Årets mest tongivande artister är kvinnor, konstaterar DN:S Nils Hansson. En man med Robyns låtar eller Lady Gagas kläder vore inte samma sak.
Kvinnor är underrepresenterade på många ställen i vår moderna tillvaro och somliga förordar kvotering för att komma tillrätta med saken. Popmusiken är ett av dessa områden, och ibland får jag brev från olika läsare som har suttit och räknat efter hur många av recensionerna på DN:s skivsidor som handlar om manliga respektive kvinnliga upphovsmän. Ungefär alltid är männen i majoritet.
Det händer då att jag ger mig in i långrandiga tirader om saker som musikbranschens strukturella utveckling över tid eller vilka de verkliga proportionerna är mellan hur många män respektive kvinnor som spelar något instrument. Någon gång kan en liten lustighet uppstå i marginalen, om en upprörd person till exempel inte har insett att Mountain Man är en grupp bestående av tre kvinnor och därmed satt ett kryss i fel kolumn.
Sen blev det tidig vinter år 2010 och årets skörd av årsbästalistor skulle plågas fram. Jag stannade så småningom för en lista där tre av de översta fem visade sig vara kvinnor. Och inte några inkvoterade på-nåder-för-sakens-skull-val heller. Nej det var årets främsta internationella etnomusiksuccé Hindi Zahra, det var den alltmer obehagligt pricksäkra och samtidigt alltmer folkligt etablerade Annika Norlin/Säkert! och det var årets mest oomtvistade succéartist Robyn, så hårt och homogent hyllad att man redan borde börja oroa sig för backlashen.
Jag har svårt att komma på tre artister som bättre representerar musikåret 2010. Mina manliga val på samma fem-i-topp har ingenting av den samtidspulsen. Det var Texasbandet Midlake som försökte göra engelsk folkrock från 1969 och nyblivna ålderspensionären Neil Young som stod ensam i ett stort rum och spelade gitarr.
Ska jag fundera vidare på artister som har präglat året är det svårt att komma förbi Lady Gaga. Som jag inte jättegärna lyssnar på, men vars begåvning vad gäller konceptuell och visuell framtoning ingen i dag överträffar. Säg mig en annan artist där man är lika nyfiken på hur nästa utstyrsel ska se ut. Helt oavsett hur intresserad man är av hur nästa singel ska låta. Köttklänningen! Hummerhatten! Den genomskinliga sjuksköterskeuniformen! Till och med Beyoncé och Rihanna bleknar i jämförelse. Jag vill nog säga att de flesta modeskapare också bleknar, även om jag inser att vad Lady Gaga har på sig inte uppstår ur intet och att jag vet för lite om mode.
Möjligen ska man inte dra för stora växlar på detta. Enstaka års variationer i popkonjunkturer säger inte mycket mer om långsiktiga strömningar än enstaka års variationer i vädret. I stället börjar jag därför grunna på hur betydelsefullt det kan tänkas vara att just dessa artister är just kvinnor. Och finner till min förvåning att det är rent avgörande.
Jag försöker föreställa mig den djupt insiktsfulla relationspopsångaren Anders Norlin, det verkar inte alls lika intressant. Jag försöker föreställa mig den svenska danspopartisten Robby och tycker mest att Teddybears redan finns (samma Jocke Åhlund ligger bakom mycket av både Teddybears och Robyns musik). Om han skulle sjunga om hur han står och dansar ensam skulle han bara likna lite för många andra män med lite för dåliga sociala talanger. En parisisk-marockansk Andi Zahra kunde jag absolut bli nyfiken på, men en smula mer alldaglig än Hindi skulle han nog verka. Allra värst blir tankeexperimentet med en Lord Gaga i köttkostym. Med eller utan köttslips. Att svenske RedOne (som ligger bakom mycket av Gaga-musiken) är en man har i det här fallet ingenting med saken att göra.
Låt oss nu också skåda bakåt en smula. Alla här nämnda kvinnliga artister är sångerskor. Alla av dem samarbetar mest med män. Den inspelade musikhistorien är full av visuellt tilltalande sångerskor som har varit strålande framgångsrika samtidigt som deras producenter och flesta musiker har varit något mindre visuellt tilltalande män.
Det finns ändå en skillnad, som bygger på vem som har intiativet. The Crystals och The Ronettes fick sin musik från producenten Phil Spector, han var otvetydigt chef (och hade pistol). Robyn och Annika Norlin kan ingen uppfatta som annat än sina egna initiativtagare. Deras musik är först och främst deras. Om de samarbetar med män förefaller det ändå att vara de som styr.
Kort sagt en positionsförflytting värd att stanna upp och glädjas inför. En liten stund, kanske över nyår. Innan det blir dags att uppsöka svårare regioner. Så hör nu upp alla kvinnliga reggaetrummisar, symfonirockbasister och bluesskivproducenter, det börjar bli läge att ta ett kliv framåt och inta startposition. Er tid är snart inne.