihågkommen för något helt annat, något som han ansträngt sig mycket mer med. Men så var han fast i – (nynnar igen och svänger med handen i takt).

Han rycker på axlarna.

– Publiken väljer själv.

Kort paus.

– Det var ett virrvarr. För mig började ”Tingeling” som ett stickspår, det var inte alls meningen att det skulle bli så haussat. Mitt i allt gjorde vi en skiva. Det gick väl lite snabbt, även om cirkusen runt Ryssland var uppiggande! Det finns två skolor, och det är bara med erfarenhet som man lär sig när man ska göra vad: smida medan järnet är varmt, eller ha is i magen.

Samtidigt säger han att rabaldret blev en murbräcka för Grotesco, men att ”Tingeling” nu är ett avslutat kapitel och att det känns ganska skönt.

– Man ska inte återvända eller pilla i allt. Man kan låta det vara.

Med det inte sagt att det inte kan bli en symfoniversion av ”Tinge­ling”.