När bilen svänger in i den långa kurvan som leder fram till vägkrogen Gyllene Rasten sätter Johan Mörling på "Orion" från Metallicas tredje album "Master of puppets". Den är mörk och till största delen instrumental, som ett stormmoln som seglar in över en klar himmel. Det är basisten Cliff Burton som har skrivit låten och det var precis här som Metallicas turnébuss fick sladd tidigt på morgonen den 27 september 1986. Bussen vinglade till mot diket och när chauffören parerade åt motsatta hållet svängde han för hårt och bussen voltade ut på en åker. Cliff Burton slungades ut genom ett fönster och krossades under bussen.
- Det pirrar i magen, säger Johan Mörling när Gyllene Rasten syns i fjärran. Tillsammans med Erik Lysén, som sitter i baksätet, och kompisen Tony Asplund har han tagit initiativ till minnesstenen till Cliff Burtons ära som ska avtäckas senare i dag. De tystnar när de ser att cirka två hundra fans har samlats i en stor ring på gräsmattan vid vägen.
- Jävlar, vad mycket folk, säger Erik Lysén.
På grund av tidsbrist kom informationen om evenemanget ut bara för några dagar sedan och det var svårt att veta hur många som skulle hinna komma. Över stenen ligger ett vitt lakan. Minnesmärket är placerat under två stora ekar, tvärs över vägen från den egentliga olycksplatsen.
Johan Mörling och Erik Lysén berättar för fansen hur de startade hemsidan Cliff in our minds för två år sedan med målet att samla in pengar till en minnessten. Totalt har Metallicafans från hela världen bidragit med 10.000 kronor och överskottet från kvällen på Gyllene Rasten ska också läggas på stenen.
Det vita lakanet lyfts och det går ett sus genom publiken. Den svarta diabasstenen är prydd med text i vitt och en noggrant detaljerad bild av Cliff Burtons ansikte, gjord utifrån ett av de mest kända fotografierna av honom. Applåderna är intensiva och långa. Fansen trängs framför stenen med digitalkameror och mobiltelefoner.
Under de tjugo år som gått sedan hans död har intresset för Cliff Burton inte minskat - tvärtom. Största delen av fansen på plats i Dörarp var knappt född när han dog, men talar sig varma för hans basspel och trevliga personlighet som bland annat förevigats i dokumentären "Cliff em all", en samling bootlegmaterial och intervjuer som Metallica gav ut till hans minne 1987. Men det är framför allt Cliff Burtons innovativa basspel som gjort honom odödlig.
- Vi skulle aldrig ha skrivit gitarrharmonier eller instrumentala stycken, eller stycken med väldigt intrikata melodier och orkestreringar utan Cliff, säger James Hetfield i Metallica, på telefon från bandets högkvarter i San Francisco.
- Vi skulle helt enkelt inte vara där vi är i dag.
Cliff Burton plockade inspiration från klassisk musik och blues, och behandlade sitt instrument som en gitarr snarare än en bas. Han bände och vred på strängarna och lade på effekter och wah-wah-pedal.
Det bästa exemplet är det tre och en halv minut långa bassolot "(Anesthesia) Pulling Teeth" från Metallicas debutalbum "Kill em all" från 1983. På de följande två albumen tog han större del i låtskrivandet och spelade en stor roll i skapandet av Metallicas stil. Framför allt tredje albumet "Master of puppets" räknas som ett av de bästa metalalbumen som någonsin spelats in.
- Det har alltid kommit hit folk - tyskar, danskar och andra européer - och letat efter olycksplatsen. Först visste vi inte riktigt var det skedde, så vi tog reda på fakta för att kunna hänvisa folk till rätt ställe, säger Jesper Knöös.
Han tog över Gyllene Rasten år 2000. Då hade stället fört en ty nande tillvaro sedan den nya dragningen av E 4 invigdes 1991. Han ändrade snabbt inriktning - från bussar med fikasugna pensionärer till Kikki Danielsson-konserter och stugby.
- Planen är att försöka göra det här till ett årligt arrangemang. Först var jag tveksam att som företagare gå in och skapa en happening av en tragisk händelse, men det känns bra att kunna erbjuda fansen en konkret plats att komma till, säger Jesper Knöös.
Efter ett par timmar har alla fotograferat klart och drar sig in till Gyllene Rastens matsal där det serveras texmexbuffé med tillhörande öl eller vin för hundra kronor. Många har kontakt via forumet Metallica.nu och flera har rest runt tillsammans på spelningar i Europa och träffat bandet. Matsalen töms fort när det första bandet av fyra, Age of Fury från Hillerstorp, går på scenen och inleder med "For whom the bell tolls" på ett svajigt och spontant sätt. De har ägnat en vecka åt att repa in ett tiotal Metallicalåtar och publiken är salig och skriker med i alla texter.
När James Hetfield får minnesstenen beskriven för sig blir han förundrad och väldigt glad.
- Wow. Det visar verkligen engagemanget och kärleken som våra fans har för vår musik och människorna bakom den. Cliff är en av de ikoner som inte låter sig glömmas bort. Uppenbarligen har några fans som är väldigt hängivna tagit sig tid och kraft för att skapa något tidlöst som en sten för att påminna folk om Cliff. Det är verkligen fantastiskt.
I dokumentären "Some kind of monster" från 2004 framgick det tydligt att Metallica aldrig kommit över Cliff Burtons död. Basisten Jason Newsted som ersatte honom erhöll aldrig samma respekt i bandet och det var när han lämnade Metallica efter fjorton år som bandet krisade ihop totalt och anlitade en psykolog. Det var först i år som Metallica började spela "Orion" igen, under vårens turné när de framförde "Master of puppets" i sin helhet.
- Det var höjdpunkten i setet för mig, säger James Hetfield. Den summerar Cliff och jag grät varje gång vi spelade den, men bra tårar. Jag överväldigades av tacksamhet för att få ha spelat i samma band som Cliff, för att få har lärt mig saker av honom.
Just nu jobbar Metallica på material till sitt tionde album tillsammans med producenten Rick Rubin. På väggen i deras högkvarter hänger affischen för spelningen i Köpenhamn som bandet var på väg till när kraschen inträffade. James Hetfield berättar att Cliff Burton fortfarande är närvarande när bandet skriver låtar.
- Vi pratar om vad Cliff skulle tycka och vad han skulle ha tillfört. Och nu, speciellt med vår nya basist Rob som spelar kraftfullt och med fingrarna precis som Cliff, så har jag en känsla av att han tycker om vad vi håller på med här.
Ingen i bandet har varit tillbaka i Dörarp sedan dödskraschen, men James Hetfield påpekar att de nog borde åka dit.
- Jag tror att det skulle göra oss gott. Men mitt förhållande till döden ser annorlunda ut. Jag växte upp med religionen kristen vetenskap där man inte tror på begravningar. På ett sätt är det otroligt ohälsosamt att inte få ett avslut, en tid att sörja. Men tanken bakom det är att låta personen leva vidare inom sig. Jag vet att Cliff lever vidare hos oss.
Kommer ni att åka till Dörarp för att titta på minnesstenen?
- Definitivt. Det är inget snack om att det är något som alla av oss skulle tycka om. Inte så mycket för sorgefrågan, utan för att se hur älskad Cliff är.
Blackmetalbandet Morbid Insulter från Göteborg går av scenen vid midnatt. Lamporna tänds. Det är bara ett tiotal Metallicafans kvar inne på Gyllene Rasten, resten är ute i stugorna och festar. Erik Lysén och Johan Mörling köper var sin ny öl och är väldigt nöjda med kvällen.
- Att det kom så mycket folk trots att vi var så sent ute och att stenen blev så oerhört fin. Det känns otroligt bra, sammanfattar Erik Lysén och Johan Mörling nickar.
- Det enda som är kvar att göra nu är att köra fram med bilen till stenen och sätta på "Orion" på stereon och visa Cliff vår respekt utan en massa folk omkring. Vi vill hedra Cliff på egen hand.