Många gånger är det basen som avgör om ett stycke musik svänger eller inte. Det kan vara alla möjliga sorters bas; elbas, basfiol, bastuba, basbalalajka och syntbas gör i princip samma jobb. Däremot låter de olika. Och soundet är inte minst viktigt. Det går trender i bassound, varför till exempel Tamla Motowns gamla husbasist James Jamerson hamnade i garderoben när han inte ville byta till nya och mer metalliskt klingande strängar. I dag, nästan trettio år efter Jamersons död, gör en studioräv som Pino Palladino goda affärer med en nära besläktad estetik. Hör bara på D’Angelos ”Voodoo”.

Jaco Pastorius, Tony Levin, Robbie Shakespeare och Marcus Miller är andra elbasister som hålls högt för sina sound.

Men även bland kontrabasister talas det mycket om olika strängar och mikrofoner, om så under förevändningen att man bara vill reproducera instrumentets akustiska karaktär. I princip samma omsorg, bara på andra premisser, kan bli avgörande även då det inte finns några strängar alls. Syntbasen i Kraftwerks ”The robots” och minimoogen i Chaka Khans cover på ”We can work it out” är klassiker i ämnet.

På den senaste tiden har jag både hört basljud jag gillat – och inte. När det tyska jazzbandet Jazul spelade på Kulturhuset förra månaden fick jag min aversion mot femsträngade elbasar bekräftad på nytt. På sådana har i regel en lägre sträng adderats till de vanliga fyra, men även om i synnerhet ett lågt D kan vara användbart tycker jag oftast att den femte strängen låter bullrig, trög och malplacerad.

Efter Jazul fann jag ingen basfrid förrän Joey DeFrancesco släppte loss det låga registret i sin hammondorgel på Fasching veckan därpå.

Men också på flera nya skivor står basen högt i kurs. Bastuban föll ju nästan helt i glömska i och med swingen, men på gruppen Parti & Minuts ”Från klart till halvklart” påminner Per-Åke Holmlander om det sköna groove en driven tubaist kan frammana. Charlie Hadens mörka och varmt trädoftande kontrabas på ”Come sunday” är en annan höjdare, liksom Anders Jormins närmast fulländande tonkontroll på ”Ad lucem”.

Det sitter i händerna, kanske först och främst och oavsett vilket basinstrument.