1985 åkte en man till Kina för affärer. Med sig hade han en bild på sin knappt ettåriga dotter, Sophia. I en tobaksaffär blev en kvinna överförtjust i den lilla, blonda flickan med sneda ögon på bilden. Var hon en kinesalbino? Pappan erbjöds ett kassettband med en känd kinesisk popsångerska i utbyte mot fotot. Han tackade nej men fick bandet ändå. Han gav det till sin dotter. 25 år senare är musiken på bandet grunden till dotterns, Sophia Somajos, nya skiva, ”Chinese tekkno”.
– De har ett melodispråk som är helt otroligt, säger Sophia lyriskt när hon ska beskriva musiken på kassettbandet. Det är som att jämföra svenska med engelska. Kan man säga någonting på svenska kan man säga samma sak på tio olika sätt på engelska.
Hon säger att skivan är hennes ”nya Kina”.
– Jag kallar det china tekkno för att det är ”teknologisk musik” med kinesiska inslag. Jag tänker att det ska låta som ”Blade runner”-filmen ser ut.
Vi träffas vid Bergrummet på Skeppsholmen en eftermiddag och vandrar runt bland terrakottasoldaterna ett tag. Det är fullt med folk och svårt att se något. Sophia har redan besökt utställningen flera gånger. Vi slår oss ned i en kuddhörna på Östasiatiska museet framför en monter med små vita kinesmasker. Det laxrosa kassettbandet med kinesisk 80-talspop har skapat ett helt nytt intresse hos Sophia. Eller besatthet.
– Jag läste allt jag kunde hitta om Kina. Jag har aldrig någonsin pluggat så hårt. Men jag är sådan. Jag snöar in på saker. Nu har jag pandor i hela lägenheten och käkar nudlar dygnet runt.
– Det är fascinerande med ett land som varit slutet så länge och plötsligt öppnas upp. Då finns inte de osynliga, sociala gränser som utvecklas senare, säger Sophia.
– Jag kan identifiera min personlighet med den grejen. Det finns så mycket jag skulle göra om jag inte hade alla spärrar, som någon annan har satt upp.
Har du varit i Kina?
– Aldrig. Jag är rädd för att flyga eftersom jag inte är pilot. Jag är världens kontrollfreak. Oftast är det mina fobier jag snöar in på och bearbetar genom att göra något kreativt av dem. Clownen, som jag varit besatt av länge, är en gammal barndomsskräck.
När Sophia Somajo släppte ”The laptop diaries” för två år sedan var clownen ständigt närvarande. Han finns fortfarande kvar, säger hon. Har hon väl blivit besatt av något lämnar det henne aldrig.
”The laptop diaries” blev hyllad när den kom. Inte minst för hur den var inspelad; av Sophia själv, hemma i sovrummet med datorns inbyggda mikrofon. Den nya är producerad på samma sätt, berättar Sophia.
– Fast jag har lärt mig lite mer och köpt en mikrofon, säger hon. Den förra skivan är ju skitjobbig att lyssna på. Jag fattar inte hur någon har orkat. Jag kan förstå hur jag tänkte, men det är distraherande eftersom det är så jävla dåligt ljud. Det är inte charmigt.
Först hade hon lovat sig själv att aldrig mer göra något helt själv. Man tappar helt distansen, säger hon innan hon tillägger att hon aldrig håller något hon lovar. Men hon är helt enkelt inte bra på att jobba i lag, förklarar hon.
– Om något är tillräckligt viktigt för mig är jag vidrig.
Det är inte många musiker i Sverige som kan leva på sin musik. Det kan inte Sophia Somajo heller. Hon kan leva på andras musik, kan man säga. Hon skriver poplåtar åt andra artister. Bland annat har hon skrivit ”Time machine” på Robyns senaste platta (efter att ha sett ”Tillbaka till framtiden” en hel dag när hon var sjuk). Hon skriver låtar ”för att hon kan” och berättar om när hon första gången insåg att det fanns folk som jobbade med att skriva låtar.
– Gör ni bara det här, hook me up! Jag har alltid skrivit låtar. För mig är det bara en lek. Det tar väldigt lite av mig och av min tid.
Drar du in mycket pengar på det?
– Allt är relativt, men jag skulle inte göra det om det inte var tillräckligt värt det. Fast jag gör det mest för att det är så absurt och så enkelt. Den typen av musik är så eftertraktad, jag förstår inte riktigt det själv.
Exakt vilka låtar och till vilka artister vill hon dock inte gärna prata om.
– Jag har ett alter-ego som skriver många låtar till artister som inte bor i Sverige, säger hon undvikande, men hon är inte här så hon kan inte berätta om det.
Hon säger att många undrar varför hon inte skriver framgångsrika hittar till sig själv, eftersom hon bevisligen är väldigt bra på det. Hon skulle kunna blir rik.
– Min egen skiva är liksom inte musik, det är bara terapi som jag har sminkat för att det ska vara attraktivt för andra att lyssna på. När jag skriver till andra människor använder jag en annan del av hjärnan känns det som, som jag inte kan använda till mig själv. Det är precis som att man kan ge andra människor råd i kärleksrelationer. Då är jag så jävla vass, men när det kommer till mig själv har jag ingen koll.