När DN efter mycket möda når raïkungen Khaled befinner han sig på ett hotell i Paris finare kvarter – i full färd med att bearbeta ramp­febern inför kvällens konsert.

– Jag är alltid livrädd innan. Det var annorlunda när jag var liten. Då sjöng jag på bröllop och fester, omgiven av grannar och släktingar. Det var en varmare miljö och man slapp pressen av att visa att man fortfarande är på topp och har rösten i behåll, erkänner den algeriskfödde raïlegendaren, som dessutom brottas med en bihåle­inflammation.

Sångaren som är minst lika känd för sitt ständiga leende som sin fylliga barytonröst är full av paradoxer. Trots att han förklarat sig redo att ta till vapen mot ­Israels armé i Gaza, och på sin senaste skiva ­”Liberté” (Frihet) sjunger om nationalhjälten Zabana som giljotinerades av de franska kolonial­herrarna, beskriver han sig själv som opolitisk.

– Ibland klagar folk på det och säger att jag bara sjunger om kärlek och fred, men jag hoppas att jag kan påverka politikerna indirekt.

– Musik funkar ju också mycket bättre än politik i vissa lägen. På torsdag, två dagar före VM-kvalmatchen mellan Algeriet och Egypten ska jag till exempel uppträda med en känd egyptisk sångare för att lugna ner folk och undvika oroligheter, säger han.

Numera bor Khaled i Luxemburg, men han förnekar att flytten från Frankrike skulle ha något att göra med anklagelserna om hustru­misshandel, som både han och hans fru avfärdar. I stället menar han att orsaken är att han ville komma ifrån landets ”lögnaktiga politiker” och förortsmisär. Till skillnad från sin gamla raïkollega Faudel, som oväntat stödde Nicolas Sarkozy under presidentkampanjen, undviker han ämnet ”Sarko”.

Han talar hellre om sin relation till Algeriet som han under många år inte kunde besöka. Dels för att han värnpliktsvägrade i samband med flytten till Paris 1986, dels på grund av hotbilden som vilade över alla raïsångare från mitten av 80-talet och kulminerade i Cheb Hasnis dödsskjutning 1994. Men det har det blivit ändring på nu. Sedan säkerhetsläget stabiliserats har han äntligen kunnat återvända för flera konserter, bland annat en symbolisk spelning i det omstridda Västsahara, som Marocko och Algeriet indirekt brottats om sedan 70-talet.

– Ja, det var känsligt, men det funkade eftersom alla älskar mig, säger Khaled utan tillstymmelse till självironi.

Mantrat ”alla älskar mig”, återkommer i olika former under vårt samtal och känns nästan som en besvärjelse. Khaled vet att han har mycket att leva upp till. Kanske är det därför han på senaste skivan återgått till mer traditionell akustisk raï med de improviserade mawwal-intron som förut skalades bort som en anpassning till den västerländska publiken. De yngre konkurrenternas autotune-experiment har han inte mycket till övers för och han suckar över dagens texter. Däremot är han glad över att antalet kvinnliga raïsångerskor växer i Algeriet.

– De syns på tv, sjunger kaxiga texter om sex, och har även börjat uppmärksammans i Frankrike. Sedan har vi ju spegelbilden, r’n’b-sångerskor som Kenzah Farah och Amel Bent som är jättepoppis i Nordafrika, delvis för att de låter så annorlunda mot vad de skulle gjort om de vuxit upp i Algeriet, säger han.

Khaled är inte längre den purunge rebell han slog igenom som, men har inte släppt lusten att gå hem i alla åldersgrupper. Vårens hitduett ”Même pas fatigué!!!” (Inte ens trött) med zouglou­bandet Magic System dyker både upp på ”Liberté” och samlingen ”Rai’n’b-fever 3”.

Har du någon favorit i det unga gardet?

– Ja, Houari Dauphin, han sjunger som jag fast mer modernt. Och Cheba Kheira som också kör den gamla stilen med nya instrument.

För Khaled själv är det just nu stråkar som gäller.

– Jag skulle vilja leka Sinatra ­eller Barry White med fyrtio violinister bakom mig. Det vore så vackert. Men i morgon kanske vill jag något annat. Allt är möjligt, jag hör alltid något nytt i raï.

Khaled avslutar Selam african ­festival med en spelning på Debaser Medis i Stockholm i kväll kl 21.