Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Musik

Jennifer Brown: "Jag ville bara vara vanlig"

Foto: Anders Hansson

I början av 1990-talet var planen att artisten Jennifer Brown skulle bli Sveriges nästa stora internationella stjärna. Pressen att lyckas var stor och hon kämpade för att bara få känna sig vanlig. 20 år senare ger hon sig på nästa utmaning när hon i höst gör teaterdebut.

Jennifer Brown satt ensam på ett hotellrum i Los Angeles. Året var 1996, hon var 24 år och i USA för att arbeta på uppföljaren till debuten "Giving you the best". Ett album som hade sålt i över 500.000 exemplar världen över och gjort henne känd långt bortom Sveriges gränser. Jennifer kände hur påtaglig ensamheten var i det där hotellrummet. Hon hade inget körkort i en stad där man inte kan ta sig någonstans utan bil. Telefonräkningarna var skyhöga då hon ringde hem till sin familj stup i kvarten. Hon kände pressen att med den nya plattan leva upp till titlar som "Sveriges nya souldrottning" och "Sveriges nästa internationella stjärna".

– Jag kände mig så liten i den där stora staden. Det fanns så stora förväntningar på mig. Jag hade lagt ribban högt och fick nu ta konsekvenserna. Det var lika mycket jag själv som skapade press-en som att folk utanför gjorde det.

I början av 1990-talet var Jennifer en av få svenska artister som skivbolag satsade internationellt på redan innan debuten hade släppts. Hon fick arbeta med Whitney Houstons och -Mariah Careys producenter, skivbolaget delade ut specialdesignade produkter med hennes ansikte på och planen var att lansera henne världen runt. Mitt i allt detta försökte Jennifer hålla kvar det som var hon. Men hon var inte mogen att göra det ensam på ett hotellrum i Los Angeles.

Det skulle dröja många år, och till slut en paus från musiken, innan hon skulle hitta sig själv och känna sig vanlig igen. En paus där hon hann bli mamma till dottern Lilly, studera psykologi och även göra filmdebut i Guldbaggebelönade "Förortsungar". Nu, nästan 20 år efter genombrottet, är hon på väg tillbaka till rampljuset igen. Men på en helt ny scen.

I höst gör Jennifer Brown teaterdebut i musikalen "Blodsbröder" på Stockholms stadsteater.

– Min ambition har tagit mig väldigt långt i livet. Men den tar också all kraft från mig emellanåt. Numera är jag bättre på att hitta den rätta balansen.

Jennifer växte upp på Skolspåret 29 i göteborgska betongförorten Hjällbo med syskonen Velda och George och mamma Inga-Lena. Pappa Steven, med rötterna på Trinidad, hade träffat Jennifers mamma när båten han arbetade på hade stannat till i Norge. Inga-Lena var där på semester, blixtrande kärlek uppstod och de flyttade till Sverige.

Under sin uppväxt hade Jennifer ett komplicerat förhållande till sin pappa. I låten "Daddy's gone" beskriver hon hur han lämnade familjen mitt i natten och aldrig kom tillbaka.

– När jag var yngre kunde jag känna igen mig i Pippi Långstrumps relation till sin pappa. Att han kom och gick. Plötsligt dök upp med stora famnen och presenter. Enda skillnaden var att det var en amerikanare, ingen hoppetossa, och att det var Trinidad och inte Kurredöttön.

Hur är er relation i dag?

– I dag har jag en stark och uppriktig relation med min pappa med mycket skratt och kärlek i botten.

Under uppväxten hängde Jennifer mycket på den lokala fritidsgården. Där kunde hon odla sitt musikintresse, dansa jazzdans och spela teater. Det var också där på fritids som hon skrev sin allra första låt med titeln "Corny island". Hon visste redan då att rösten en dag skulle bli hennes biljett ut i världen.

– Jag har aldrig ifrågasatt att jag har en talang. Jag kommer inte från ett musikaliskt hem, men det var tidigt självklart för mig att jag skulle bli sångerska. Så jag började arbeta hårt för den drömmen.

Som 15-åring lämnade hon sina gamla kamrater och Hjällbo för att gå på musikskola på Hisingen. Som medlem i soulpopgruppen Miracle kom hon i kontakt med en talangscout. När bandet floppade började Jennifer skriva låtar på egen hand och satsa på en solokarriär. Hon fick en manager i Peter Swartling, senare känd som "Idol"-domare, och inför skivdebuten 1994 gick flyttlasset till Stockholm.

Hon hade nu ett stort internationellt skivbolag i ryggen. Anders Bagge skrev låtar till henne, Dilba och Titiyo körade och Lenny Kravitz spelade gitarr på debutalbumet. Innan hon ens hade tagit en ton i offentligheten talades det i medier om hur hon skulle bli Sveriges nästa internationella stjärna.

– När man tror på sig själv och vet att man har talang blir det nästan något självklart att det satsas på en. Jag var så otroligt driven och ambitiös själv. Jag hade inget att jämföra med då, så för mig var det självklart att det satsades. Allt stod ju i linje med mina egna mål.

Debutalbumet "Giving you the best" blev på många sätt den framgång som skivbolaget och Jennifer hade hoppats på. Det sålde i 90.000 exemplar i Sverige och 450.000 internationellt, varav 250 .000 bara i Japan. De kommande åren reste Jennifer världen runt. Tokyo, Sydney, Los Angeles. Nästan varje morgon vaknade hon upp på en ny plats. Allt snurrade i en sådan fart att hon ibland glömde var hon var någonstans. Hon tänkte hela tiden på nästa steg, nästa resa, nästa konsert.

– Det var ändå en väldigt bra tid, men jag hade så otroligt svårt att ta in det. Jag kände mig inte till freds, utan hade alltid en strävan efter någonting mer. Det känns lite sorgligt att jag inte kunde njuta. Men jag var snävare i mitt synsätt då. Självkritisk och hård mot mig själv.

Jennifer kände att den stora pressen att lyckas, både från sig själv och från omgivningen, gjorde att hon i sociala sammanhang ofta drog sig undan.

– Jag kände mig otillräcklig. Det är nog typiskt för människor som får för mycket fokus. Man klarar inte den pressen till slut.

Vad menar du med att du kände dig otillräcklig?

– Symtomen kunde se olika ut, men min medicin var alltid att fortsätta skriva och ta min tillflykt till studion, spelningar och arbete. Även om det alltid har tagit lite tid mellan varven så är det på så vis jag alltid lyckas ta mig ur mina svackor. Det har varit en drivkraft.

Mellan varje album kände Jennifer ett stort behov av att komma bort, både geografiskt och känslomässigt. Avidentifiera sig från personen Jennifer Brown.

– Mitt liv har på något sätt gått ut på att hantera alla de olika roller jag spelar, inse att de alla är okej, men plocka fram dem vid rätt tillfälle. Länge försökte jag att vara alla roller samtidigt och det blev bara ett känslomässigt kaos. För vad bottnade jag i? Vem var jag bakom den Jennifer Brown som stod på scenen?

Till slut, efter albumbet "Home" 2003, kände Jennifer att hon behövde ta ett ännu större steg bort från musikkarriären och hela den apparat som omgärdar den.

– Jag tror att jag brände ut mig lite. Jag var trött på att prestera. Jag behövde landa i mig själv, bara få vara vanlig.

Just att vara "vanlig" var något hon inte hade tillåtit sig själv under alla åren i offentligheten. Hon minns till exempel hur stort det kändes när hon för första gången gick med i en yogaklass.

– Det kan låta knäppt, men för mig kändes det som en seger att testa något som alla andra gör. Det blev som det första steget till att känna mig vanlig.

De senaste tio åren har Jennifer sökt sig bortom strålkastarljuset. Hon har visserligen hunnit med en filmroll, medverkan i Melodifestivalen och ett minialbum, men hennes fokus skiftade i början av 00-talet från det offentliga livet till det privata.

En fast punkt i tillvaron har varit lägenheten fyra trappor upp i ett hus i Gamla stan i Stockholm. Den har varit hennes hem ända sedan mitten av 1990-talet.

Numera delar hon de 150 kvadratmetrarna med sexåriga dottern Lilly.

Jennifer har varit ensamstående förälder ända sedan Lillys pappa lämnade henne tre månader in i graviditeten.

– Jag håller hårt på det privata när det gäller Lilly. Men absolut har det varit tufft och jobbigt emellanåt, men nu har jag kommit ut på andra sidan där det blänker igen. Jag kan fascineras av hur mycket man klarar som människa. För nu har saker och ting funnit sin plats i livet.

Lillys pappa har hela tiden varit en stor del i dotterns liv, liksom Jennifers närmaste familj som är utspridd från Göteborg till USA. I vardagen finner hon mycket stöd i nära vänner och i fyra grannfamiljer som bor i samma hus.

De hjälper varandra med alltifrån dagishämtning till middagar. Barnen springer mellan lägenheterna och leker.

– Jag har haft tur på det sättet. Det behövs verkligen ett bra och nära kontaktnät när man är själv. Som alla föräldrar vet dyker det upp oväntade saker ibland som man måste ta tag i och då behövs det människor i ens närhet.

Efter åren utanför strålkastarljuset känner sig Jennifer nu redo att kliva in i det igen. Hennes "bibel" de senaste månaderna har varit en mörkblå pärm med färgglada små post it-lappar. Det är manuset till musikalen "Blodsbröder", Jennifers teaterdebut.

– Jag hade inte lyst med den facklan tidigare och letat efter sådana möjligheter. Men när regissören Alexander Öberg frågade mig kände jag att det var tid för det nu. Precis som jag kände med musiken när jag var yngre kändes det bara självklart att nu ge teatern en chans.

De gröna post it-lapparna i pärmen markerar ställen i texten där hon ska sjunga. De gula markerar talscener hon delar med de två andra huvudrollsinnehavarna, Albin Flinkas och Anton Lundqvist. Jennifer minns hur obekväm hon kände sig den första repetitionsdagen när hon skulle läsa sina repliker för de andra.

– Det är en sak att sjunga, det kan jag. Men där stod jag med mina repliker, kände mig liten igen.

Hur är det med pressen på dig själv nu?

– Ingen press, utan mer att jag för min egen skull vill nå något, utvecklas, hitta finliret i mitt uttryck. Man kan inte komma undan som skådespelare. Det är som att vara gravid och kånka runt på något. Man måste ha tillit och tålamod när det gäller processen. Att det till slut kommer att komma ut något vackert. Problemet är väl att jag vill att mitt barn ska vara klart nu.

Förutom "Blodsbröder" har Jennifer även en liten roll i Johan Rencks kommande tv-serie -"Ettor och nollor", där hon bland annat spelar mot Gustaf Skarsgård och Vera Vitali.

Tänker du satsa mer på skådespelandet framöver?

– Det är fantastiskt kul att uttrycka sig på det här sättet. Jag kommer absolut att lysa med den här facklan mer nu. Om den inte var tänd förut så är den jäkligt tänd nu.

Och hur är det är med musikplanerna?

– Jag har suttit lite med gitarren under repetitionsperioden och det har varit skitskönt. Musiken är hela tiden en del av mitt liv, men jag kan inte riktigt se vilken form den kommer att ta härnäst. Och det är lugnt. Med åren har jag utvecklat en stark tro till att livet alltid löser sig på något sätt. I alla fall om man jobbar för det.

Vera Jennifer Brown

Född: 18 februari 1972 i Hjällbo.

Familj: Dottern Lilly, 6 år.

Bor: I Gamla stan, Stockholm.

Bakgrund: Gjorde albumdebut med "Giving you the best" (1994) som hade hitar som "My everything" och "Heaven come down" och sålde i över 500 000 exemplar världen över. Därefter följde "In my garden" (1997), "Vera" (1998), "Home" (2003) samt ep:n "Bloom in November" (2009). Fick motta en Grammis för bästa kvinnliga pop/rockartist 1998. Har också spelat social­sekreterare i Guldbaggebelönande lång­film­en "Förortsungar" (2006).

Aktuell med: Gör sin teaterdebut i musikalen "Blodsbröder" på Stockholms stadsteater den 20 september.

Här trivs jag:

Höllviken i Skåne.

"Jag har varit som på upptäcktsfärd genom Sverige de senaste somrarna. Jag brukar oftast vara på västkusten, men i år blev det skånska Höll­viken. Jag får en sorts barndomskänsla av vidderna och stränderna här. Jag och Lilly har hängt på stranden varje dag, grillat och ätit gott och bara tagit det lugnt. Det känns verkligen som att vi är nära resten av Europa här, att allt liksom bara fortsätter ut i resten av världen. Det ger en stor frihetskänsla."

Mina sommarval:

Sandstrand Klippbad

Glassbägare Glasstrut

Stockholm New York

Gitarr Piano

Yoga Gym