Kopulationspop på bruten engelska
Publicerat 2008-02-27 09:04
The Teenagers är tre fransmän som bor i England och har massor av fans i Mexiko. Inom kort blir de nog kända på fler ställen, för deras debutalbum handlar om väldigt universella saker: sex. Och festande.
- Våra låtar handlar om vad som försiggår i hjärnan, inte i våra liv. Vi är inte några som har varit med om allt. Men vi har drömt om allt, kan jag lova dig, skrattar sångaren Quentin Delafon.
Han och Dorian Dumont (The Teenagers tredje medlem, Michael Szpiner, ligger kvar hemma i sjuksängen) befinner sig i Stockholm under ett dygn för massor av intervjuer. Och party.
- Men det där Riche var inget vidare, du, bara en massa uppkomlingar...
Oj då. Man kan få uppfattningen att The Teenagers är ett gäng snygga och överlägsna players med überkredd och svagt intresse för sin omvärld. Att de ute på segertåg över världen fnyser åt alla lokala löjligheter.
Men framför mig sitter två förtjusande 26-åriga före detta skolkamrater från Sèvres i Paris sydvästra utkanter.
- Inga upplopp, säger Quentin Delafor och ler med en uppsträckt hand, som hade han fått frågan hundratals gånger tidigare. Det här är ett ganska välmående område.
Som bekant skapar bostadsområden som är befriade från kamp för brödföda och respekt helt andra frustrationer och drömmar. Det brukar handla om självförverkligande, berömmelse. Och sex. Och party. Som hos alla andra har även de här killarnas grubblerier hamnat såväl långt ut i cyberrymden som en bit under bältet.
- Vi är en enda röra av tonårsfantasier, vuxenfantasier, sanningar och verkligt liv, antar jag, suckar Quentin Delafon.
Skillnaden gentemot de flesta skivartister är att The Teenagers bestämt sig för att presentera tankarna i låttexterna. Inte skriva om eller försköna, inte använda andra ord än dem man tänker. Könslivet rusar förbi fler än en gång på The Teenagers debutalbum (släpps 18 mars) som musikaliskt är en blandning mellan brittisk blekindie och kontinental danspop. Låtarna är kort och gott tankar om livet som det levs nu, inklusive några mindre tryckbara formuleringar. Uppriktigt och ingen stor sak, kan tyckas, men The Teenagers kommer att vinjetteras som osedlig kopulationspop. De har redan förärats skylten "Explicit content" på till exempel Itunes, trots att albumet innehåller långt färre "fuck" än en ihjälkramad Scorsese-film.
- Vi kallar oss för The Teenagers för under de där få åren finns en frihet i tanken som försvinner gradvis ju äldre man blir, säger Dorian Dumont. Där finns en oerhörd mängd frustration, och vikten av att uttrycka den. Vi är inga tonåringar längre, men vårt lilla projekt kanske kan uttrycka det som många unga människor känner. Själva var vi mycket tystare och blygare än vad våra texter är.
- Men du målade väl en del graffiti, Dorian? säger Quentin med ett leende.
- Jo visst, jag var ute och sprejade två gånger. Wild
Trots strofer som "On day 2, I fucked her, she's such a slut" och "This bitch deserves to die" känns The Teenagers aldrig flåsigt vulgära. Quentin tror att det är deras franska accent som lurar lyssnaren, men sanningen ligger nog i humorn. The Teenagers texter är ofta små anekdoter med roliga kommentarer eller tankar. Det blir sällan skitigt.
- Mmm, textexempel som "subba som förtjänar att dö" handlar om en tjej som stal vår gitarr. Jag tror att den typen av vårdslösa ord rusar genom hjärnan på vem som helst som blivit bestulen. Skillnaden är bara att vi skriver det.
Vilken typ av reaktioner har ni fått på era texter?
- Det har inte varit så många, faktiskt, mest från amerikanska lyssnare och i synnerhet kring låten. "Homecoming" (där refrängen går "I fucked my american cunt", DN:s anm.) och det kan vara de mest absurda kommentarer, eller vad sägs om den här: "Eftersom USA räddade er från tyskarna en gång så borde ni vara tacksamma och inte beskriva sex med en amerikanska." Va?! Haha!
- Och om låten "Fuck Nicole" har vi fått höra såväl "Oh, tack, jag har längtat efter att få se mitt namn i en låt" som "Mitt ex heter Nicole och hon är en bitch" så det kan verkligen vara både och.
Ni bor alla tre i London. Jag trodde att Paris på 00-talet var en utmärkt stad för unga coola musiker att ha sin bas i.
- Nej, nej. Paris är riktigt dåligt vad gäller musik. Nattlivet är mest baserat kring restauranger och barer, men vad gäller klubbeståndet - att riktigt gå ut och festa - så är nog vilken europeisk stad som helst bättre.
Är det därför ni kallas fransk indiepops frälsare?
- Frankrike är ju så sent på gitarrbaserad indiepop, så det finns inget att rädda. Vi var ju i princip ensamma innan vi stack.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
