Eurovisionsveckan kom mest att handla om ont blod mellan öst och väst. Konspirationsteorier kring grannröstning har florerat de senaste dagarna. Planer har ritats upp för att i framtiden förhindra resultat som det i lördags där de första sexton platserna kneps av öststater.
Alla drar fördel av relationerna i sitt område, hur många poäng man får hänger på hur många (goda) grannar man har. Ryssland håvade in höga poäng från forna Sovjetstater, Sverige från Danmark och Norge och inte så många andra, isolerade (och hyfsat usla) England bara från Irland och hunden på katten och katten på råttan och råttan på repet. Vinnaren från Serbien plockade in tolvor från de länder som en gång utgjorde Jugoslavien - och från många andra, vad än någon säger vinner man inte enbart på goda relationer till närliggande länder.
Samtidigt har en annan kanske större fråga för ESC:s framtid än den om öst och väst hamnat i skymundan. För maktbalansen mellan öst och väst går i vågor. Efter öststaternas intåg i tävlingen under tidigt nittiotal vann de inte förrän vi var på andra sidan millennieskiftet. Ingen klagade när västeuropeiska länder vann år efter år eller när till exempel Irland radade upp vinster.
Den debatt som uppstod i början av veckan om vad som utgör en riktig schlager och vad som är acceptabelt att göra inom gränserna för Eurovision Song Contest innehåller på många sätt och vis intressantare frågor för ESC:s framtid. Som handlar mer om vägval. Skälet till att schlagervärlden över huvud taget kom till Helsingfors var ju de fjolårsvinnande träskmonstren i Lordi och redan i Aten 2006 höjdes röster om att folk i gummimasker som bjöd på pyroteknikförstärkt show var dåligt för tävlingen. Vill man ha - inte för att det ena utesluter det andra, det har 52 år av melodifestivaler med all önskvärd tydlighet visat - en melodifestival eller ett spektakel?
Frågan om "det äkta" drogs till sin spets i lördags kväll när den stora tvekampen stod mellan Serbiens väldigt traditionella hantverksmässiga powerballad och andraplacerade Verka Serduchka från Ukraina, vars låt var så långt från den klassiska schlagern man kan komma - en discokuleglittrande freakshow.
Samtidigt är det ingen nyhet att man kan komma långt på en tydlig visuell idé, att göra ESC till en cirkus för egen vinning, det är bara gimmickarna som har blivit mer extrema och bisarra. Man kan inte som för lite mer än tjugo år sedan bara spreja tre par skor i guldfärg.