Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Musik

Krautlegenden Holger Czukay är död

Holger Czukay spelade i bandet Can.
Holger Czukay spelade i bandet Can. Foto: imago stock

Nils Hansson om Holger Czukays bortgång.

När den tyska krautgruppen Can 1977 tog in en ny basist i sättningen verkade det lite underligt, eftersom basisten Holger Czukay stannade kvar. Men i stället för att spela bas ägnade han sig nu helt åt att pyssla med diverse elektroniska manicker, inklusive bandspelare och radiomottagare. Som en sorts analog sampling.

I dag är det lätt att se som ett förebud om framtiden, men det var ett udda grepp då. Fast logiskt för ett band som alltid hade skapat sin musik med själva skivstudion som ett instrument, där flera led återstod efter att de improvisatoriska inspelningarna var avklarade.

Holger Czukay skulle snart gå vidare med en solokarriär som bland annat utforskade ambient, världsmusik och vad han kallade ”radiomåleri”, där han spelade på kortvågsradio som ett instrument – ett nytänkande som bland annat influerade Brian Enos och David Byrnes banbrytande samplingsalbum ”My life in the bush of ghosts” 1981.

Tillsammans med Can-trummisen Jaki Liebezeit kom han också att spela i en rad olika projekt med David Sylvian, The Edge (från U2) och Jah Wobble.

Men det var med Can som han gjorde sina mest legendariska insatser. Redan från starten 1968 var det ett udda rockband, inriktat på experiment och innovation. Likt klaviaturspelaren Irmin Schmidt hade han studerat för Karlheinz Stockhausen, arbetade som musiklärare i Köln och hade inget intresse för rockmusik förrän en elev spelade The Beatles ”I am the walrus” och han plötsligt såg en massa möjligheter.

Snart hade han bildat Can tillsammans med kollegan Schmidt, sin före detta elev Michael Karoli på gitarr och trummisen Jaki Liebezeit, som just hade övergett frijazzen för att utforska det monotona. Som sångare tog de först in en amerikansk bildkonstnär, Malcolm Mooney, och därefter en japansk gatumusikant, Damo Suzuki.

De gjorde happeningartade konserter och ägnade sig åt långa improvisationer i sin egen studio, kallad Inner Space. Ur dessa redigerades sen fram låtar som kunde vara tre eller arton minuter långa, fullkomligt abstrakta eller rena hitsinglar, med Czukay som främsta ljudtekniker.

Låtar som ”Spoon” och ”I want more” blev listklättrare redan på 70-talet, men gruppens verkliga betydelse som banbrytare och inspiratörer skulle inte bli tydlig förrän långt senare, vilket gäller för hela den våg av experimentell tysk krautrock där Can hörde till de ledande namnen tillsammans med Kraftwerk, Faust, Neu! och Tangerine Dream.

Han hittades på tisdagen i den ombyggda biograf utanför Köln där Inner Space-studion grundades 1971 och han själv bott de senaste åren. Han blev sjuttionio år.