Lekfull jazzguru

Sju av de tio senaste åren har det tunga jazzorganet Down Beats musikkritiker utsett Bill Frisell till bästa gitarrist. Han har vunnit oräkneliga priser för sina jazzskivor. Men Frisell, född 1951, är så långt ifrån klichébilden av en jazzgitarrist man kan komma. Han är inte den som briljerar på gitarrhalsen eller smattrar i väg ett tjog toner på en halv takt.

Ändå kan ingen som hört honom ta miste på Frisell. Hans gitarrton, hans klanger och den trevande, melodiösa spelstilen är unik.

Och bara Bill Frisell skulle kunna få för sig att skriva countrylåtar, spela in dem med bluegrassmusiker och ändå vinna en Grammy för bästa jazzskiva som han gjorde med ”Nashville” som kom 1997.

Frisell vägrar se musik i termer av högt och lågt, han är nyfiken på allt, tycks det. Förutom att ha spelat med de flesta tunga jazznamnen av båda könen har han också samarbetat med sådana som Paul Simon, Norah Jones (”Come away with me”), Brian Eno, Bono och T-Bone Burnett och han har gjort filmmusik till bland annat Gus Van Sants ”Finding Forrester”.

Nästa vecka släpps Frisells nya skiva ”Disfarmer” med musik till bilder tagna på 1930-talet av en okänd amerikansk landsortsfotograf. När gamle punkrockaren Richard Hell i september släpper en uppfräschad version av ”Destiny Street” från 1982 har Frisell fått lägga på nya gitarriff och solon.

Och i lördags kunde den observante se Bill Frisells glada uppsyn i Elvis Costellos program i SVT där han försynt satt i bakgrunden och kompade Costello och hans gäst Rufus Wainwright.

I verkligheten befann han sig dock på Stockholms jazzfestival för att spela med en av jazzens giganter, McCoy Tyner.

– Det är stort, jag vågar nästan inte tänka på vad han har åstadkommit inom jazzen. Jag kan aldrig komma i närheten av det, säger Frisell när jag träffar honom på hans hotell några timmar före konserten.

Stockholmskonserten är den femte de gör tillsammans. Fast tillsammans är möjligen inte ett helt adekvat ord. Det visar sig att Frisell och Tyner inte har diskuterat musiken de ska spela! De har knappt pratat med varandra.

– Hans manager gav mig en lista på ett 20-tal låtar som kunde bli aktuella. Jag har jobbat hårt för att lära mig dem. Jag satt uppe i natt och övade, alla sitter inte riktigt än. Förra konserten spelade han dessutom en låt som inte fanns på listan. Jag var tvungen att fråga basisten om ackorden medan vi spelade, säger Frisell och skrattar.

– Men det är sådana här sammanhang som jag utvecklas av, som tvingar mig att gå åt vissa håll jag aldrig skulle göra annars. Jag insåg tidigt att man lär sig mest av att spela med andra.

Frisell, som bär på svenska gener, farmor och farfar utvandrade från Värmland, eller Varmland som Frisell säger, växte upp i Denver, Colorado. Han var tonåring parallellt med den stora pop- och rockexplosionen på 60-talet, decenniet som gick från Neil Sedakas lättpop till Jimi Hendrix och Woodstock på några få år. Frisell sögs obönhörligt in i musikens underbara värld, men han närde också en längtan efter att spela själv.

Genom att extraknäcka som tidningsutdelare på cykel kunde han som 14-åring köpa sin första elgitarr, en Fender Mustang.

– Två veckor senare hade jag och några kompisar lärt oss tre låtar och spelade på en fest.

Året före Woodstock, 1968, skulle 60-talets store jazzgitarrist Wes Montgomery komma till Denver. Frisells pappa köpte biljetter till sig och sonen.

– En kort tid före konserten dog Wes Montgomery så jag fick aldrig se honom live. Vi gick på konserten ändå, som bestod av musiker som hade spelat i Newport det året och den blev en vändpunkt för mig. Jag fick höra och se Thelonious Monk, Cannonball Adderley, Gary Burton och Larry Coryell. Fast det dröjde ett par år innan jag helt vågade ge mig hän musiken och tro på mig själv.

1975 började Frisell på Berklee i Boston, utbildningsmecka för USA:s jazzbegåvningar. Skolkamrat var bland andra Mike Stern, fusionfantomen som också spelade i Stockholm förra veckan.

Fram till dess hade Frisell jobbat hårt på att bli en traditionell jazzgitarrist. Han mer eller mindre kopierade Jim Hall, som han tog lektioner hos i New York.

– Jag hade till och med en likadan gitarr som Jim, säger Frisell lite förläget.

Mitt uppe i övandet, som inte minst skedde under många nätter ihop med Mike Stern, började Frisell känna att han hade tappat något.

– Jag mindes allt det som hade varit så lockande med musiken jag tyckte om att lyssna på och spela när jag var tonåring. Jag ville att den musiken skulle vara en del av mitt liv, den hade väckt så starka känslor. Det året, 1975, började jag använda gitarren så som jag fortfarande gör.

– Men varje gång jag ska spela känner jag en osäkerhet. Hur kommer det att gå? Det är som om musiken alltid ligger ett steg före. Fast det är ändå bara med gitarren i hand som världen blir begriplig för mig, förklarar Frisell, som turnerar över 200 dagar om året med sitt instrument. Den 23-åriga dottern och hemmet i Seattle ser han sällan.

Häromdagen intervjuade jag saxofonisten Sonny Rollins. Han är 78 och spelar fortfarande. Kommer du också att spela och turnera när du är i den åldern?

– Ja, jag vet inte vad jag skulle göra annars, svarar Frisell med lätt skräck i ögonen. Det är det enda jag kan och vill.

Vad skiljer honom från många andra musiker? Jag vågar mig på att ge honom min bild av fenomenet Bill Frisell.

Om vi säger att en sång är en bil så finns det musiker som tolkar efter bilen, några kanske åker med i baksätet. Men när Bill Frisell spelar sitter han vid ratten och kör och har handen på växelspaken.

Frisell, kanske världens mest ödmjuke musiker, skrattar och rodnar lite.

– Jo, jag tror nog att jag befinner mig inne i musiken när jag spelar. Det är där jag vill vara. Men jag är inte helt säker på att det är jag som kör.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut