Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Musik

Kampen är över för Ultima Thule

På lördag gör det nationalistiska bandet Ultima Thule sin sista spelning. De sammanfattar sin karriär med parollen ”Det 30-åriga kriget”. Ett krig som nu kan avslutas när Sverigedemokraterna sitter i riksdagen, konstaterar sångaren och textförfattaren Jan Thörnblom.

Det är en fin förmiddag. Vi står utanför Jan Thörnbloms villa i Överfallet strax utanför Nyköping och tittar ner i en grop. Det var meningen att det skulle bli en liten fågeldamm. Men arbetet fastnade i stand-by-läge för tre år sedan. Nu sticker gula plaströr upp ur den steniga jorden som stelnade fingrar. I bakgrunden susar E4:an entonigt.

– Fan …

Jan kisar mot solen och stoppar tillbaka cigaretten i munnen. Han tar ett bloss som är så djupt att det uppstår en konstpaus.

– …jag har tänkt på det där. Vi är nog större än vi tror. Vi är ju ett begrepp.

Den lilla analysen berör något cent­ralt i berättelsen om Ultima Thule. Kanske är det till och med svaret på varför de blev ett av 90-talets största band. Under sin 30-åriga karriär har de antingen underskattats eller ignorerats av de flesta – även av sig själva. När de samlade allt fler beundrare var detta en process långt bortom mediernas radar. Det var först i och med deras hejdundrande genombrott som världen vaknade med ett ryck. I september 1993 låg tre av gruppens skivor på listan över de 20 bäst säljande albumen i Sverige. Detta samtidigt som singeln ”Vikingablod” noterade en niondeplats på singellistan. En bedrift inget annat svenskt band lyckats med.

I november 1993 bekände bandet för Aftonbladet att deras första singel, som gavs ut 1986, sponsrades av den öppet rasistiska kampanjorganisationen BSS, Bevara Sverige Svenskt. Hela musikbranschen tog ögonblickligen avstånd från dem. Bert Karlsson rev skivkontraktet och multinationella EMI slutade distribuera deras album. Sedan dess har de opererat på underjordisk nivå och gett ut många av sina skivor på egen hand. Själva hävdar de att de sålt sammanlagt en halv miljon skivor.

Om Ultima Thules kommersiella genomslag var stort så är deras ideologiska avtryck kolossalt. Det är tveksamt om något svenskt band haft en sådan radikal inverkan på sin samtid. Tillsammans med Lasermannen, Ny Demokrati och brinnande flyktingförläggningar var de en del av en främlingsfientlig våg som svepte över Sverige. Ultima Thule var soundtracket till denna missnöjeskultur som ekade överallt, från badsträndernas bergsprängare till Jimmie Åkessons pojkrum i Sölvesborg.

I dag hälsar Linus Bylund, Jimmie Åkessons pressekreterare, att Åkesson inte vill kommentera sitt förhållande till gruppen.

– Det blir så lätt missförstånd. Jag är inte lika skinnflådd i mediala sammanhang så jag kan ta diskussionen. Bland sverigedemokrater i min ålder så är Ultima Thule en tydlig minsta gemensam nämnare. Själv lyssnade jag på dem senast i går kväll. Jag tror också att varenda tår och blodsdroppe som etablissemanget plöjt ner för att bekämpa bandet har varit kontraproduktiv, säger Linus Bylund.

Huruvida Ultima Thule är ett rasistiskt band har debatterats intensivt genom åren. När gruppen var som störst skickade tidningarna ut sina skarpaste reportrar. Man ville avslöja dem. Få dem att försäga sig. Allt för att försöka förstå dem. Men de fyra Nyköpingskillarna bara halsade bärs och väjde för ämnet. Och så garvade de. Åt det kaos de skapat. Åt Ulf Lundell som hotade med att emigrera i desperation över vad som hänt med Sverige. Åt journalisten på Expressen som planterade en dold bandspelare, men som gruppen upptäckte och spelade in tramsiga hälsningar på. Reportrarna fick återvända till redaktionerna, utan syndabekännelser och förklaringar. När man läser deras reportage i dag glöder frustrationen mellan raderna. Det påminner om det mediala vanmaktsbeteende som uppstod när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen.

Tillbaka till Överfallet.

– Jo, här har man sprungit och skrapat knäna, säger Jan Thörnblom och ler stort.

Han hyr villan av sina föräldrar. De bor i huset bredvid. Här har släkten bott länge nu. Först drev Jans pappas morfar gården som ett litet jordbruk. Därefter tog hans son över. Honom hittade Jan död i vedboden.

Jan bor själv i huset. Varannan vecka har han hand om sina två pojkar. Men han betonar att han inte är folkskygg.

– Det tog ju slut med tjejen då. Och när kalabaliken var som värst så fick man ju höra ”jag vill inte att barna ska växa upp och bli eremit som du”. Det tog ganska hårt.

Efter en tid av arbetslöshet jobbar han numera skift på stålverket i Oxelösund.

– Jag är en industriromantiker som trivs med stämpelklockan. Där vill jag jobba till jag dör.

Jan Thörnblom är rörlig i tanken. Smart på ett hemsnickrat vis. Han pratar snabbt och säkert med tunn röst. Men när frågorna blir politiskt infekterade slår han ner med blicken och ler avväpnande oskyldigt. Som när jag frågar vilka rasistiska organisationer han var med i på 80- och 90-talet. Nej, det minns han inte. Och sedan ett pojkaktigt leende.

Historien om Ultima Thule börjar med Ugly Spots, ett traditionellt punkband. I början av 80-talet förvandlas de till ett nationalistiskt rockband. De kallar sin musik för vikingarock och 1982 tar de namnet Ultima Thule. Bandet rör sig i främlingsfientliga kretsar och spelar ofta tillsammans med uttalat nynazistiska band.

– På den tiden sågs ju Ultima Thule som ett nasseband.

Innebar din glidning från punk mot nationalism att du förlorade vänner?

– Vad är det för jävla analys? Det kanske jag gjorde. Men jag fick ju bättre vänner. Vi hade bättre samhörighet.

Hade Ultima Thule fans som ni inte ville ha?

– Äh, så resonerade inte vi. De fick väl tycka om vår musik. Vi hade vare sig vilja eller lust att ta avstånd. Folk ville att vi skulle spela på invandrargalor och såna grejer. Men varför skulle vi göra det? Stå där och tvätta röven. Vad förändrar det? Då skulle vi ju sälja oss.

Genom åren har ni haft alla möjligheter att vara mycket tydligare med var ni står. Det hade varit enkelt att skänka pengarna från BSS till ett välgörande ändamål. Det handlade om en struntsumma för er, men det hade varit en symbolhandling.

Han tystnar.

– Allting blir så konkret nu när du ställer såna här frågor. Du får det att framstå som att vi hade ett val. Men vi tänkte inte så. Jag hade aldrig några propagandatankar med texterna.

Hur tänkte du då?

– Jag var förbannad! I dag låter det patetiskt. Men jag jobbade på mejeriet som skulle läggas ner. Det blev inspirationen till en låt som ”Stolt och stark” och passagen ”förvägra mig brödet ur min hand”. Samtidigt menade somliga att vi var landsförrädare. Jag fick telefonsamtal från högerextremister som förklarade att de sparat en kula för mig.

Är du själv invandrare?

– Alltså, jag är ju halvfinne. Min mamma kom från Finland som barn.

Så i strikt bemärkelse är du alltså inte svensk?

– Nej. Men jag är stolt över att ha lite finnblod i ådrorna. Finnarna visade lite kuk under andra världskriget. Medan svenskarna bara var diplomatiska. Fan vad vi tjänade på att inte välja sida.

Som Ultima Thule?

Hans ögon mörknar.

– Det kan man väl säga. Sveriges hållning under andra världskriget var ju en del av en strategi. Vi hade ingen strategi.

Ok. För diskussionens skull bortser vi från vilka ideologiska ambitioner ni hade. Men er musik gjorde många rädda.

Jan tittar mig rätt i ögonen med klar blick. Det är som om han aldrig tänkt just den tanken.

– Jo, det är ju jävligt tragiskt.

Varför uppstod alla dessa fenomen samtidigt i början av 90-talet?

– Det var något slags lavineffekt. Jag tror att människan i grunden är främlingsfientlig. Eller nä, det var starkt sagt. Men vi vill vara med dem som liknar oss. Äh, jag måste ha en cigg.

Han är plågad av samtalet samtidigt som han ogärna vill avsluta det. När han öppnar ytterdörren susar den lilla silvergrå kattungen Grålle ut som ett streck mellan hans ben. Den äldre katten Morre, döpt efter den sexuellt ambivalente sångaren Morrissey, en av Jans idoler, sitter kvar inne i huset och surar. Vi bestämmer oss för att äta lunch och åker till en pub i Nyköping.

Jan studerar menyn noga. Han låter pekfingret glida från rätt till rätt. Han frågar om han verkligen får välja vad han vill. Pekfingret hejdar sig vid en plankstek för 179 kronor. Det dyraste på menyn. Han funderar länge. Så ändrar han sig. Det får bli en dagens i stället. Oxjärpar med kokt potatis.

Jan gör en svepande gest ut över lokalen.

– De andra la pengarna som vi tjänade på huslånen. Kanske nån tvättmaskin. Såna grejer. Jag gick hit, säger han och nickar diskret åt en bekant.

Era konserter är ofta väldigt laddade tillställningar.

– Jo, det är mycket muskler och bar överkropp.

Vad är det i er musik som skapar de här testosteronflödena?

Han lutar sig fram, som i förtroende.

– Jag hade en kompis som jobbade som civilanställd hos polisen. Hon berättade att innan deras utsättningar så lyssnade de på Ultima Thule. När jag var på en hockeymatch kom det upp två poliser och ställde sig intill mig. ”Va fan har jag gjort nu då”, tänkte jag. De ville ha autografer.

– Jag tror det handlar om kombinationen av vår musik, den här enkla punkgrejen, och våra texter där vi skildrar den lilles kamp mot den store. Det finns något där som gör att bonnpojken känner: det här är mitt!

Har bandet gjort dig lycklig?

– Njaa... nä... Det har väl inte riktigt handlat om det. Mer om trygghet, sammanhållning, personlig styrka.

Är det skönt att det snart är över?

– Ja, på sätt och vis. Det blir bara svårare att göra något med Ultima Thule. Vi kan ju inte gärna skriva en till låt om Gustav II Adolf.

Det var faktiskt ytterst nära att gruppen lade ner redan våren 2000 efter att deras replokal totalförstördes i en anlagd brand. Allt som fanns i lokalen blev till aska, såväl instrument som deras samtliga originalinspelningar.

– Ja, det var jävligt kämpigt.

Har du hållit ihop hela vägen?

– Du menar psykiskt? Jo, men det har jag. Jag har ju haft mina polare här i Nyköping. De har alltid vetat var jag står. De bara garvade åt hela skiten när det var som värst. När alla frös ut oss och Ulf Lundell skulle emigrera. Vår nationalskald, säger han och löjlar till rösten.

– Som skrivit ”Öppna landskap” som folk menar borde bli vår nationalsång. Fast den handlar om Österlen och 99 procent av Sverige är utelämnat.

Han fnyser och börjar prata hetsigt.

– Rödvinsvänstern alltså. Jävla batiktomtar. Vänstern handlade ursprungligen om arbetarnas kamp. Vart har den kampen tagit vägen? Nu står Gudrun Schyman och eldar pengar.

Du har ett genuint intresse för arbetarkultur. Kunde du inte lika gärna ha blivit en vänsterradikal artist? En Billy Bragg?

– Nej! Den vänster som fanns omkring mig när jag växte upp inspirerade mig aldrig. Då kommer man in på det där med internationalism och allt åt alla. Jaha? Och vem ska diska då? Det blir som i studentkorridorerna. Ingen diskar. Nej, in med ingenjörerna. De är pragmatiker som kan löser problem i stället för att prata om dem.

Vi återvänder till resonemanget om att Ultima Thule var en del av ett större sammanhang och deras funktion som inspiratörer. Vi pratar om att många betydande sverige­demokrater tillhör deras fans.

– Ja, det är stort. Det måste man säga.

Tror du att ni haft betydelse för Sverigedemokraternas framgångar?

– Det är jag övertygad om. Och nu när de kommit in i riksdagen så lägger vi ner. För då har vi gjort vårt jobb.

Han stirrar på de orörda oxjärparna som har kallnat.

– Så här blir det jämt. Jag pratar så mycket att jag glömmer att äta.

Fakta: Ultima Thule.

Bildades: 1982 i Nyköping.

Genombrott: När Bert Karlsson lanserar gruppen 1993 blir de snabbt ett av Sveriges största band.

Aktuella: Gör sin sista spelning på lördag på Kuggnäsfestivalen utanför Arnö.