Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Johanna Paulsson: Filmmusik för framtiden

Att lyssna på albumet ”Drokk” (Invada/Border) är som att befinna sig inuti en spel­matris eller ett bultande metropolis. Men så är det också science fiction-relaterad musik inspirerad av Mega-city one, framtidsvärldens auktoritära polisstat i ”Judge Dredd”. Geoff Barrow från triphop-trion Portishead har tillsammans med tv- och filmmusikkompositören Ben Salisbury fantiserat fram ett fiktivt filmsoundtrack. En musikalisk thriller med kylskåps­kall industridramaturgi, korta ledmotiv och signaturmelodier ­ utan koppling till den kommande storfilmen ”Dredd” med Karl Urban i huvudrollen.

Vintagesoundet med hotfullt puttrande Oberheim-synthar gör ”Drokk” till en stilstudie i syntetiskt stämningsskapande. Postapokalypsen är ju paradoxalt nog ofta elektronisk och Christian Gabels nya, lika retrostöpta album ”Krater” lanseras med ett mer hemkokt koncept. Spåren heter sådant som ”De vanställdas diskotek” och ”Kolregn över staden”, totalt elva instrumentala undergångsscener som utgår från ett antal bilder och målningar upphittade på en loppmarknad i början av 90-talet.

Senare kom Gabel (som är trummis i bob hund och har släppt en soloskiva under namnet 1900) i kontakt med spelbolaget Fatshark. De höll på att utveckla ett dataspel, ville använda musiken och ger nu ut skivan tillsammans med de dystopiska motiven som även gjort avtryck på själva spelet ”Krater” med zombies i ett postapokalyptiskt Karlstad. Gabels album har också fått underrubriken ”ett soundtrack till en film som aldrig gjordes” och låter som science fiction från tidigt 80-tal. Tänk ”Blade runner” eller ”Flykten från New York”; tonspråket hos Vangelis, John Carpenter och Jean Michel Jarre.

Musiken breder ut sig med maje­stätisk enslighet och en titel som ”Minfält/nöjesfält” ger samtidigt associationer till det som kommit att kallas för det militärindustriella underhållningskomplexet. Alltså det symbiotiska förhållandet mellan krigs- och nöjesindustrin, inte minst när det gäller utvecklingen av tv-spel. Fast Gabels soundtrack är förstås knappast tänkt som en social kommentar till posthumanistisk krigsteknologi, utan kanske främst som ett cv för framtida filmmusik. Ett elektroniskt enastående sådant och, liksom ”Drokk”, en våt dröm för alla oss apokalyptiskt lagda analogsympatisörer.