Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Musik

Jonas Gardell: Bowie lovade mig att skammen var på de andras sida

Foto: Alexander Mahmoud

Jonas Gardell minns en ikon som räddade hans liv.

Är i Brasilien. Nästa morgon ska jag till Uruguay. På kvällen innan jag går och lägger mig har jag försökt hitta hotell för sista nätterna på Argentina-resan. Därefter har jag tittat på en konsert med Bowie från nån festivalspelning när han var exakt så gammal som jag är nu. (Det finns en sån app.) Jag tänker på hans liv och på mitt, hur det varit för mig sammanflätat alla de här åren. Sedan går jag och lägger mig. Extranumret på festivalspelningen var "Heroes".

Förstås.

Sången som en gång faktiskt räddade mitt liv. Där Bowie lovade mig att skammen var på de andras sida!

Det finns sånger och textrader som faktiskt kan vara livsuppehållande för oss, och i en tonårspojkes liv på det tidiga 80-talet när allt var så hemskt att han knappt vågade andas var sången "Heroes" där och manade honom att trots allt fortsätta, fortsätta finnas och fortsätta andas.

Ett andetag i taget.

Vi kan besegra dem för alltid och alltid! sjöng Bowie, alltmer extatiskt, vi kan vara hjältar, sjöng han och till slut höjde han budet ännu mer och lovade det helt omöjliga, det fullständigt onåbara, den slutgiltiga rentav löjliga drömmen: att vi skulle kunna vara oss själva.

Inte länge. Bara en dag.

Inte mer. Ingen evighet.

Det var så klokt av honom. Hade han tagit i med mer hade det inte gått att ta till sig.
Men en dag. En kort stund. Få vara sig själv. Älskad och accepterad just som den jag var! Jo, det kunde jag tro på!

Så går jag och lägger mig. Så gammal som Bowie var när han sjöng just den där kvällen på festivalen jag tittat på. Sedan länge inte längre desperat.

Har lämnat åren jag skulle dö bakom mig, liksom jag lämnat den jävla barndomen i en missbrukarfamilj bakom mig, liksom jag lämnat gubben som våldtog mig när jag var bara ett barn bakom mig, liksom jag lämnat åren vännerna dog i bögpesten, liksom jag lämnat Klara Porra Kyrkogata, bögfnaskgatan i Stockholm där jag blev avsugen av gubbar i bilar för en femtiolapp i hoppet om att nån av dem också skulle ge mig lite jävla ömhet.

Jag är en lycklig, medelålders man som har överlevt. Precis som Bowie vid 52. Åren då allt rasade omkring honom var över. Han knarkade inte mer. Var lyckligt gift. Skulle få en till unge. Gjorde skivor då och då. Inget fantastiskt eller epokgörande men trevliga låtar.
Som jag unnade honom den lyckan.

Liksom jag gläder mig över min.

Mellan 1969 och 1979 gjorde Bowie som i feber eller snarare i ett ständigt drogrus skiva efter skiva i maniskt tempo där var och en skilde sig från den tidigare, liksom han själv bytte ansikte och var en annan varje gång man såg åt hans håll.

"Space Oddity", "The man who fell to earth", "Hunky Dory", "Ziggy Stardust", "Pin Up", "Aladdin Sane", "Diamond Dogs", "Young Americans", "Station to station", "Low", "Heroes", "Lodger" och "Scary Monsters".

Sedan slutade han knarka, blev världsstjärna och gjorde aldrig något lika spännande igen.
Men en sak tror jag, jag tror verkligen han var lycklig. Alla måste inte dö unga. Alla måste inte kvävas i sina egna spyor olycklig på ett hotellrum.

Jo, en riktigt spännande sak mer gjorde han.

Han tystnade.

Han drog sig undan. Han blev legenden David Bowie.

Ibland gick det rykten om att han dött. Något år var det en världssensation att en fotograf fångat honom när han ropat in en taxi på en gata i New York.

På fotot ser man en alldeles vanlig småfet gubbe i sextioårsåldern.

Drottningen ville adla honom, som hon gjort med Paul McCartney och Elton John, men han tackade artigt nej. Han var helt ointresserad, sa han.

Så efter tio års tystnad kom han utan förvarning med en ny skiva. "The next day". Just som vi vävt en myt om Greta Garbo kring honom och börjat vörda den.

Inga konserter, inga intervjuer, inga framträdaden.

För skivan vann han Brit Awards för bästa manliga artist. Han skickade Kate Moss att hämta priset. Prisutdelaren Noel Gallagher sa till publiken: Bowie är coolast. Ni är väl inte så jävla dumma att ni tror att han skulle komma och hämta priset själv?

Och därefter en skiva till. Alldeles nu när han fyllde 69. "Blackstar".

Mörkläggningsgardinerna gör att man inte ser något alls.

Telefonen ringer mitt i natten. Jag vaknar och vet inte var jag är. Någon säger nåt om Hilton. Jag tror att det är från hotellkedjan. Varför ringer de till mig mitt i natten? Sen förstår jag att det är Johan Hilton på DN som ringer från Sverige. David Bowie är död.
Naturligtvis är han död, tänker jag, tiden tar en cigarett, stoppar i din mun, du andas in, du andas ut, sen är det slut. Det är vad livet är.

Jag skriver den här texten på en inrikesflygplats i norra Argentina på gränsen till Brasilien. På en transitplats, på väg från ett ställe till ett annat.

Jag sörjer Bowie. Jag tänker på tiden vi fick tillsammans på den här jorden.

I sången "Rock'n'roll Suicide" sjunger han att han ska dela min smärta och att jag är underbar. Allt jag behöver göra är att ta hans hand.

Och det var vad Bowie var för mig. Någon att hålla i handen när livet var så mörkt att jag inte såg ett steg framför mig.

Ge mig din hand! Du är underbar!

I ögonblick vågade jag tro honom.

Och när det ljusnade i mitt liv kunde jag släppa hans hand och gå vidare själv. Men är för evigt tacksam för stunderna han ledde mig fram.

There's a starman waiting in the sky

Hed like to come and meet us

But he thinks he'd blow our minds

There's a starman waiting in the sky

Hes told us not to blow it

Cause he knows it's all worthwhile

He told me:

Let the children lose it

Let the children use it

Let all the children boogie