LONDON.
När Bruce Springsteen slog igenom med Born to Run 1975 blev han en superstjärna. Men han blev också rädd, indragen i en rättstvist och utestängd från inspelningsstudior i ett år.
Svaret blev hårt arbete och en av rockens största album: Darkness on the Edge of Town. Nu släpps filmen om hur skivan gjordes.
Bruce Springsten hade inte fyllt 26 när Born to Run släpptes, blev en megahit och slog fast hans rykte som rockgeni en gång för alla.
Själv blev han vettskrämd. I dokumentärfilmen The Promise, The making of Darkness on the Edge of Town, talar han om ”detta moln av framgång”, om hans rädsla för att han inte skulle klara av att skapa något lika stort igen.
I samma veva hamnade han i en kontraktstvist med sin dåvarande manager Mike Appel, vilket höll honom borta från inspelningsstudior. Han och bandet turnerade i stället under ett års tid.
Samtidigt växte det egna kraven. Han var en rebell, ja, men mer än så.
– Jag ville göra VUXEN rebellmusik, förklarade han efter att filmen The Promise, premiärvisades i London på fredagskvällen.
Born to Run handlar om upbrott, att fly en instängd, närmast kvävande verklighet. I Darkness, för att använda Springsteeens egna ord, har rebellen blivit vuxen och som alla vuxna måste han kompromissa.
Men inte om sina kärnvärderingar, påpekar Springsteen.
Filmen är som bäst när den visar just det. Den unge Springsteen, när han äntligen får gå in i en inspelsningsstudio igen, är närmast manisk och driver på E Street-gänget till utmattningens gräns. Hans konstnärliga krav är sådana att ”fantastiska” sånger spolas, just därför att Springsteen inte känner att de passar in just då.
– Vi försökte lukta oss fram till tidsandan. Kunde man inte lukta sig till den, passade sångerna inte in, förklarar Springsteen själv.
Det är ingen dålig dokumentärfilm. De gamla sekvenserna visar både spänningen och lekfullheten som fanns mellan Springsteen och bandet. Men redan då var det ingen tvekan om vem som bestämde. Så kallas också Springsten för ”The Boss”.
Av den utlovade presskonferensen blev det dock inget. I stället pratade Bruce Springsteen, hans producent Jon Landau och filmaren Thom Zimney, under ledning av en moderator efter filmen. Det var synd, eftersom det inte kom några frågor som handlade om dagens Springsteen eller hans eventuella framtidsplaner, enbart om händelser 35 år bak i tiden.
Vem dagens Springsteen är får därför inget svar. Fast en av hans sista meningar i samtalet efter filmen kanske är en ledtråd:
– Det förflutna är aldrig riktigt borta.