På marknader över hela Thailand, bland inhemska popstjärnor och piratkopior av allt man kan önska sig, ligger alltid några album med Jonas Anderson, den blonde svensken med den milda blicken och det snälla leendet. Han sjunger den folkliga musiken lookthung. Nu står han för första gången på en scen i Sverige, landet som älskar sitt Thailand.
– Lookthung är jättepopulärt, den har sin grund i traditionell musik och uppfattas som den mest typiska thailändska populärmusiken, säger Jonas Anderson, lookthung-stjärna.
Lookthung betyder ”barn från fältet”, och är musik från landsbygden. Det blir speciellt i ett land där man kan se många svårsmälta imitationer av västerländsk pop. Någon har jämfört lookthung med countrymusiken i USA, särskilt med tanke på vibratot i sången. Eller kanske är det som Sven Ingvars i Sverige ...
Innan Jonas Anderson påbörjar sin resa till Sverige talar vi med varandra på telefon. Svenskan minns han även om den ibland blir lite engelsk.
Han föddes i Sverige och då hette han Wadenholm i efternamn. När Jonas Wadenholm var nio år flyttade familjen till Thailand 1981. Föräldrarna hade besökt vänner och blivit så fångade av landet att de stannade kvar. De arbetade med sociala frågor i skolor i Khorat, största staden i nordöstra Thailand, den absolut fattigaste delen av landet. Här livnär sig människor så gott det går på jorden. Men med 20 miljoner invånare är konkurrensen om arbetstillfällen stor. Det är här i Isanregionen som några satsar familjens tillgångar på att åka till Sverige och plocka ”frukt”, det vill säga bär som inte alltid finns. Men de flesta reser söderut för att arbeta på byggena i Bangkok eller turisthotellen i söder. Då blir lookthungmusiken det som påminner om hembygden.
När föräldrarna reste hem tio år senare stannade Jonas kvar. Han talade flytande thai och hade lärt sig den lokala musikstilen och imiterade lookthungstjärnor. Men det som skiljer lookthung från vanlig populärmusik är att den har en mycket speciell struktur och kräver en särskild sångstil.
– Och den är jättesvår att sjunga, säger Jonas, så det tog lång tid att lära sig på riktigt.
Just nu har Jonas lågsäsong. Det regnar i Thailand och hans publik finns på buddistiska tempelfester, marknader och festplatser ute på landet, där små stånd samsas med en ranglig arena för thaiboxning och en hög scen för de obligatoriska uppträdandena. Där finns alltid plats för sång, dans och glittriga kostymer, och allra helst en fantasifull koreografi och en ganska påkostad show, det vill säga: Jona!
Jonas låter som Jona på thailändska, på thai kan inte ord sluta på s så det blir det ett litet, knappt hörbart t i stället.
– Och Wadenholm var helt omöjligt att uttala på thailändska så jag valde ett artistnamn som är typiskt svenskt.
– Konserterna i Sverige är speciella, när jag reser utomlands brukar jag ha förinspelad musik men för första gången har jag med musiker.
Han kommer med fyra dansare och fyra musiker, en bantad version av showen. Det vanliga är åtta dansare samt åtta musiker på bas, gitarr, trummor, keyboard och blåsinstrument som saxofon och trombon.
Klädbytena, glitter och starka färger är viktiga, inga jeans och rutiga skjortor på scenen.
– Vi ska ju fånga ögat. Vi måste vara äkta thailändska artister och tanken är att det man ser på scenen ska vara annorlunda. Jeans är mer internationellt, men den stora publiken som lyssnar på lookthung, det är arbetarklassen, hårt arbetande människor. När det är dags att koppla av, vill de ha sådant som de kan relatera till men de vill också ha något bortom vardagslivet.
I Sverige har Jonas två publiker: den thailändska kolonin och svenskarna som älskar Thailand.
– Jag antar att svenskarna tycker att musiken är exotisk. Och så jag, som är svensk och är känd i thailändsk teve.
Dubbelexotiskt, föreslår jag.
Jonas skrattar, men säger:
– Jag har ansträngt mig att omfatta Thailand och thailändsk kultur men kommer alltid att ses som farang. Jag kan inte undgå att ses som utlänning för jag är vit och blond, men i mitt hjärta skulle jag vilja att alla kunde se varandra som en och samma.
– Jag vill inte att svenskarna ska se mig som thai och jag vill inte att thailändarna ska se mig som svensk, jag vill kunna röra mig fritt däremellan.