– Quoi?
Peter Jöback sitter sorgset hopsjunken i en vit sextiotalssoffa och hör inte vad programledaren säger, mässande på franska om Peters storhet och succé.
Det är den femte inspelningsdagen av det som regissören Magnus Renfors kallar en ”episk dramadokumentär på 20 minuter”, kring Peter Jöbacks franska alter ego.
– Han är en kärleksnarkoman som älskar sig sönder och samman. Det är hjärtat i handen hela tiden, säger den verklige Peter Jöback när DN träffar honom i Filmhuset i Stockholm.
Kortfilmen är ett sidoprojekt till den kommande skivan ”La vie, l’amour, la mort”, med svenska tolkningar av franska chansonklassiker av Jacques Brel, Charles Aznavour och Michel Sardou. För arrangemangen står Hans Ek, arrangör och dirigent, och skivan spelades in live med ett artonmannaband.
– Min egen kompgrupp, som spelar på gehör, kolliderar med orkestermusiker som bara spelar efter noter. Det blir lite skevt och roliga kontraster, säger Jöback.
Han har velat göra den här skivan i 20 år, men säger att texterna ”kräver lite ålder”, som han menar är den bästa ingrediensen för ett gott artisteri, även i ett samhälle som ofta beskylls för att vara ungdomsfixerat.
– Jag har väl kanske tur som är man. Men jag, som har sett ut som tolv år hela livet, gör en frivolt för varje ny rynka, haha.
Den stora utmaningen var enligt Jöback att tillföra något nytt till låtar som spelats in hundratals gånger av lika många artister.
Lösningen fanns i översättningarna, som har gjorts av Andreas Mattsson, tidigare sångare i Popsicle, och Annika Norlin, mest känd som Säkert!
– Annika använder mycket konsonantrika meningar, med sköna ord, det är ett väldigt pratande i hennes texter. De båda har verkligen gjort genialiska översättningar, det känns som om jag får bidra med något eget till genren.
Norlin och Mattssonhar även skrivit tre nya låtar, som rör sig mellan ett väsigt Gainsbourgsound och stompig pianopop.
Ur viljan att lansera skivan på ett nytt sätt, och en ”sjuk idé” hos Peter Jöback om att skaffa sig ett annat jag, föddes tanken på att spela in en kortfilm förlagd till sextiotalets Frankrike. Ändå får hela livet plats, från uppväxten med två queert skäggiga föräldrar via ungdomskärlek, framgångar, äktenskap och skilsmässa – tills Peter sitter krossad i en tv-studio och svarar apatiskt på programledarens frågor.
– Jag har tagit en hel del från mitt eget liv, där jag nog har varit lite av en kärleksnarkoman som sjungit för att bli älskad.
Bland motspelarna finns bland andra Dramatenskådespelaren Melinda Kinnaman som Peters ungdomskärlek, Emma Wiklund som hans fru och Izabella Scorupco som en av många älskarinnor och älskare.
Jöback är tydligt förtjust över projektet:
– Det är min stora dröm att få arbeta med film. Jag har lite grann hamnat i ett fack i musik- och teatervärlden, men jag kommer att satsa mer och mer på skådespelarkarriären ju äldre jag blir.
Innan dess är det dock dags att ställa sig på scenen i Her Majesty’s Theatre i London, där han i vår ska spela titelrollen i ”Fantomen på operan”, i samband med att musikalen firar sitt 25-årsjubileum. En genuint vuxen rollfigur.
– Jag ska ha mask på mig, så det funkar nog, haha. Men allvarligt talat, jag är ju vuxen. Det är precis rätt tajmning för mig att göra den här rollen, som faktiskt är den allra största i musikalvärlden.
För två år sedan medverkade Peter Jöback i tv-programmet ”Skavlan” och berättade där att han som barn blev utsatt för sexuella övergrepp.
Han är glad över den våg av avslöjanden om övergrepp inom idrottsvärlden som inleddes med att Patrik Sjöberg trädde fram i april i år.
– Någon måste gå först, och jag tycker att det är modigt och bra att han gjorde det – man är väl inte direkt förvånad över att sådant här förekommer. Efter Skavlan fick jag brev av tre terapeuter, som skrev att mitt avslöjande hade blivit en nyckel för deras klienter. Då fick jag verkligen gåshud, för jag vet hur det blir när man kommer ut på andra sidan.