Ingen svarar på hotellrummet i Brighton. Receptionisten är konfunderad och försöker på nytt.
– Det är typiskt! utbrister Diamanda Galás när hon äntligen lyfter luren. Jag brukar tappa bort min nyckel på vartenda hotell runt om i världen minst en gång om dagen! Jag hörde telefonen ringa när jag stod utanför dörren.
Ett lite förvirrat och förmänskligande drag hos en sångerska som jämförts med både en vampyr och en valkyria, och vars röstläge spänner från operastämma till djuriska läten.
– Jag talar högt, skriker mycket, och på sätt och vis är det precis den person jag är även utanför scenen. Folk säger ofta: ”du är så artig under intervjuer” och jag svarar att jag måste vara mycket försiktig för om jag använde min röst fullt ut skulle folk få hörselskador, säger hon och skrattar.
Diamanda Galás musik är varken rock eller inte rock, som en kritiker uttryckte det. Andra har beskrivit henne som en modern Maria Callas eller en kabarédiva från helvetet som med sin starka scenpersona lever ut både personlig och kollektiv smärta. Konserten ”Songs of exile” är en hyllning till poeter som hamnat i exil på grund av sina åsikter. Alltifrån den syriske poeten Adonis till Paul Celan. Och så den kontroversielle filmskaparen Pier Paolo Pasolini.
– Hans verk är väldigt provokativt men också väldigt vackert. Jag tolkar en dikt av honom där han ber en bön för sin mor, eftersom det var hans enda vän och den enda person han verkligen älskade. Det visar en stor ömhet hos honom och det är en sida som intresserar mig mycket. Det faktum att de som anses vara så sataniska och ondskefulla – statens fiender – ofta är sårbara människor som säger sanningen.
Även hennes eget konstnärskap är kontroversiellt. Hon riktar hård kritik mot i synnerhet Turkiet och det starka intresset för frågor som åsiktsfrihet bottnar i hennes strikta uppfostran i ett grekiskt-ortodoxt hem i Amerika, menar hon.
– Jag förstår hur det är att plötsligt vara arton och sakna social kompetens. Jag förväntades stanna hemma så jag hade ingen aning om hur man uppförde sig bland folk. Dessutom kan jag identifiera mig med att vara en person som ingen håller med. Jag var alltid i den positionen när jag växte upp.
– Jag tror inte på att vara en fegis. Jag brukar gå fram till främlingar på gatan och prata med dem, skämta och förolämpa dem. Försöka se om jag kan få dem att slåss med mig, berättar hon och förklarar att det handlar om att se om hon kan få inskränkta människor att skämta om sin religion.
Galás har också studier i biokemi och beteendevetenskap bakom sig, och flera av hennes verk genomsyras av ett starkt engagemang i kampen mot aids – sjukdomen som tog livet av hennes bror. Scenen ser hon som en plats för bekännelser.
– Ibland säger jag saker som är väldigt chockerande men jag gör det inte för att chocka. Jag försöker bara berätta sanningen så som jag ser det.
Har du någon favoritplats på jorden?
– Hittills har det varit Santorini i Grekland men jag skulle vilja resa till flera av öarna och spendera mer tid nära havet.
Varför då?
– För mig är havet helande och vackert. Jag tycker om att simma och vara i vattnet, hela atmosfären och doften. Det finns till och med en sjukdom som heter thalassemi. Anemi hos befolkningen kring Medelhavet och den kallas så för att thalassa betyder hav. Hur som helst, nära havet vill jag vara.
! Diamanda Galás uppträder på Södra teatern i Stockholm i morgon, tisdag.