Sean Banan är på dåligt humör. Han kommer just från en radiointervju som han beskriver som hemsk. Han kom in i studion, berättar han, och programledaren och producenten blev genast vansinniga för att han var Sean Banan. De hade förväntat sig något annat, en allvarlig intervju. Sean Banan, eller Sean Samadi som han egentligen heter, fräser när han berättar.
– Jag kommer alltid att vara Sean Banan! Ni kan ställa vilka frågor ni vill, jag kommer att svara, men på mitt sätt. Ni har beställt en cheeseburgare, då kan ni inte be att få den utan ost!
Vi sitter på ett kebabhak vid Hötorget. Ett par dagar senare ska han åka till Växjö för att vara med i Melodifestivalens första deltävling, han ska släppa album, och lite senare i vår är det premiär för Sean Banans första långfilm. Sedan Sean Banan först blev bekant för svenska folket i TV3:s danstävling ”Floor filler” har han hunnit bygga upp en stabil fanbase, till stor del bestående av barn, genom sina låtar, shower och sketcher. I tv är han en rätt osannolik karaktär, slirig och gapig och besatt av rumpor. Som en lite mer burdus svensk Borat, ungefär. När vi pratar är han en rätt vanlig kille, ”allvarlig” precis som radioprogramledaren ville ha honom, men då och då dyker det upp en Sean Bananfras eller två, och ibland glider hans röst från den lätta göteborgskan mot Bananens karikerade förortstugg.
– Det folk inte fattar är att Sean Banan är en del av mig. När jag blir glad, när jag smuttat på ett par glas vin – då blir jag automatiskt Sean Banan. När jag är Sean Banan i intervjuer förstärker jag bara den sidan hos mig själv, säger Sean Samadi.
Dansen kom in i hans liv på högstadiet, berättar han. Han hade alltid varit spexig, klassens clown, men plötsligt upptäckte han att han faktiskt hade talang för att dansa.
– När jag var liten gick det en kille i min klass som hette Samir, en väldigt tjock kille, underbar och snäll. Han började dansa robotdansen när vi gick i sjuan. Jag var tolv år och tänkte att jag skulle prova, så vi började battla. Han var jävligt duktig. Han var ju så tjock, det blev mycket mer effektivt visuellt! Men jag tränade och tränade, och en dag kom jag till skolan, och alla bara: ”wow!”.
Du vann över Samir.
– Jag vann, och upptäckte att jag är riktigt bra på någonting. Så jag började satsa på dansen. När jag var med i ”Floor filler” märkte jag att jag blev tittarfavorit, inte för min dans, utan för att jag bjuder på mig själv. Då kände jag att, fan, jag är ingen dansare, jag är en underhållare! Dans är bara en av konstformerna jag underhåller med.
Kommer du från en konstnärlig familj?
– Min familj har alltid varit artistisk. Min pappa har spelat iransk gitarr sedan han var tolv, både hemma och professionellt. Brorsan spelar instrument, syrran spelar fiol. Men jag blev familjens clown, jag och pappa. Pappa Banan!
Har ni samma humor? Tycker Pappa Banan att Sean Banan är kul?
– Han kan skratta åt några pruttskämt här och där. Jag älskar honom, han har ställt upp hundra procent för mig, han har verkligen gjort det omöjliga som ensam pappa. Jag minns en föreställning i Göteborg med ”Cirkus Möller”, han satt där med sina välutbildade professorsvänner i publiken. I slutet av föreställningen gjorde Sean Banan sin grej och visade rumpan och folk skrattade. Pappa satt där och tittade – han är väldigt gammalmodig och från Iran – och så ställde han sig upp och började applådera högt. Efter showen grät han när han kom fram till mig. Jag frågade varför, och då sade han: ”Du är den första invandraren i svensk historia som lyckats tjäna pengar på att visa rumpan för de här svenskarna.” Han är väldigt stolt över mig, och jag är väldigt stolt över min pappa.
Barn gillar dig och är en stor del av din publik. Var det tanken från början?
– Nej, aldrig. Många kallar mig för förebild för barn, barnartist. Men barnartist är man när man väljer att rikta in sig mot barn. Jag valde inte det – det var barnen som valde mig.
Förvånade det dig?
– Jag blir alltid förvånad. Jag är förvånad att ”Skaka rumpa”, låten som gjorde mig till barnfavorit, slog igenom. Men barn gillar det som de lite äldre gillar. Det som var lite tufft, spetsigt och förbjudet med ”Cirkus Möller”, som tonåringarna gillade, gjorde att barnen ville hänga med också.
Långfilmen ”Sean Banan: inuti Seanfrika”, en komedi där Sean Banan reser runt i stringkalsonger i Afrika tillsammans med Kikki Danielsson, har premiär i mitten av februari, och spelades in i höstas i Moçambique och Sydafrika. Det var en intensiv resa, berättar Sean Samadi, någon månads inspelningstid med så mycket upplevelser att han inte hann bearbeta dem.
– Det var så mycket Afrika. Allt från en nära-döden-upplevelse med en gepard till blåvalar som gjorde volter och delfiner som jagade båten. Och att se Afrikas näst största soptipp och den fattigdomen, hur folk lever där. Det var så mycket känslor. Jag klarade av det för att vi hade fjorton arbetstimmar om dagen och varken hann smälta det positiva eller negativa med Afrika. Det var svårt, men när kameran är på kör jag min grej.
Vad hände med geparden?
– Vi spelade in en scen där jag skulle ligga och sola med en halvtam gepard i mina legendariska leopardtangas. Men djurskötarna hade missat en andra gepard som kom från det vilda och satt två meter bakom mig i attackposition. Geparder väljer det svagaste offret i flocken, så självklart blev det den halvnakna spinkige iraniern under ett träd. Jag hann springa i väg, in i en skyddsbur. Men jag kände: jag gör allt det här för fansen. Nu ska de fanimej njuta av filmen, när jag satt min rumpa på spel.