När Bruce Springsteen gjorde sin berömda Ullevispelning sommaren 1985 – den som fick arenan att skaka sönder – bestod publiken av 23-åriga killar som spenderade 650 kronor under sin Göteborgsvistelse. När Springsteen kom tillbaka tjugo år senare hade publiken blivit drygt 40 år gammal och bestod till hälften av kvinnor. Medelbesökaren gjorde då av med runt tvåtusen kronor. Allt enligt en Chalmers-undersökning.
Konsertpubliken, som en gång i tiden mest bestod av unga killar i jeans, är nu välmående svensk medelklass i färgglada vindtygsjackor, de är bilägare, villaägare, föräldrar, skidåkare, kreditkortsinnehavare – konsumenter kort sagt.
Själva konsertbiljetten är bara en av många utgifter under en evenemangshelg, och ju äldre och mer köpstark publiken blir, desto mer pengar spenderar de på resor, boende, mat och andra nöjen i samband med konserterna. Det är dessa pengar konsertarrangörerna är ute efter.
– Vi ska inte ge bort pengar till folk som inte har med saken att göra, säger Thomas Johansson. Det finns en hel drös som tjänar pengar på våra konserter som inte borde göra det.
– Vi tänker bli ännu mer inblandade i alla aspekter av konsertevenemangen, fortsätter Johansson något hemlighetsfullt.
Thomas Johansson är en av de mäktigaste människorna i Musik-Sverige. Det har han varit i fyrtio år, ända sedan han startade det som skulle bli EMA Telstar – nordens största producent- och arrangörsbolag av livemusik. På hans kontor på Östermalm sitter bilder på Thomas Johansson tillsammans med några av världens största stjärnor, däribland Michael Jackson. På ett skåp ligger olika artefakter och presenter.
– Här, säger han och räcker mig ett munspel, blås i det här så får du smaka på Bob Dylans DNA.
För tio år sedan sålde Thomas Johansson EMA Telstar. Efter några turer hamnade firman under den amerikanska konsertjätten Live Nations paraply, och i dag är Johansson medlem i bolagets ledningsgrupp och dessutom ordförande för det nordiska dotterbolaget. I Sverige har Live Nations marknadsandel hamnat på ungefär 70 procent, efter uppköp av de mindre konkurrenterna Motor och Luger.
– Vi är stora, men våra marginaler är små, säger Thomas Johansson. Vinstmarginalerna ligger på cirka 3–4 procent. Avtalen med artisterna är så tajta, de släpper inte ifrån sig mer.
Musikbranschen är under förvandling. Gamla affärsmodeller har brakat sönder och nya uppstått. Skivbolagen har drabbats hårt av ökad konkurrens både från legala och illegala nättjänster. Musiken har blivit lättillgänglig och men också svår att ta betalt för. Samtidigt blomstrar konsertlivet, arrangörernas omsättningar ökar kraftigt och de stora artisterna tjänar allt mer.
Thomas Johansson har föga sympati för skivbolagen.
– Deras modell – att transportera plastbitar med lastbil – har rasat medan de har stått och tittat på, säger Thomas Johansson lakoniskt. De borde också glädjas åt det ökade musikintresset, men eftersom de inte hittat någon ny arbetsmodell blir det svårt för dem.
– Det är intressanta tider, menar Johansson, allting har blivit bredare och öppnare. Det påminner lite om 70-talet faktiskt. Under proggåren sysslade vi inte med listor i Sverige. Vi på EMA var tvungna att ha tentaklerna ute för att förstå vad som skulle bli stort och vilka artister det kunde löna sig att ta hit. Nu kan band vara enorma på nätet utan att det får någon effekt på försäljningsbaserade topplistor. I längden måste man kunna musik för att lyckas i den här branschen. Och där har skivbolagen också gått vilse. De brydde sig inte om musiken.
Efter de gamla intäktsmodellernas kollaps är branschen fokuserad på att utvinna pengar ur turnerande artister. I USA har Live Nation gått långt i sina samarbetsavtal med försäljare av produkter och tjänster som kan knytas till en konsertupplevelse. I möjligaste mån vill de själva äga och kontrollera all försäljning. De äger redan sina egna arenor och ligger i förhandlingar om att köpa USA:s största biljettagentur. Sedan ett par år tillbaka erbjuds möjligheten att köpa en dvd- och ljudinspelning av den just avslutade konserten på vissa arenor. Dessutom säljer man vip-paket, speciella biljetter och möten med artisterna, med vilka man skriver allt mer långtgående avtal.
I Sverige har det inte gått så långt, men under sommaren görs några försök. Vip-biljetterna till Britney Spears för 9.000 kr/styck sålde slut direkt. Sedan länge har publiken fått betala dyrare för parkett, men nu erbjuds de mest hängivna platser bakom eller ovanför scenen, specialinsläpp, exklusiv kringförsäljning och i sällsynta (och kostsamma) fall också möten med artisterna.
Live Nation har fått kritik för att de utnyttjar sin särställning till att konkurrera ut mindre aktörer, däribland landets konserthus. Ofta får konserthusen finna sig i att hyra ut lokalen till Live Nation för en billig penning i stället för att boka en artist och arrangera konserten själv – med vinstmöjlighet. De konserter man själv kan ordna är i regel med olönsamma grupper. På sikt kan mångfalden i utbudet hotas.
– Vi kan inte ge bort våra marginaler till konserthusen, svarar Thomas Johansson. Vi har alltid varit mera arrangörer än förmedlare av band. Våra artister kan inte göras ansvariga för kulturutbudet i svenska städer. Vi är först och främst ansvariga för vår affärsmodell.