Några meter framför mig, på väg in till Lorensbergsteatern i Göteborg, går en man som förmodligen är José González. Men jag ropar inte efter honom. Det är något med den trekvartslånga svarta jackan som får mig att tro att det inte är en internationellt känd artist som går där och böjer huvudet för vinden. Ryggtavlan har en praktisk utstrålning, jag tänker lärarvikarie på väg in i salen i sista sekund.
Det är ju José González. Vi träffas några timmar innan han ska spela. Det är en kall och gråfuktig decemberdag, lite långt mellan de låga husen på väg mot Götaplatsen och det är väl delvis därför som blåsten kommer åt så bra i den här stan.
José González är nästan i Göteborg för att stanna, så när som på en spelning i Helsingfors och en turné i Australien och Nya Zeeland. Han har varit på turné i sex månader nu.
- Det är extremt skönt att komma hem till det här lugna tempot. Det står inte stilla i Göteborg, men man kan vara hemma en kväll utan att missa något viktigt.
Under tre årstider är det ett väldigt melankoliskt väder i Göteborg.
- Jag vill gärna vara lite romantisk och säga att det gråa och det där "stor men liten stad"-temperamentet inspirerar... Fast jag tror att jag skulle göra liknande musik var jag än bodde. Jag kan tänka mig att bo någon annanstans i några månader, som i Buenos Aires eller Tokyo, men det där behovet av att lämna stan kändes bara akut direkt efter gymnasiet.
Han umgås fortfarande med och har band ihop med kompisar från uppväxten i stadsdelen Landala i centrala Göteborg.
- Jag hade en lugn, inte så speciell barndom. Var ute och skejtade mycket. Jag var en plugghäst i skolan, men i tonåren hängde man ju mycket ute och söp och så där.
Innan musikkarriären tog fart på allvar för ungefär fem år sedan hann José González ägna ett och ett halvt år åt doktorandstudier i biokemi. Spelandet kom snabbt att konkurrera med hans åtaganden i labbet. Hans cellkulturer behövde omsorg varje dag. Särskilt insektscellerna var känsliga, där försvann en månads arbete när de dog.
- Det var inget svårt beslut att lämna doktorandtjänsten. Jag insåg snabbt att jag både kunde betala hyran och ha ett roligare liv genom musiken. Dessutom var det en så kallad halvtidskontroll på gång, de skulle kolla hur studierna fortskred. Jag hade inte så mycket att presentera, så det var lite av en lättnad att sluta.
Det måste vara en enorm förändring att gå från ett labb och hålla på med celler till att sälja hundratusentals skivor och turnera över
i stort sett hela världen.
- Bitvis har det varit väldigt omtumlande, särskilt precis efter första albumet, "Veneer". Vissa saker var större än jag förstod, som att jag sålde dubbel platina i England. Vidden av det fattade jag först i efterhand. Samtidigt har jag inte lagt om livsstil, jag tror att jag skulle kunna sälja ganska få skivor och spela mindre, och ändå fortsätta med musiken. Jag har ju haft samma hyra hela tiden.
- Man tänker att man ska vara "samma goa kille" ändå, men det vore ju konstigt om man aldrig förändrades, jag vill förändras. Bli mer öppen, glad, ödmjuk. Tuff, fräck& Nej, jag skojar bara. Men jag har i alla fall blivit mindre blyg, tryggare i konstiga situationer med nya människor.
En del av framgången i England hänger troligen ihop med att en av hans låtar användes av Sony i en reklamfilm. I dag är han osäker på om det var värt det, att "sälja sig".
- Låten släpptes som singel med Sonys bollar från reklamfilmen på omslaget. Det kändes inte bra, jag hade verkligen en idé om att alla skivor jag släppte skulle ha genomtänkta och arbetade omslag. Samtidigt har min syn på vad det är att sälja sig förändrats. Just nu håller ett franskt företag på att välja mellan en av mina låtar från senaste skivan och tre andra låtar av andra artister. Om de tar min får jag ungefär 300 000 euro. Jag har tänkt att jag ska använda mig av Copenhagen Consensus lista över akuta problem i världen, och skänka pengarna till det viktigaste ändamålet enligt den listan.
Oj. Jag skulle ha svårt att skiljas från så mycket pengar. Du skulle ju kunna köpa ett hus och bygga en studio eller så.
- Det kan jag ändå. Grejen är att man tar beslutet innan och ser till att pengarna ställs ut direkt till den organisation man vill skänka sina pengar till, så behöver man aldrig ta i checken.
José González gitarr är tejpad med gaffatejp "för att slippa rundgång", och också på väg att gå sönder. Men det spelar inte så stor roll. Han har inget jättetajt förhållande till sin gitarr som sådan, är inte noggrann med märken. Det förvånar mig lite, eftersom han verkar ha ett så metodiskt arbetssätt, och jag tänker att en perfekt gitarr är ett krav då.
På senaste skivan "In our nature" har han lagt på inspelningsbrus i efterhand. Det ska låta "perfekt operfekt".
- Folk som själva jobbar med musikproduktion hör nog att det är kalkylerade felaktigheter, medan andra lyssnare tycker att det låter "autentiskt", som "riktig" musik, säger han och skrattar lite.
Du luras.
- Ja, men det får man i konst. Man får ta till de tricks som finns för att komma så nära sitt ideal som möjligt. Det är ju lite komiskt att jag är så noggrann, eftersom jag tycker om skavankerna och det primitiva i musiken.
Hans ambition är att gitarrspelet ska vara intressant i sig, alltså mer än ett komp. När han gör musik sitter han och spelar en halvtimme i sträck och spelar in på sin diktafon, hans "andra öra".
- När jag lyssnar efteråt hör jag om det har blivit några riff som är värda att behålla. När jag spelar för mig själv kan jag bli helt hög av entusiasm inför vad jag får fram, men diktafonen avslöjar mig i efterhand. Samma sak om jag har avfärdat något som faktiskt var bra.
Du är ingen snabb och spontan låtskrivare, med andra ord.
- Nej, verkligen inte. Det finns en kall och stel känsla i botten av min musik, som delvis kommer från att jag tog lektioner i klassisk gitarr i fyra år. Men det är också en återspegling av min personlighet, jag har alltid haft behov av att skydda mig och ha kontroll över situationen. Men egentligen tycker jag att det är trevligt att vara långsam.
När du säger att det finns något "kallt och stelt" i din musik, då menar du inte det som något negativt?
- Nej, precis, jag menar att det är ett estetiskt val som jag har gjort och som jag är nöjd med. Jag har en väldigt tydlig idé om en mottagare, och den mottagaren är jag själv i slutändan. Ibland är jag för sträng och dömer ut för mycket, men jag räddas nog som sagt av diktafonen.
- Oftast är det texterna som får vara förmedlare av den känsla jag vill åt i en sång. Men även där kan man ju säga att jag luras, för även om jag vill sjunga om sådant som känns angeläget, så dramatiserar jag mindre känslor till något större. Jag skriver inte texter om egna relationer. Jag skulle själv inte vilja bli bittert beskriven i en låt som spelades i tjugo år.
Finns inte risken att det blir för prydligt? Dina spelningar är väl också ganska lugna?
- Ja, jag har en extremt artig publik, vi får ofta höra av arrangörerna att vi har den mest stillsamma publiken. Mitt ideal ligger någonstans mellan den klassiska musiken och något rockigare när det gäller spelningar.
Tyst nog för att lågmäldheten i musiken ska komma fram, men ändå fest före och efter.
- Jag tänker fortsätta göra gitarr och sång ett tag till, kanske för alltid. Det finns mycket kvar att utforska bara i hur man använder sig av rytm.