Violinisten Gerorge Kentros och electronicaartisten Mattias Petersson gör ny musik genom att sampla och bearbeta klassisk musik. För att göra den "relevant" i dag.

Tidigare i vår tolkade de vintern i Vivaldis fyra årstider här på DN.se. Nu har de remixat Maurice Ravels orkesterverk "Boléro" från 1928.

Varför har ni valt Ravels "Boléro"?

– Ja, det är ett lite farligt verk att ge sig på, säger Mattias Petersson, det finns ju flera remixer sen tidigare. Men det är ett makalöst bra verk, med samma kraft som hos minimalisten Steve Reich och med samma känsla av att man är alldeles andlös när det tar slut. Sen bygger det på ett väldigt begränsat material och det har alltid lockat mig.

Den berömda "höjningen" i slutet kommer i er version efter ungefär åtta minuter. Vad handlar den om?

– Höjningen som Ravel gör är helt oväntad och helt out. Hela stycket går ju ut på att driva något så långt som möjligt. Men i höjningen är det som att hela fundamentet försvinner. Som när någon drar undan mattan man står på. Det är här som "Boléro" förvandlas, trancenderas, från att vara maskinell till en ren och skär naturkraft. Och det är också först här, i vår remix, som den kända "Boléro"-rytmen visar sig fullt ut, där alla slagen finns med.

Den franske nobelpristagaren J-M G le Clézio har i sin senaste roman beskrivit Ravels "Bolero" som en musik om att förstå och att ta sig förbi det förflutna. Om hungern efter en ny början. Hur ser du på tystnaden - efter den våldsamma stegringen?

– Slutet i "Bolero" är mycket dramatisk. Och den tystnad som uppstår efteråt föder för mig en glimt in i ett slags evighet, ett utsnitt av tiden där tiden står still. Därför har vi, till skillnad från Ravel som slutar sitt stycke abrupt. låtit musiken klinga vidare i en komponerad efterklang. Som om där fanns en fortsättning´.