Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Klassiska revolutioner: 1. Flerstämmighetens födelse

Perotinus notblad ur ”Alleluia nativitas”.
Perotinus notblad ur ”Alleluia nativitas”. Foto: Wikipedia
DN:s Martin Nyström listar de 10 mest innovativa ­ögonblicken i den klassiska musikens historia.

Musikhistorien är en myllrande väv, en obruten kontinuitet av förmedlingar, förändringar och förnyelser. Men ­ibland sker något helt enastående. Då det i musiken öppnas en aldrig tidigare sedd horisont. Ett sådant ögonblick kan man kalla det som händer cirka tio sekunder in i körverket ”Viderunt omnes”. Då de fyra intensivt sammantvinnade stämmorna börjar röra sig som i dans och efter var sitt individuella mönster. Med en svingande uppåtkraft som vore de luftburna. Men vad vi hör här är inte bara ett jubel över den gudomliga frälsningen som nått ”jordens alla hörn”, som texten talar om, utan också ett musikens jubel över sin egen förmåga. Ett språng där den västerländska kyrkomusiken för första gången utmanar sin strängt liturgiska funktion och blir till ett självständigt estetiskt uttryck, en konstmusik på egna ben.

”Viderunt omnes” komponerades troligen år 1198 i Paris, förmodligen av en person vid namn Perotinus. Man vet inte helt säkert. Men Perotinus var en av flera tonsättare som var verksamma vid den så kallade Notre Dame-skolan från slutet av 1100-talet fram till 1200-talets mitt. Ett första europeiskt centrum för ett innovativt och experimenterande musikskapande där den fast reglerade kyrkomusiken utmanades och förändrades i mötena med en mångfaldig musikalisk verklighet.

Flerstämmigheten, det polyfona tänkandet, kom under medeltiden att bli instrumentet för att utforska och gestalta den enskilda stämmans självständighet i samspel med andra stämmor. En process som under renässansen, med tonsättare som Josquin Duprez, Orlando di Lasso och Giovanni Palestrina, når fram till de ackordiska samklanger som blir musikens svar på ”det individuella perspektivet” inom de övriga konsterna.

Varför Notre Dam-skolans musik fick en sådan innovativt experimenterande inriktning runt år 1200 vet man inte säkert. Kulturhistorikern Martin Burckhardt menar att denna tid också är samtida med den ”spöklika uppkomsten i Europa av idén om det mekaniska urverket, den mätbara tiden”. Och att denna polyfona musik, med sitt nya sätt att organisera tidsvärden ( långa och korta toner), var ett uttryck för att binda sig till den mätbara tiden – men bara för att, som Perotinus i ”Viderunt omnes”, med ett jubel svinga sig ur den.

En annan förutsättning var den då avancerade alfabetiseringen (notskriften) av musiken. Ett skriftsystem som flera hundra år tidigare hade tillkommit för att säkerställa den liturgiska musikens oföränderlighet och bundenhet till budskapet – men som paradoxalt nog blev nyckeln till dess konstnärliga frihet.

Efter att texten publicerades första gången har det i denna artikel tillkommit lyssningstips i efterhand.

Lyssningstips

The Hilliard Ensemble "The kiss of a divine nature - the contemporary Perotin" dvd och cd (Arthaus Musik/Naxos)