Det är en rockjournalistisk kliché men The XX låter precis som om den avskalade postpunken på Young Marble Giants ”Colossal youth” och The Cures ”Seventeen seconds” filtreras genom den dystopiska dubstepen på Burials ”Untrue”. Plus en gnutta av Aaliyahs ”One in a million”.
Men The XX är också mer än summan av sina influenser. Det råder ingen brist på band som försöker gifta gitarrock med elektroniska rytmer. Men allt som oftast kraschlandar försöken i en tungrodd gröt där svulstiga riff paras med så kallat feta beats. The XX tar en annan väg genom att låta musiken vara så nedtonad som möjligt – en återhållsamhet som är ovanlig hos unga band (de har en snittålder på 20 år). Gruppens ena sångare Oliver Sim förklarar den minimalistiska ljudbilden:
– Återhållsamhet är vår ledstjärna. Vi tycker om att ha ett tillbakalutat sound, och är väldigt självmedvetna när det gäller att inte göra saker för komplicerade. Men det kommer också från att vi i början inte hade så mycket knappar att trycka på eller kanaler att spela in på. Vi gjorde allt på en väldigt enkel portastudio, och vi hade precis börjat lära oss att spela våra instrument.
Kommer det att förändras nu när ni blir bättre på era instrument?
– Det har redan förändrats. Man kan höra på en del av de enklare låtarna på skivan, som ”VCR”, att vi skrev dem väldigt tidigt. Ibland är det frestande att göra något … större. Men vi försöker hålla tillbaka, säger Oliver Sim.
Gruppen startade 2005 på Elliott School i London, en skola som också fostrat en rad av de senaste årens mest uppburna brittiska popartister: Hot Chip, Burial och Four Tet. Själv säger Oliver Sim att han inte vet om skolan är briljant som låter eleverna vara i fred och göra musik – eller om den bara är försumlig mot eleverna.
I dag består The XX förutom av Sim också av sångerskan Romy Madley Croft och Jamie Smith. En fjärde medlem, Baria Qureshi, hoppade av i november på grund av ”personliga meningskiljaktigheter”, något som tillskrivits det hektiska pr- och turnéschema som kommer med att vara 2009 års största pophajp. 2010 är redan fullbokat med turnéer i Europa och Asien. I mars turnerar de också i USA tillsammans med en annan grupp med två konsonanter som gruppnamn, svenska jj. Sim är inte odelat positivt inställd till turnerandet.
– Jo, visst är jag lite oroad för att det tär på hälsan, samtidigt var vi så oprövade när allt det här började. Vi är mer förberedda den här gången. Turnerandet är dessutom inte så kreativt som jag trott, det finns helt enkelt ingen tid att göra ny musik. Jag är van att skriva ensam i mitt sovrum och ensamhet är inte riktigt ett alternativ på turné.
Hur har era konserter förändrats sedan ni blev en trio?
– När Baria fortfarande var med i bandet försökte vi spela allt precis som det lät på skivan. Men nu har det utvecklats till något mer organiskt. Det är lite mer av en show nu.
Ni använder ingen förinspelad bakgrundsmusik.
– Det är väldigt viktigt för oss, det blir så livlöst och odynamiskt då. Jaime spelar alla trummor direkt på sin MPC-trummaskin och det ger det hela en spontan mänsklig känsla även om det är ett elektroniskt sound.
Ni har gjort en cover på Aaliyahs ”Hot like me”, vad är det som drar dig till 90-talets r’n’b?
– Jag växte upp med det, min syster älskade artister som Aaliyah, En Vogue, Ginuwine och TLC så jag fick det där igenom. Sedan tycker jag om modern r’n’b också. Beyoncé är antagligen vår tids främsta artist.
Har du lyssnat på alla 80-talsband som ni jämförts med?
– Young Marble Giants blev jag introducerad till just genom att folk jämförde oss med dem. Och de är ju jättebra. Samma sak med Cocteau Twins, som jag nu är ett stort fan av. Mina föräldrar verkar på riktigt tycka att vi gör bra musik och jag tror att det beror på att vi låter som en del musik som de lyssnade på när de var i vår ålder.
Var ni medvetna om det innan ni släppte skivan?
– Nej, inte alls. Men mina föräldrar är väldigt stora musikälskare och de har uppfostrat mig med grupper som The Cure, The Smiths och Talking Heads, det har påverkat mig mycket. Fast i dag går det åt båda hållen, vi har ett skivutbyte där de tipsar om gamla saker och jag lånar ut nya skivor åt dem.
Vad är det senaste som du fått dina föräldrar att upptäcka?
– Min mamma fick Bon Iver-skivan i fjol, så nu är hon ett stort fan av honom.