Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Musik

Kartellens musik är för Sverige i tiden

Sebbe Staxx.
Sebbe Staxx. Foto: Karl Henrik Edlund

I lördagens välgjorda SVT-dokumentär om hiphopgruppen Kartellen, ”Lys upp skuggorna”, fastnar jag särskilt för en replik.

Det är rapparen Sebbe Staxx som förklarar gruppens musikaliska framväxt, från våldsromantisk gettorap till politisk medvetenhet, under de nio år de har varit aktiva: ”Vår plan var hela tiden att skrika tills folk börjar lyssna, och när de gör det ska vi börja prata med dem.”

Läs mer om Sebbe Staxx här

Det kan låta som en smart efterkonstruktion för att täcka över ungdomssynder – som när man i början av karriären poserade med automatkarbiner och uppträdde på scen med en uppblåsbar gris i polisuniform till låten ”Fuck aina”, med rader som ”Piketen är fittor”. Att skapa en hajp med kontroverser och sensationalism vore de heller inte först i musik- eller konsthistorien med, det är en vanlig artistisk dramaturgisk kurva.

Men Kartellens evolution är tecken både på personlig mognad och resultatet av en politisk utveckling i Sverige.

Det brukar lite förenklat sägas att när USA fick sin första svarta president växlade amerikansk hiphop från att vara systemkritisk till att vända blicken inåt, vilket gav oss dagens emorappare; känsliga och introspektiva själar som Drake, Future och Kendrick Lamar.

Samtidigt har vi i Sverige, efter åtta år av alliansstyre, haft den kanske mest politiska hiphopperioden någonsin, åtminstone sedan tidigt 90-tal. Kartellen blev del av samma rörelse som Labyrint eller Carlito. Redan för sex år sedan gjorde Kartellen låten ”Bort med alliansen”, där de rappar: ”Var fjärde ensamstående lever under fattigdomsgränsen/inkomstklyftorna ökar och det är tendensen”. Därifrån var utvecklingskurvan given fram till de än mer medvetna, Palmesamplande låtarna på förra skivan ”Ånger & kamp del 2”.

Därmed inte sagt att de tidiga låtarna inte var politiska i sin skildring från gatuperspektivet. Men ”Lys upp skuggorna” sätter en tydlig spotlight på skillnaden mellan att vara politisk och att vara politiskt medveten.