Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Klassiska revolutioner: 2. Den första arian

Martin Nyström listar de mest innovativa ögonblicken.

Exakt mitt i Claudio Monteverdis opera ”L’Orfeo”, mitt i den centrala tredje akten när gryningsljuset ersatts av dödsrikets mörker, drabbas huvudpersonen Orfeo av känslan av att han inte längre finns till. Men världen runt omkring honom svarar på hans bävan med ljudliga ekon av violiner, kornetter och harpor. Han är inte ensam och mitt under denna scen, efter det att han med sin egen lyra fyllt luften med kaskader av ljusglitter, sker vändpunkten. Han blir till på nytt och med en utåtriktad kraft, värdig den som just vänt tillbaka ur hjärtats mörker, uttalar han sitt namn: ”Orfeo son io” (”Jag är Orfeo”).

Detta ögonblick skulle man kunna kalla för arians födelse, den musikaliska form där ett ensamt subjekt uttrycker och ställer frågor kring sina tankar, sina känslor och sin självbild, som kom att bli den avgörande uttrycksformen för operakonsten från tidigt 1600-tal fram till det sena 1700-talet då den fick konkurrens av dialogiskt uppbyggda ensembleformer (duetter, terzetter, kvartetter etcetera). Då det utpräglat monologiska och cirkulära i barockens former ersattes av wienklassicismens dynamiska dialogicitet.

Claudio Monteverdi (1567–1643) var en av deltagarna i den experimentella estetiska rörelse i Florens som vid slutet av 1500-talet sökte en ny expressivitet i musiken inspirerad av det mänskliga talet. En oregelbundet flytande och känslomässigt upprörd musik som mera naturligt och oansträngt än tidigare kunde avbilda olika passionerade tillstånd. Och som kunde förmedla den paradoxala känslan av att vara världens mitt – men ändå vara helt förlorad och inte veta vem man är. Ett slags urscen i all operakonst.

”L’Orfeo” som uruppfördes vid hovet i Mantua 1607 var inte den allra första operan, akademiska försök hade gjorts tidigare av tonsättare som Giulio Caccini, Emilio de Cavalieri och Jacopo Petri. Men med sina dramatiska dimensioner blev den upp­hovet till opera som en scenkonst. Och till idén om operahuset som såväl ett offentligt torg (för publiken) som en avbild av kosmos. Ett operahus som med tidens mest avancerade mekaniska tekniker kunde få scenen att växla från ljusmättade himmelska parnasser till hotfullt morrande underjordar. Där den ensamma individen på sin tron fick sin höga position och sina fasta konturer satta på spel. Och där man, med Monteverdis egna ord, för första gången kunde ”tala i musik”.

Efter att texten publicerade första gången har det i denna artikel tillkommit lyssningstips i efterhand.

Lyssningstips

Concerto Italiano och Rinaldo Alessandrini "L'Orfeo" (Naîve/Naxos)