Tvätten hänger kvar i farstun till studion och framför skivomslagen som pryder ena väggen – alltifrån Throbbing Gristle till Pet Shop Boys – dinglar en Morrissey-tröja på en galge.
– Hade jag vetat om att vi skulle hit hade jag plockat undan tvätten, städat och bakat kakor, ursäktar sig Andreas Tilliander när vi efter intervjun kliver in i hans studio för att ta bilder.
Den ligger vid Valla torg i Årsta, bara ett stenkast bort från det lokala 50-talsfiket. Och hans nuvarande hemmaplan, där det bor ”så mycket musikmänskor att det är löjligt”, har gjort avtryck i låtarna. Både i form av ett ”nästa: Valla torg”, samplat från Tvärbanan, och en titel som ”Valla torg kraut”.
Trots att nya albumet ”Show” egentligen är Tillianders fjärde i eget namn kom det svenska genombrottet först med förra skivan, Grammisbelönade ”World industries”. På uppföljaren fortsätter han att blanda dansmusik med pop men har också lyft fram ”lite mer brus och sådana grejer” igen.
– Jag har väl börjat bli gubbe, antar jag. Jag har ju lyssnat på dagens techno men inte riktigt fastnat för den och tittat bakåt igen. Det tror jag man kan höra på skivan också. Den är inte så minimal och ”fräsch”, säger han.
Det var till och med nära att Robert Görl från tyska body-pionjärerna DAF medverkade på skivan.
– Han mejlade mig för två år sedan och ville att jag skulle vara medproducent på hans album. Han tyckte att vi kunde ses i Stockholm en månad, att han skulle bo hos mig, och så skulle vi göra skivan ihop. Men det klarar jag inte av. Han är ju ändå en av mina största idoler och att ha honom sittande bredvid på en pall från första stund ... Fatta själv! utbrister Andreas Tilliander och målar upp ett scenario av prestationsångest.
Efter fjolårets flitiga turnerande med Familjen lyckades han i oktober få tid över att göra färdigt sin egen musik. Och i stället för Görl har bland andra Jocke Berg från Kent fått kliva in i den lilla klädkammaren som tjänar som sångbås i studion.
– Jag hatar verkligen att ha låtar liggande på hårddisken. Nu har jag ju inte fött barn men jag tror att det kan kännas lite så, att man går runt och har någonting inom sig och tänker att det måste ut nu. Och om det är nio månader som gäller och det har gått fem år sedan förra skivan, så har jag gått rätt mycket över tiden.
Du är ganska självkritisk, eller hur?
– Ja, jag tänker för mycket på vad jag gör, vilket jag framför allt märker när jag spelar live för då tillåter jag mig själv att inte vara så eftertänksam. Jag har märkt att jag ibland är lite för smart för vissa lyssnare, speciellt för dansgolv och sådant. Att det blir för mycket tricks när det egentligen ska vara enkelt och avskalat – en bastrumma och en hi-hat. Jag försöker hitta något mellanting.
Sista låten på ”Show” heter ”Spurs”. Har den någonting med fotboll att göra?
– Ja, det har den faktiskt.
Tottenham! Då kommer min pojkvän att vägra lyssna på skivan. Vi håller på Arsenal …
– Men då måste jag berätta historien för jag fattade inte riktigt vad Spurs var, utan det var Martin Sköld från Kent. Vi kollade väldigt mycket på ”Big train” förra våren – en brittisk komediserie som är helt fantastisk. Vi såg ett avsnitt när de håller på så här: ”Come on you Spurs!” Martin fick två låtar att lyssna på och när jag fick tillbaka dem hade han spelat in bas på den ena. På den andra hade han bara skrikit Spurs över hela låten och då fick den heta så. Vilket lag var det, sa du – Tottenham? Det visste jag faktiskt inte.