Mörk, lugn och felfri. Leonard Cohen uppträder som en gentleman i kostym och Sinatra-hatt under den tre och en halv timmar långa konserten på Malmö Arena.
”But you don’t really care for music, do you?” sjunger Leonard Cohen i sin numera emblematiska ”Hallelujah”. Och jag får – stundtals, under den drygt tre timmar långa konserten – lust att slänga den där raden i ansiktet på honom. Cohen är en fullkomligt glimrande låtskrivare och textförfattare. Det finns inte mycket mer att säga om det. Men hans val av musiker, producenter och estetisk inriktning tycks alltid ha präglats av godtycke.
Men så var han ju också poeten som motvilligt blev artist för att rädda sin ekonomi. Musik har kanske egentligen aldrig varit något stort intresse. De makalösa sångerna till trots är ju hans katalog bitvis omöjlig att lyssna på. På sätt och vis får man kanske vara tacksam för att de många sångerna han gör under konserten i Malmö stöps i samma form, även om den är rätt intetsägande.
Leonard Cohen gjorde comeback som turnerande artist för två år sedan efter ett femton år långt uppehåll. Denna turné är egentligen bara en fortsättning på den förra. Han har med sig samma musiker och spelar i stort sett samma låtar. Han varierar sig ytterst lite mellan spelningarna. Förutom några soloinsatser – framför allt från gitarristen Javier Mas – låter Cohens band som en såsig men kompetent underhållningsorkester. Det har ju funnits ett sådant ideal: stora sångare skulle uppträda med slätstruken fond. Nu framstår det som rätt märkligt. Jag hade hellre sett Cohen kompas av Tindersticks eller varför inte Arcade Fire. Som det är nu skaver det ingenstans, det finns inget motstånd.
Själv gör han inga fel. Han uppträder som en gentleman i sin kostym och Sinatra-hatt. Hans röst är mörk, lugn och otroligt uttrycksfull. Han pratar inte mycket mellan låtarna, blundar under större delen av konserter. Utlevelse står i motsats till inlevelse i Cohens värld, och han tycks hämta allt inifrån sig själv. Tidigare i sitt liv drack han två flaskor vin före varje konsert för att kunna leva sig in i sångerna. Hur han jobbar nu för tiden är oklart, men han är där – i texten.
Efter ett timslångt första set är det paus. Det har börjat en aning trevande och tagit sig mot slutet. Efter uppehållet följer en regelrätt hitparad. Han radar upp ”Tower of song”, ”Suzanne”, Sisters of mercy” och ”Hey, thats no way to say goodbye”. Det är närmast överväldigande, men vad som slår mig är hur mycket av Leonard Cohens distans som går förlorad i den här superkonventionella inramningen. ”Tower of song” är ju egentligen väldigt rolig. Cohen har den språkliga exakthet som krävs för att vrida till verkligheten. Det absurda och det bokstavliga trängs i samma rum. Det är poesi, inte samtidskommenterande rocklyrik. I ”I’m your man” skjuter han tillbaka hatten lite och bligar på publiken. Det är första gången man ser ironin blixtra till i hans ögon.
Det är väl så med Cohen att han vet vilken roll han ska spela. De flesta av oss vill ju gärna tro att det är det existentiella som gör livet svårt att leva; döden, kärleken och de stora frågorna. När det mesta i slutändan handlar om logistik. Poeterna arbetar för dem som vill skänka lite tyngd åt livet, som vill ha det besvärligt på ett lite mer märkvärdigt sätt. Leonard Cohen står gärna till tjänst.
Slutet blir trots allt rätt uppsluppet. Han dansar av scenen efter ”Take this waltz” (dedikerad till vännen Göran Tunström) och återkommer tre gånger för omfattande extranummer. Tre och en halv timme ger han oss. Cohen fyller 76 om några veckor. Han är onekligen i bra form.
Leonard Cohen spelar på Globen
i Stockholm söndag den 8 augusti.