I en sen intervju från sin bostad mitt i New York hänvisar en leende John Cage till trafikbullret från gatan utanför och säger att han älskar ”the activity of sound”. Och att han inte behöver ljud som ”talar” till honom, som tror att de bär på olika psykologiserande budskap eller rentav ”är kära i varandra”.

Nej, för Cage behövde ljuden bara vara olika höga eller låga, starka eller svaga, korta eller långa. Men framför allt skapa utrymme för tystnaden. Något som blev en huvudtanke för honom efter studierna i zenbuddism i slutet på 1940-talet – en filosofi som talar om tomrummet som förutsättning för alltings tillblivelse, förflyttning och förvandling. Och som gav Cage impulsen att, tvärtemot sina europeiska samtida, inte svara på erfarenheterna av Andra världskriget med visionen om en total kontroll över den musikaliska processen. Utan med en oförskräckt tro på att inget hemskt kan hända om man i stället släpper taget om komponerandet och bjuder in det icke förutbestämda – det man själv inte råder över. Som zen säger: man måste lossa greppet om den boll man vill sätta i rörelse.

När kammarensemblen Norrbotten NEO nu hyllar John Cage det år han skulle ha fyllt hundra gör man det med en utsökt klangkänslig cafékonsert på Musikaliska. Och inleder med hans mest omtalade verk, ”4.33” från 1952. Fyra minuter och trettiotre sekunder av tystnad framfört av pianisten Mårten Landström och slagverkaren Daniel Saur – endast till ljudet av salongens fläktsystem, av de som andas runtomkring en och till det svaga bruset från trafiken utanför.

Ett verk som en gång betraktades som ett rent skämt och som bevis för att Cage var en engångsföreteelse. På Musikaliska blir det ett ljuvligt bevis på Cages förmåga att med musik förflytta lyssnaren till ”det ögonblick där hon befinner sig”. Dessutom en välgörande sensibilitetsövning inför de följande styckena. ”Sonater och interludier för preparerat piano” och ”Konsert för piano och ensemble” som båda rör sig liksom på en ytterst tunn is mellan ett ingenting som blir ett någonting och ett någonting som blir ett ingenting. Och där passagerna för detta spel är själva tystnaderna.

När Cage ville säga något skrev han eller talade. Ute bland borden på Musikaliska sitter en av Cages vänner, amerikanen David Moss, och ger under konsertens gång röst åt en av Cages textsamlingar, ”Indeterminacy”. Korta fragment med paradoxer som lockar till skratt och som introducerar nästa stycke. Exempelvis ”Spiral för kortvågsradio och solist” av Cages motpol, den kontrollbesatte Karlheinz Stockhausen, med en lysande Welt­schmerz-ylande Robert Ek på basklarinett. Ett framförande som med brutal tydlighet visar på skillnaden i räckvidd och relevans i dag mellan Cage och hans tyske kollega. Varför Cage – genom sin tillit till tonerna och ljuden, sin syn på musiken som en ”händelse i stunden”, sina lekfulla filosofier kring avsikt och slump och sin invitation till såväl lyssnare som musiker att fortsätta vara medskapare till det han påbörjat – kommit att bli 1900-talets kanske mest betydande tonsättare. Med ett inflytande som nått långt utöver konstmusikens gränser, in i dans och performance, konst- och popkultur.

Det sista vi hör av Cage denna kväll är det sent komponerade kammarstycket ”Seven”. En sprängande kakofoni vars gleshet mellan stäminsatserna håller kvar individualiteten i varje enskild ljudhändelse och liksom tvingar lyssnaren att vara kvar i exakt det som händer för stunden. En nästan outhärdlig energi som mot slutet får den för kvällen helt suveräne Mårten Landström att med en liten hammare i handen ta sig runt hela flygeln – tills han hamnar på rygg under instrumentet som vore han förvandlad till en blint bankande bilmekaniker. En final helt i linje med Cages egna ord: ”Det finns två saker som inte behöver betyda någonting för att ändå ge oss djupaste tillfredställelse: musik och skratt.”