I Pekings studentkvarter ligger en av stadens mest levande undergroundklubbar och därinne råder en explosiv stämning. Från scenen pumpas det ut rå punk - Misandao med sångaren Lei Jun i spetsen dominerar lokalen. Framför scenen står en kompakt massa av punkare och skinheads. Publikens respons är imponerande och alla verkar kunna texten till sången som Lei Jun vrålar ut för full hals uppe på scenen. Låtens budskap är tydligt och självsäkert - ta ingen skit från polisen. Röjet framför honom påminner om ett slagsmål där alla är på samma sida och spelningen kulminerar i ett unisont vrål från publiken.
För 33-åriga Lei Jun startade allt 1997 då det började dyka upp punkband på Pekings undergroundklubbar. Musiken tilltalade honom och två år senare bildade han Misandao. Skinheadstilen, som först dök upp bland Storbritanniens arbetarungdom i slutet av 60-talet, fascinerade Lei Jun.
- Jag kände att det var helt rätt, stilen är renodlad och rakt på sak. Det är en livsstil och en livsåskådning som för mig betyder att man går sin egen väg oavsett vad andra tycker, förklarar han.
Bandet har spelat i snart tio år och höjdpunkten hittills är en 35 dagars turné i Europa förra året. Att komma i väg på turné var dock inte så lätt för bandet då det krävdes pengar och totalt engagemang. En av bandmedlemmarna hoppade av och Lei Jun var tvungen att säga upp sitt eftertraktade jobb i mediebranschen.
- Jag tvekade inte en sekund. Nu är jag arbetslös men det var det värt.
Att vara skinhead i Kina garanterar att man sticker ut från mängden och betraktas som suspekt av gemene man. Men även en del andra musiker och klubbarrangörer i Peking säger att Misandao har ett dåligt rykte. Lei Jun tycker att det är oförtjänt och säger:
- Folk tror att vi är bråkstakar och gangstrar bara för att vi ser ut som vi gör. De vet inte vad skinheads är för något eller vad vi står för. Vår stil har inget med våld att göra. Vi vill bara spela vår musik och leva vårt liv. Vi letar inte efter trubbel men allt trubbel verkar leta upp oss.
Den ständigt törstiga sångaren försvinner i väg till baren för mer öl. Vi har bestämt möte hemma hos honom kommande dag.
Det är stekhett på Pekings smogtyngda gator, och bostadsområdet Lei Jun bor i är överväldigande stort. Husen är slitna och har samma gulgråa färg som det ständiga diset i luften. Det är lätt att gå vilse mellan jättehusen och Lei Jun får lotsa oss per telefon. Byggnaden han visar oss till verkar helt öde och vi tar hissen till artonde våningen där lägenheten som Lei Jun delar med sin fru och två bulldoggar ligger.
Överallt i bostaden ser man spår av Lei Juns musikengagemang. Det sitter affischer och flygblad från tidigare spelningar och festivaler på väggarna i hela lägenheten. I hyllorna står det bröllopsfotografier där paret poserar i kläder som blandar klassisk stil med typiska skinheadattribut som hängslen, kängor och uppkavlade byxor.
Lei Jun ställer fram ett par flaskor öl på soffbordet och slår sig ner på en kudde medan han pekar på hundarna Do-Do och Rudy.
- Jag saknar tillstånd för de där två. Klagar grannarna kan polisen komma och ta dem ifrån mig. Ifall de orkar, hundarna har blivit rätt tjocka den senaste tiden.
När Lei Jun försöker dricka sin öl samtidigt som han skäller på sina hundar att de inte ska gnaga på soffbordet är likheten mellan hund och husse slående. Karismatiska, nyfikna och väldigt envisa alla tre.
På en av de t-tröjor som Misandao har tryckt upp för att sälja står det "Love the country, hate the government" och jag frågar Lei Jun var gränsen går för vad de vågar säga och skriva.
- Vi säger vad vi vill. Om det kommer att ge oss bekymmer i framtiden så får det bli så. Det finns många problem i Kina men bristen på yttrandefrihet och pressfrihet är två av de största, vi får bara höra sådant som regeringen vill att vi ska höra. Min fru jobbar på en dagstidning och varje morgon får de en lista på saker de kan skriva om. Själv försöker jag inte bedriva någon kamp men jag vill i alla fall kunna säga och skriva vad jag vill. Just nu struntar myndigheterna i oss för att vi inte når ut till så många men det skulle nog ändras ifall vi blev större.
I Kina måste alla låttexter bli godkända av myndigheten innan musiken kan släppas på ett officiellt bolag.
- Vi har tackat nej till ett skivkontrakt med ett stort bolag för att de krävde ändringar i texterna. Nu säljer vi och distribuerar skivorna själva, säger Lei Jun.
Många band använder sig av finurliga omskrivningar och formuleringar för att få sina poänger genom censuren och jag frågar Lei Jun varför Misandao inte gör så.
- Det är inte vår stil. Vi är skinheads, vi går rakt på sak.
Och visst är Misandaos musik rakt på sak. Låten "Soul of chinese cops" beskriver kinesisk polis som hundar och maskiner medan "Not our game" handlar om sommarens OS. Och Lei Jun är skeptisk.
- Det är bara politisk teater, en chans för regeringen att visa upp en fin fasad. Folk tycker det är opatriotiskt att vara OS-kritisk och alla håller koll på varandra. När folket själva tystar kritiken tycker jag det påminner om kulturrevolutionen.
Lei Jun berättar om de otaliga och ständigt pågående upprustningarna av Peking inför OS. Mycket är bara för syns skull menar han.
- På ett ställe jag känner till bygger de en tillfällig vägg framför en restaurang bara för att myndigheterna inte tycker den håller måttet. Numera måste man känna till restaurangen för att hitta den undangömda dörren som leder dit.
Lei Jun börjar skratta när han tänker på allt han anser vara en fjäskig fasad och tillägger:
- Vet ni att polisen tränas till att le mer under OS? Det ska gå runt kontrollanter för att kolla dem har jag hört.
Ölen är slut så vi tar hissen ner igen och går ut i eftermiddagssolen. Utanför dörren säger Lei Jun:
- Jag vill att de som kommer till Peking i sommar ska veta att mycket är tillputsat inför OS. En smart turist ser nog skillnaden och jag hoppas att många kommer att uppskatta även de sidor av Peking som inte är tänkta att synas. De gamla kvarteren som fortfarande finns kvar i skuggan av skyskraporna. Den riktiga staden är lite sliten och smutsig men det är så den ser ut.
Lei Jun ser nedåt gatan, skrattar sitt korta karaktäristiska skratt och vi säger adjö.
För Misandao har skinheadstilen blivit en daglig protest och vägran att rätta in sig i leden. De går - som de säger - sin egen väg. Trampande mellan de eviga byggarbetena som pågår för fullt just nu i Peking.