Det pågår en musikrevolution omkring oss. Den handlar inte ett dugg om skivbolagskriser, distributionssystem eller nedladdning. Den handlar om hur vi själva sjunger.
2008 var året då tevespelet "Singstar" sålde i över 100.000 exemplar och mer än en halv miljon svenskar kände sig tvungna att ständigt ha Pierce Brosnans stela sjungande i "Mamma mia!" tillgänglig på dvd. Det röstades i "Idol" och tittades på "Singing bee", "Allsång på Skansen" och "Sing-a-long". "Guitar hero" och "Rock band" gjorde plastgitarren till den nya handkontrollen.
Med allra största sannolikhet sjöngs det en hel del. Både framför teven i fräsiga Stockholmslägenheter och på trötta hak, i hyrda karaokerum och på hemmafester.
Efter tjugo år har karaoken slutgiltigt och fullständigt blivit rumsren i Sverige.
När de första maskinerna började dyka upp i slutet av åttiotalet var det andra ord i skällan. I DN På stan beskrivs det 1992 som att "omusikaliska skorrhalsar får tillfälle att göra bort sig på krogen genom att sjunga kända låtar, blängande på en videoskärm där texten glider förbi. Alternativt att de som alltid fick gå ifrån mattelektionen på mellanstadiet för att de var med i "kööören", men ändå aldrig blev artister, får chansen att visa att de kan sjunga annat än "Den blomstertid nu kommer". I Expressen kallas det året innan för japanernas hämnd för andra världskriget. I dag är det nästan chockerande att läsa sådant oförblommat hån. Även om man tvättar bort den smygande rasismen och den nittiotalistiska grovironin finns det ett hat i botten som är svårt att förstå.
Brian Raftery är amerikansk musikjournalist och karaokeälskare. Efter att ha skrivit ett antal reportage om fenomenet, rest till Japan och beskådat karaoke-VM på en färja mellan Finland och Estland blev det en bok om hur karaoke håller på att ta över världen. "Don't stop believin'" ("Just a small town girl; livin' in a lonely world..." sjung med bara) befinner sig i en förvånansvärt tom ämneskategori, att skriva om karaoke verkar ha varit ungefär lika tufft som att erkänna att man älskar den.
Över telefon från hemmet i Brooklyn kopplar han rädslan och hånet i USA och Europa till vår besatthet av den som är "bäst":
- Vi har vuxit upp med idén att det finns folk som sjunger i duschen och så finns det riktiga artister. Vi ska respektera gränsen mellan amatör och proffs. Är du inte bra på det ska du inte göra det, även om du älskar det. Du förtjänar inte att stå på den scenen.
- Sedan var det förstås nytt och konstigt, folk är ju alltid rädda för sådant. Jag tror också att folk var snabba att håna dåliga sångare, mycket för att de skämdes över att själva vara det.
En sen fredagskväll är det definitivt ingen som skäms på karaokestället K Karaoke i Stockholm.
I stället för att ställa upp sångarna på en scen framför resten av kroggästerna får man här hyra ljudisolerade rum i varierande storlek. Ett sätt att sjunga karaoke som alltid varit det dominerande i Japan. Två, fyra, femton personer får plats, ölen serveras i kannor och tittar man in genom glasrutorna i dörrarna är det FEST. Genomsnittsåldern är kanske 27 och glädjen i folks ansikten total. Chock för en nattlivscyniker.
När tre bruttor skrålar med i Linda Bengtzings "Alla flickor" från Melodifestivalen 2005 känns det rätt logiskt också. Bengtzing var år 2000 med i fyrans talangtävling "Sikta mot stjärnorna", utklädd till Aqua-Lene. Karaoke med maskerad alltså.
Karaokeversionen av "Alla flickor" är sannolikt inspelad i Sollentuna utanför Stockholm. Där ligger Karaokefabrikens studior och där har majoriteten av alla svenska låtar i genren blivit till.
Pierre Lawestig är vd och grundare, med bakgrund i IT-branschen och ett finger rätt i luften när de startade 2002. Han har en enkel förklaring till populariteten.
- Det är roligt! När vi var små stod vi och mimade i hopprep till Carola och Boppers. Nu är det bara lite mer hightech.
Den inledande skepsisen skyller han på att de första maskinerna aldrig tog sig längre än rökiga krogar och Finlandsfärjor (det är ju lite ironiskt att det just var de besökarna, knappast trendjägarnas eller framtidsanalytikernas favoritobjekt, som var banbrytande). Att hårdvaran var dyr och laserdiscarna med låtar ännu dyrare hjälpte knappast. Men sedan slog formatet cd+g igenom, cd-skivor med grafik. Och i dag är Sverige enligt Pierre Lawestig ett av de stora karaokeländerna.
- "Idol" har haft stor del i det och tvärtom också, "Singstar"-explosionen drar ju även "Idol". Det är hemma i vardagsrummet drömmen skapas.
Brian Raftery lyfter också fram "Idol" som en av tre anledningar till att karaoke numera har vad han kallar en sorts nollad ställning i popkulturen. Det är inte coolt, men det är inte ocoolt heller.
- De första åren med "Idol" var alla väldigt unga och väldigt entusiastiska, de hade en sorts "girl/boy next door"-aura, och för många omdefinierade det vad en kändis var för något. Plus att det förändrade folks syn på sång, oavsett var man bor och hur tränad man är - kan man sjunga kan man bli en stjärna.
Den andra anledningen daterar han till den 18 maj 1999, dagen då Backstreet Boys släppte "Millennium":
- Många i karaokeindustrin refererar till det sena 90-talets tonårspopsboom, där hela skivindustrin gjorde catchy, lättmemorerade poplåtar med tonåringar. Det fick kidsen att vilja sjunga oavsett om de kunde eller inte. Kombinationen tonårspop och "American Idol" påminde folk om att det är väldigt roligt att sjunga och att det inte är något du ska behöva försaka.
2003 sätter sedan hipsterdrottningen Sofia Coppola Bill Murray att sjunga Roxy Musics "More than this" i "Lost in translation". Längre bort från Malungs pizzerias karaokekvällar är det svårt att komma, och det är den tredje anledningen Raftery nämner.
Om man ska tro dessa anledningar finns åtminstone en person i Sverige som har mer ansvar än någon annan. Andreas Carlsson satt i juryn i "Idol" förra året och var en av låtskrivarna bakom "Millennium". Låten "I want it that way" kallar Brian Raftery för erans högvattenmärke, något som i en tid då rockradion bara spelade Limp Bizkit, Creed och Papa Roach hade mycket stort inflytande.
Carlsson erkänner själv att han inte är någon stor karaokesångare och att han precis förlorat på "Singstar" mot någon "som inte alls kan sjunga lika bra som jag". Men sedan nämner han nöjt en sejour på den hippaste karaokebaren i världen (övervåningen på Cipriani i New York) där han sjungit "Girls just wanna have fun" tillsammans med The Hives Pelle Almqvist.
- Karaokelåtar är låtar som är melodiösa, och jag har alltid gjort melodiös musik. Jag tycker verkligen att det är en ypperlig möjlighet att sjunga låtar man tycker om. Bakgrunderna må låta cheesy och vara dåligt inspelade, men karaoke är ett forum där musiken tar sig vidare.
- Det är säkert så att de tävlande i "Idol" har sjungit karaoke, men det finns så mycket nya influenser hela tiden. Hade programmet gått på 70-talet hade säkert majoriteten bestått av rockband som stått och harvat i fritidsgårdarnas replokaler.
Att karaoken invaderat teveutbudet må vara irriterande för en del, men den största förändringen ligger i hur vi alla upplever musik.
Brian Raftery skriver att människor radikalt förändrade sitt förhållande till musik när inspelningar blev allmänt tillgängliga. Plötsligt behövde inte sånger konstant sjungas för att bevaras, de kunde spelas in i stället. Och de som sjöng på dessa skivor etablerade en hierarki av sångare där det plötsligt fanns allmänna kriterier för vad som utgjorde "bra" och "dålig" sång. Alltså sjunger inte den som tycker sig vara dålig på att sjunga eller generar sin omgivning när hon eller han gör det. Publiken håller sig duktigt på golvet och låter de riktiga artisterna uppträda.
Till nu, när band som Of Montreal erbjuder live-karaoke sedan den vanliga konserten är över och den generation som vuxit upp med karaoke helt har tappat koncepten vad gäller deltagande. Oavsett om det är på internet eller på krogen. Ingen vill längre stå still och se på, något som knappast kommer att bli mindre framträdande i framtiden.
- Jag undrar hur det kommer att bli, hur artister och musiker kommer att svara på att unga människor vuxit upp med förväntningarna att spela någon form av roll i musiken, säger Brian Raftery.
- Artister erbjuder fans att göra musikvideor och remixa låtar i dag, men än så länge har det inte påverkat den faktiska musiken.
Raftery tror också att vi mer och mer kommer att gå mot den asiatiska versionen av karaoke, i privata rum eller hemma i vardagsrummet.
- Men den publika versionen kommer nog aldrig att försvinna, det finns alltid en viss grupp som vill stå på den där scenen. Det är en så fantastisk kick att göra det, oavsett om man är livrädd eller älskar det.
För någon som alltid hatat att sjunga offentligt tills "Rock band"-micken sattes i hennes hand låter det bra. Mycket bra. Som Pierre Lawestig säger:
- Det finns två svåra saker med karaoke: att få folk att sjunga första sången och att få dem att sluta.